Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - KÄRRBLOMMAN - 5. Mörkamo marknad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kostar mera ett år än ett annat, och mera på Mörkamo, än till exempel på Wrigstad
eller Osterbymo. Det var emedlertid nu så. Dessutom skulle gumman fram och råka
Greta, som då och då afhördes, men alltid klagande; ty Skarpe-Petter var stygg emot
henne och det var väl litet rasande, fastän som mor Kajsa sade: "Gud hade välsignat
dem med både ett och annat.”
Petter hade en sådan framgång i allt och hade tagit till gården och förtjenade på
alla sätt, hade tur i allt hvad han gjorde och var en riktigt galant karl, fast han söp
en smula; dock aldrig värre än att han söp andra ännu fullare och sedan spelade af dem
deras penningar.
Petter var med ett ord det ideal af en karl, som kunde berga sig, och Greta fick
väl tåla sig hon, fastän han var sträng.
Ja, sade Abraham, det är för väl att han slår sig ut med sina vidlyftigheter, för
si, jag står i borgen för många tusen.
Ja, det var farligt det, svarte Kajsa, liksom Petter inte kunde sköta sig.
Jo jo, har intet annat sagt, yttrade Abraham och smackade på hästen.
Ej långt ifrån hörde det ädla, i ekonomiska samtal inbegripna paret, en vacker, klar
flickröst, som klingade i skogen.
Det år ingen annan än Stinaslinkan, som drifver vall käringens enda ko, sade mor
Kajsa. Anders är väl galen, som tar den tiggarungen.
Åh han blir väl klokare, sade Abraham och smackade, han får väl ta sitt vett till
fånga.
• Åh låt honom gå sina vägar, afbröt Kajsa, som med misshag märkt att Abraham
liksom ångrade att han gjort sin ende son arflös.
Allt mera de nalkades, hörde de den glada sången:
Den väna dufvan bor qvar i skogen
Och tänker aldrig att flyga ut;
Mot maken är han båd’ öm och trogen,
Och det förblir han till lifvets slut.
Ja dufvan bygger, en fattig fogel,
Sitt bo i frid, lider ingen nöd, •
Då vargen svälter och ej har sågel,
För si han lefver på andras död.
Hm, mumlade Abraham, hm — hm — och han kände ett sting i hjertat; han
tänkte på Anders — stackars gubbe! Anders var en fattig fogel — Petter var vargen —
han kände igen det der.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
