Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - EN NEAPOLITANSK FISKARE - En neapolitansk fiskare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Din för alltid, söta Giovannina!”
De hade den förmätenheten att midt för de sedesamma Engelskorna omfamna
hvarandra och kyssas, såsom blott Neapolitanare göra detta. Derpå svängde de om några
sekunder i en vild dans.
Den gamla missen ringde förtvifladt och ladyn fläktade på sina kinder med en solväder.
Då den ystra dansen, som tillknycklat de fina mattorna, ändtligen slutade sade ynglingen:
”Innan jag går skall jag gifva igen hvad jag fatt, så mycket jag har qvar.”
Derpå började han till dödlig förskräckelse för Engelskorna, att kasta af sig rock och
vest; den ena skon flög under ett bord, den andra under en soffa, han höll på att gå
längre i sitt farliga företag, — i Neapel får man ofta se folk ömsa skjorta offentligt —
han ville befria sig från allt som han hade på sig, för att återkomma till sitt fria
naturtillstånd.
Lyckligtvis vaknade ändtligen ett par betjenter, störtade in och drefvo ut både
ynglingen och hans högljudda älskarinna.
Detta bullersamma och anstötliga uppträde kom ladyn att svimma, missen gjorde allt
för att återställa henne till sansning, ändtligen slog hon upp ögonen och försökte resa sig.
Men i samma ögonblick kom någonting likt en stor roffogel susande genom det öppna
fönstret och slog ned, med ett par mörka vingar, på den värdiga missen, och omfattade
hennes sedesamma hals.
Hon svimmade, ty hon hade upptäckt att det var värre än en roffogel, nemligen det
tvåbenta underplagg, af brunt kläde, som ynglingen nyss burit, som han rifvit af sig på
gatan, och kastat in genom det öppna fönstret. Missen hämtade sig lyckligtvis snart i
ladyns ömma armar.
Några dagar derefter åkte ladyn, missen och lorden ur Neapel i en beqväm engelsk
vagn; de foro förbi det stället, der de först sett den unga fiskaren; han satt åter på
sin stubbe, med blottade lemmar, öfvergjutna af solens heta glans, med sitt
stränginstrument i handen, lycklig i sin frihet. Säkert hade han nu glömt den stygga sångläraren,
stämgaffeln, de svarta noterna, den bleka ladyn, och drömde förtjust i solskenet om den
bruna Giovannina.
”Fi donc! quelle bête!” sade den gamla missen och såg bort.
”A said dog!” mumlade lorden.
”Kanske han dock är lyckligare än någon af oss!” sade ladyn.
”En usling, som är färdig att bli bandit!” invände missen.
”Ett vilddjur, som aldrig kan tämjas!” menade lorden.
”Men en varelse, som kan älska!” suckade ladyn.
Nepomuk.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
