Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häft. 3—4, Årg. 3 (1891) - Om fasadmålning, af Agi Lindegren - Svenska dekorationsföreningen, af A—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26 SVENSK KONSESLÖyn
man låter dem torka; slutligen påsprutes fixativet, bestående huf-
vudsakligen af kalivattenglas, och så är målningen färdig. Detta
slag af målning eger företräde framför al fresco derutinnan,
att hela väggytan på en gång kan färdigputsas och sedan målas,
då deremot al fresco-målningen, som sjelfva namnet säger, måste
utföras medan den preparerade grunden ännu är våt, hvarföre
man blott får bereda ett så stort stycke muryta, som kan målas
färdigt på dagen. Enligt mitt förmenande eger dock al fresco-
måleriet det företrädet framför kemiska metoden, att putsen blir
mera homogen och mindre utsatt för bristning och spjelkning,
än hvad händelsen är med vattenglasmålningen med dess hårda yta.
Ett enkelt förfaringssätt, som man kan använda, då fråga
är om att måla väggytor, väl skyddade för sol och slagregn af
taklister eller utsprång, är följande; på en god, upprifven puts
strykes lagom med kalkfärg, hvarå, sedan den väl torkat, man
dekorerar med tunna oljefärger, hvilkas stoff är detsamma som
de, hvilka förekomma i al fresco-måleriet. Vid alla de omtalade
målningssätten bör man använda väl släckt kalk, som stått täckt
i lafve eller källare — åtminstone ett halft år.
Ett målningssätt, som ock vunnit stor spridning i nuvarande
tid, kanske mer än alla de andra tillsammans, är sgraffito, Till-
vägagåendet vid dess framställande är följande: den rena muren
underputsas på samma sätt som ofvan antydts, och sedan den
torkat påslås en finare salfva. Omedelbart på denna, liksom vid
fresco-måleriet, bredes ett lager färgad puts (helst med marmor-
mjöl), hvilken väl afrifves. Färgen erhålles genom att till bruket
tillsätta så mycket i kalk beständiga färgämnen, att vid profstrykning
på ett stycke umbra den ton erhålles, som man önskar till bot-
ten under det ornament, som skall framställas. Sedan blandas
en tjock kalkmjölk med färg, tills man vunnit den för ornamen-
tet önskade tonen, dä härmed putsytan bestrykes med en mjuk
borstpensel så många gånger att den är väl täckt, hvarpå kar-
tongen punsas upp. Derpå graverar man med ett tillspetsadt
jern kontur och skuggor, som, där de förekomma, blott kunna
framställas i streckmanér. För att skrapa ut botten användes
sedan ett platt, spadformigt jern.
De här beskrifna sätten att framställa målningar å yttermur
äro, som jag tror, de lämpligaste, som hos oss kunna komma i
fråga. I Stockholm pågå för närvarande med ifver på skilda häll
en mängd dekoreringar af hus pä sä sätt, att hela husen »oljas,
spacklas och strykes 2 gånger i ton uti behagliga kulörer»,
som facktermen låter. Utom att huset får ett blankt och flottigt
öfverdrag, som gör det obehagligt att åse, är detta sätt mycket
ovaraktigt, så att om några år väggen affargar såsom gammal
limfärg. Den vanliga gången för färgläggningen af ett modernt
boningshus är följande: huset putsas och förses med gipsornament
samt någon gång på senaste tiden med tegelytor. Derpå kom-
mer en murare med tjock kalkfärg och dito borstkvast och sme-
tar igen spikfogar, »karnitser», »schampranger», »tabretter» och
hvad alla finesser kallas för, som han sjelf för några dagar sedan
med svett och möda stått och dragit för att få dem riktigt skarpa.
