Taflor af svenska konstnärer / Första serien / 89 (1856-1858) Author: Carl Anton Wetterbergh Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - GAMLA GREFVINNAN - Resan - Barnatron

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Men du är så kall då du hör Guds ord — rör dig då ej detta ord?

Jo — men.

Hvilket men?

Ack jo! Tant, började Stefani och klara tårar glimmade mellan de långa ögonhåren.
— Ack jo! — men jag förstår mig ej sjelf — ack! jag längtar, jag vet ej efter hvilka
drömbilder; men det förefaller mig så kallt, så tomt i hjertat och så kallt, så tomt i
kyrkan; Tant! Tant! — jag måste ej vara en rigtig Christen — lär mig att bli det.

Gamla grefvinnan lärde och förmanade — men Stefani förblef sig lik. Hennes hela
imagination är nu sysselsatt med den olycksaliga gossen, som så tvärt förstörde hennes
ungdomsdrömmar, tänkte den goda grefvinnan; hon måste få andra föremål än Herrsäters
park, som blott påminner henne om deras barndomslekar och nu om det sista uppträdet.
Följden af dessa tankar blef att en månad derefter gamla Grefvinnans stora resvagn stod
framme — för en resa åt utlandet.

––––––––

BARNATRON.

––––

Man reste ej den tiden på jernvägar, man hade ej då funnit sig vid att helst
vara ett transportabelt ting, utan man ville då man reste veta sig resa,
lära något, samla minnen för själen och helsa för kroppen, som man nu
endast försätter från ställe till ställe, för att uträtta — affarer, på hvilka anden ej
vinner annat än nya bekymmer och nya affarer, och kroppen nytt transporterande.

Grefvinnan hade nemligen sin beqväma resvagn; hennes trogne Löfling,
kammartjenaren och betjenten, som i salig grefvens tid följt sitt unga herrskap — lika troget,
som han nu följde den åldriga, kunde reda sig förträffligt, emedan han nyttjade alla språk,
utan att egentligen kunna något.

Löfling talade, gestikulerade och sammanrörde hela sitt ordförråd ur alla de språk
han hört — och gjorde sig begriplig öfverallt.

Det var han, som svarade för extra post och som alltid blef vän och bror med
postiljonen och gjorde resan i detta fall bekymmerfri för sin matmor.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>