Taflor af svenska konstnärer / Första serien / 97 (1856-1858) Author: Carl Anton Wetterbergh Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - SLOTTET CORNETO I KYRKOSTATEN - Slottet Corneto i Kyrkostaten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

SLOTTET CORNETO I KYRKOSTATEN.

––––

”Er stallen opp min hjernas invalider Och skyldren i min brodera granna bok.”

Vitalis.

Inte för det att jag ej förmår att koka soppa på en spik — nej! icke precist
derför Tar jag en smula orolig, då jag skulle sätta mig ner att skrifva öfver
slottet Cometo, som jag icke vet det allraminsta om. Förgäfves har jag ur
min ark skickat ut en dufva för att fråga sig före; — hon kom utan något oljoblad
tillbaka — hon har ingenting hafit att mäla om besagde slott. Jag hade väntat något mera
af mina käre landsmän, som vanligen lägga sig lika mycken vinn om att väl känna
"utlandet”, som att icke känna sitt eget, som gråta tårar af det ”renaste vatten” öfver de
svarta slafvarne i Amerika, men helt muntre betrakta de hvita i Europa, som midt i vintren
kläda sig, eller rättare gå oklädda, alldeles som det går an i det sydligare Europa; med
ett ord — skulle då icke en enda känna till slottet Cometo? Det vore kuijöst! Man
är här i Sverige icke någon rigtig menniska, om man ej lekamligen låter förflytta sig
genom halfva Europa — själen kan sitta och sofva i någon lugn vrå af hjernan, der han
har tystnad och mörker att tillgå — det gör ingenting; man blir bildad ändå blott man
varit ute och låtit kroppen röra sig med blixtens hastighet på jeravägarne, och äta några
delikata frukostar i Wien, dinera i Paris eller smälta några äkta blödande biffstekar
i London.

Så der ungefar tänkte jag, när jag af ingen kunde fa upplysning om detta slott,
hvars förstuga läsaren ser hår strax bredvid. Inte sannt? I den der peristilen borde
verkligen något hafva händt — dessa sköna pelare skulle tala mycket om de blott ville.

Jag ämnade — läsaren torde ursäkta att vi så här på tu man hand tala upprigtigt
med hvarandra — jag ämnade helt enkelt ljuga ihop en historia, under hopp att herrar
recensenter, om jag får några, skulle kalla det för en dikt. Att dikta är något ändå
for mer än att ljuga; ty eljest hade vi väl aldrig fått en ”Diktaren Andersen” — man
tar ej titel af ett fel; den enda som gjorde det var Timur Lenck — men hans fel låg i

13

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>