Taflor af svenska konstnärer / Första serien / 83 (1856-1858) Author: Carl Anton Wetterbergh Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - GAMLA GREFVINNAN - Gamla grefvinnan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

GAMLA GREFVINNAN.

––––

Har ni ej hört talas om Gamla Grefvinnan på Herrsäter?

Nej! hvem är hon?

Illa för er då! — Ni käbde då icke en af de älskvärdaste menniskor jag
lärt mig känna — med adel i hjertat och en varm tro, som lefver opp i ädla handlingar.
Tron är vårsolen, som väcker andens tusende blommor till lif, som gör att de dofta och
bära frukt och frö, som ger välsignelsen.

Vi inträda för första gången på Herrsäter en afton strax före jul.

Gamla grefvinnan satt i sin vanliga fåtölj vid ett litet bord, der hon hade
skrifmaterialier och som var belastadt med en mängd papper. Hon var alldeles ensam vid sin
lampa sysselsatt med att läsa ett bref. Man kunde förstå att den gamlas känslor vexlade
allt som hon läste; de fina dragen skiftade — hon höll opp och böljade åter många
gånger. Ändtligen hade hon genomläst hela brefvet, samman vek det i dess gamla veck
och lade det på bordet.

Och jag skulle — ack! den ungdomen, böljade hon småleende. — Till slut är det
ändå mormor, som skall hjelpa barnbarnen. Men ändå (skakande hufvudet), ändå kan
jag icke hjelpa den saken. Det synes, återtog hon efter några ögonblicks tystnad, att
Feodor är inne på den diplomatiska banan. Det är diplomatiskt att just vända sig till
en sådan stormakt, som gamla mormor kan vara, då man begär en intervention. Hon
smålog åter; men mulnade plötsligen. Men — så god, s& herrlig också Steiani är, så
skön — ja det är rätta uttrycket — oskuldsfull och snäll hon fir, så felas henne det
vigtigaste — det felas henne, tilläde den gamla, med ett sorgset uttryck, det felas henne
det ingen uppfostran kan gifva henne — det felas religiös kända, utan att det derför
felas henne tro, hopp och kärlek. Jag har aldrig sett henne hänförd af en predikan, hon
sitter der, som en bild med torra ögon, då alla andras fyllas af tårar — hon beder,
men efiter formulär — nej, nej! det går ej an.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>