Samma förstumning vederfares gipsornamenten. Det synliga teg-
let, som »super i sig», bör hafva något uppfriskande, och så
»läskar» man det med rödfärg och sillake. Sedan några år för-
gått, och fattigt folk fått dra ut fukten, skall hyrorna höjas, och
huset för den ändan göras snyggt och propert utvändigt, d. v. s.
oljemålas utvändigt samt »rikt dekoreras» invändigt. Pä så sätt klad-
das ytterligare fasaden öfver med spackel och oljefärg några gånger,
och mästerverket står der färdigt. Här vore nog ännu mycket
att tillägga, men jag slutar nu med den gamle italienske mästa-
ren Cenino Ceninis ord, då han uti sin bok om sättet att måla,
uti kapitlet »Huru du städse skall bruka fint guld och goda fär-
ger», säger: »De flesta hafva för vana att ornamentera pä väg-
garne med förgyldt tenn, emedan det varder billigt till priset,
men jag gifver dig för visso det rådet, att alltid med finaste
guld göra dina sirater och med de bästa färger dig betjena, i all
synnerhet då du målar vår heliga moders bild. Och om du
säger: En stackars d—1 får ej igen hvad han kastar ut, sä svarar
jag dig; att om du gör ditt bästa och arbetar med all flit och
hafver goda färger att pålägga, sä skall du vinna sådan ära, att
af den fattige blifver en rik; och får du ej mänga dukater såsom
lön, skall vår heliga moder förläna din själ glädje».
Svenska dekorationsf-öreningen.
id expositionen i Köpenhamn 1888 uppträdde den danska
»Dekorationsforningen», bestående af ett antal danska konst-
närer, som förenat sig för att idka konstindustri, i akt och me-
ning att höja denna konstart och fylla klyftan mellan den »stora»
konsten och den »stora» industrien. Man hade i synnerhet egnat
sina krafter ät den keramiska produktionen och de mångahanda
lergodsarbeten, som exponerades, visade käcka försök att inslå
på nya vägar, försök som delvis voro särdeles lyckade och helt
säkert icke varit utan inflytande på en senare utveckling. — För-
eningen utstälde äfven möbler, broderier, ritningar och skisser,
allt vittnande om lifaktighet och stort intresse för det mål, för-
eningen satt sig före.
Sedan dess har det flera gånger inom svenska konstnärs-
kretsar varit tal om att bilda en liknande förening, men först nu,
då Göteborgs-utsällningen stundade, kom en sådan förening verk-
ligen till stånd. Tiden för föreningens verksamhet lär dock varit
så knapp, att mycket af det, som föreningen ämnat utställa, icke
hunnit blifva färdigt. Detta var orsaken, hvarföre den i konst-
närligt afseende tacksamma keramiska afdelningen var så svagt
representerad. För öfrigt debuterade föreningen på ett hedrande
sätt inom de flesta andra konstslöjdområden, och då föreningen
torde komma att blifva en betydande faktor i vår konstslöjds ut-
veckling, skola vi särskildt med några ord omnämna detta dess
jörsta mera anspråkslösa uppträdande. Utställningen gaf i sin
helhet ingen j/zZbild, och detta var en naturlig följd deraf, att
uppställarne hade haft fritt val beträffande såväl föremålens art
som den karakter, de ville gifva ät framställningen af desamma.
Detta var både en svaghet och en styrka hos utställningen; en
svaghet så tillvida att samlingen på den ytlige betraktaren gjorde
intryck af något hopbragdt osammanhängande; en styrka derföre
att de medverkande ej varit bundna af något stiltvång och så-
lunda haft tillfälle att arbeta efter sin personliga lust och fallen-
het, och det är nog pä den vägen, som våra konstslöjdutöfvare
kan få tillfälle att visa, åt hvad håll deras begåfning ligger.
Ett af föreningen hufvudsyftemål är att främja samarbetet
mellan konstslöjdens och konstens utöfvare på ett för både vår
konst och vår konstslöjd gagnande sätt. Och så tillvida hade
föreningen också lyckats häri, att den med intresse blifvit omfat-
tad af konstutöfvare af både det ena och andra slaget; och äfven
det som presterats var egnadt att båda godt för föreningens fort-
satta verksamhet.
Bland de lemnade bidragen må då nämnas först professor
J. Kronbergs förtjusande idyll, en aqvarell, som, infattad i locket
på en rokokosekretär, presenterade sig på ett utmärkt sätt. Det
är en märklig egenskap hos denne gedigne konstnär, att han §å
väl i det till formatet lilla som i det stora kan inlägga en de-
korativ verkan af nästan monumental karakter. Snickaren C. K.
Edberg hade bidragit med ett planschskåp af ebenholtz, ett so-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
