Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häft. 3—4, Årg. 3 (1891) - Om fasadmålning, af Agi Lindegren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S KENS/C /<OA^S 7’SL
25
Om fasadmålning.
Föredrag hållet vid »Teknikermötet» i Göteborg
af arkitekten AGI LINDEGREN.
I
våra dagar, då inom byggnadskonsten ingen teknik och ingen
form lämnas oförsökt, har äfven det sedan lång tid så godt
som bortglömda sättet att framställa färgade bilder och ornament
å ytterväggar kommit till heders. Utan tvifvel är det ett bland
de verksammaste och, rätt användt, ett af de vackraste dekora-
tionssätt, i synnerhet då fråga är om smärre byggnader och gatu-
fasader, der målningarna komma att betraktas på ett måttligt af-
stånd, så att detaljerna icke genom ett allt för stor distans gå
förlorade för åskådaren. Uenna regel iakttogs noga under bygg-
nadskonstens glansperiod, ty då ett hus hade ett fritt läge, så
att det syntes vida omkring, verkade dess ytterfasader hufvudsak-
ligen genom proportioner och material, under det gårdsfasaderna
hade sirliga detaljer samt prydda med smiden och träskulpturer
samt äfven ofta med målningar. De förmögna borgarena vid de
trånga stadsgatorna använde träskulptur eller målning för att i
bild eller inskription visa förbigående och kringboende, att de
icke allenast »samlat slantar», utan äfven voro villiga att för de-
samma hedra sin stad, genom att pryda densamma på bästa sätt.
Uti de större italienska städerna läto de höga herrarne dekorera
sina fasader af tidens förnämsta målare med historiska och myto-
logiska framställningar, under det att borgarena nöjde sig med
några mera anspråkslösa ornament eller fruktguirlander. Ju längre
mot norden, desto tunnsåddare blifva resterna efter renässansens
fasadmålningar, och i värt land finnas mig veterligt inga kvar.
Emellertid hafva sådana funnits flerstädes hos oss, exempelvis å
inre borggården å Gripsholms slott, der figurer och ornament
varit framstälda.
Det äldsta och mest använda sättet för målning å mur är
»al fresco». Förfaringssättet härvid är följande: muren, hvarå
målningar skola anbringas, rengöres väl, fogarne uppskrapas, och
härå pådrages ett groft murbruk, beredt af ytterst väl tvättad,
skarpkantig sand, väl piskad med god släckt kalk. Sedan denna
»salfva» torkat, påslås en finare, hvarefter omedelbart sista salfvan,
som bör vara uppblandad med marmormjöl, påbredes och afrifves
med bräda. Sedan sålunda målargrunden är färdig, tecknas å
densamma konturen af den bild, som skall framställas. Är kar-
tong ritad, stickes denna och punsas upp pä muryran. Då härvid
händer, att kolet sotar ned ytan, och man vill framställa fina
•och känsliga nyanser, måste man först med en spik eller pryl
ingravera den uppunsade teckningen samt derpå öfverstryka den
med lokalfärgen, då gravyren angifver konturen. Färgerna, som
bestå af jordfärger och öfriga för basisk inverkan okänsliga färg-
stoffer, uppröras i klart kalkvatten och påläggas med en svin-
hårspensel i det maner, man sjelf önskar. Nu brukas vanligtvis
lavismanér eller att börja med ljusa och sluta med mörka toner.
men ä äldre målningar var ordningen ofta omvänd, färgtonerna
fingo täcka hvarandra på det vis, att man inblandade allt mer
och mer af kalk, till dess man isatte de högsta dagrarne af ren
kalk. Detta är i korthet det förfaringssätt, som i allmänhet har
användts och ännu användes bland annat i Stockholm, der under
de senaste åren flera utvändiga al fresco-målerier kommit i fråga.
De många fasadmålningar från renässansen och barock-
tiden, som förekomma uti Italiens städer, befinna sig i allmänhet i
godt skick. Härtill bidrager, utom ett förträffligt material och
de på mänga ställen långt utspringande taken, utan tvifvel
klimatet, hvilket dock på andra ställen synes vara fiendtligt mot
denna slags målning. Sålunda förekomma gamla, väl bibe-
I hållna fresker ymnigt i Rom och Florens, under det i Genua
de äldre målningarne äro nästan utplånade. I Venedig finnas
alls inga utvändiga fresker och äfven sällan invändiga. I Mun-
chen försökte man sig pä att pryda Nya Pinakotekets väggar
med fresker, och jag har sett uppgifvas, att italienare inkallades,
pä det att grunden skulle blifva beredd efter alla konstens regler;
men det har ej utfallit bättre, än att man för närvarande endast
med ansträngning kan skönja, att å de stora hvita fälten en gäng
varit målningar. Att redan nu bedöma, huru de al fresco-mål-
ningar skola komma att stå sig, som för trenne år sedan utför-
des i Stockholm, vore naturligtvis förhastadt. Det är en sak,
som framtiden får utvisa. På en förfrågan hos en af Tysklands
förnämsta dekorationsmålare, arkitekt Linnerman i Frankfurt, an-
gående ofvannämda mälningssätt förklarade han, att det var för-
enadt med ofantligt stora svårigheter att åstadkomma en god
undergrund, dä den för att vara tjenlig skulle arbetas ytterst väl
samt flere tum tjock, ju tjockare dess bättre.
Det ogynsamma resultatet vid målningarne å pinakoteket i
Mtinchen gaf anledning till åtskilliga funderingar och experiment.
Efter mångåriga försök lyckades det ock en kemist, Adolf Keim,
att uppfinna en metod, som vunnit stor utbredning öfver hela
Tyskland samt äfven i vårt land blifvit tillämpad. Den har blif-
vit använd i Stockholm å en fasad vid Jakobstorg samt här i
Göteborg invändigt för Carl Larssons väggmålningar i flickskolan.
Förfaringssättet är i korthet följande: liksom vid frescomålningen
påslås med omsorg en första stockning. Derpå pålägges målnings-
grunden, bestående af finkornig kvartssand, marmormjöl, pulveri-
serad kiselsyra och släckt kalk i ett visst förhållande till hvar-
andra, hvarpä »etsning» och »härdning» företages, bestående i be-
handling med fluorvätesyra, och sä är väggen färdig för målning.
Färgerna, som äro tillsatta med diverse ämnen, såsom mag-
nesiahydrat, flusspat m. m., förekomma färdigpreparerade i han-
deln. De rifvas i vatten och påläggas uti lavismanér, hvarefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
