Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - SLOTTET CORNETO I KYRKOSTATEN - Slottet Corneto i Kyrkostaten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
\ ––––
Sigenar-familj. Hon är ej gubbens dotter, hon är såld till den gamle, som lefver på att
låta henne dansa och samla in penningar på en tallrik.
Det är klart att jag var frikostig mot gubben — och således var allting bra.
Emedlertid — lugna dig min bror! jag är åter fri från henne. — Den gamle
skälmen trodde säkert att jag bar omätliga summor på mig; — några banditer angrepo mig
på den smala bakgatan — jag fick ett dolksting: sådana brukas här i samma skala, som
örfilar i Sverige. Det var ej farligt — sjelfva stinget kändes ej mycket — det var som
om en kall orm hastigt slintat öfver min skullra. Emedlertid blef jag försigtigare och
gubben å sin sida äfvenledes försigtigare, emedan han, då jag efter min läkning åter be-
sökte stället, hade flyttat — ingen visste hvart.
Emedlertid, ser du, har jag pröfvat hvad en glödande passion vill säga, och jag vill
— (Här befanns detta bref tvärt afganget så att sjelfva Magistern ej var i stånd att af
de återstående fragmenterna få ihop en mening.)
Andra bref vet.
Rom d. 28 Mars 1784.
Broder käre!
Jag har bevistat Långfredagsmessan i Sixtinska kapellet. Föreställ dig en gråhårig
gubbe, med blottadt hufvud och barfota, klädd i en enkel chorskjorta af violett siden —
det är Påfven på denna dag. Man glömmer alldeles att denna gubbe är regent, ligger
inne i politiken och tusende verldsliga ting — man ser blott den menskliga visheten, de
gråa håren, den längtande menniskoanden, som faller ner och tillbeder den Guddomliga
visheten, den evigt ungdomliga gudamakten. Sixtinska kapellet hade ej mer sina rika
prydnader. Påfvens tron var utan matta och utan tronhimmel. Jag har aldrig sett
katolicismen älskligare och mera christlig än då — den ödmjukade sig och framträdde ej
på sitt vanliga vis, pompös och förnäm, som om deras Gud vore Brahma och Påfven
ett heligt träbeläte, som skulle tvagas i den heliga dammen. Jag var verkligen
andäktig — ja tro mig, rigtigt andäktig och var nära att önska att jag kunde fullt och fast
tro på relikernas helighet och på de elfvatusen jungfrurs oskuld.
Det skulle vara lugnt att såsom ett barn tro på hvaije legend och hvaije saga, och
att i hvaije bild i kyrkan se en mäktig beskyddare, en vän, som personligen mottog
våra små förtroenden och i himmelen uträttade våra små kommissioner, alldeles som, då
vi voro små, pappa fick då han reste till staden. Det vore rätt lugnt, eller huru? Jaj
är lugnare här i Rom än der hemma — min ärelystnad qväfves i denna luft der si
många tusende ärelystnader gått under och blifvit glömda; — hvad lönar det väl mödai
att ett helt lif träla, för att möjligen på slutet få afsked som major, då ingen mer ve
hvar Caesar hvilar; — mitt sinne har blifvit fridfullare bland ett folk, som har så lät
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
