Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDRA CAPitlet.
Aflatskrämaren och påflige legaten
J. A. Arcimbold.
Påfven Leo X, om hvilken en Romerska kyrkans
författare), som likväl icke var påfveväldets vän, yttrat att
af alla de egenskaper, hvilka böra vara en påfves prydning,
felades honom blott två, nemligen theologisk bildning och
någon böjelse till gudsfruktan, manades snart efter sedan han
intagit Romerska stolen af sitt penningebehof att begagna den
notdrägt, hvilken redan länge varit en rik inkomstkälla för Rom.
Aflatshandeln hade isynnerhet ifrån trettonde
århundradet varit bruklig för att införskaffa penningar till påfliga
skattkammaren. Aflatsbrefvet, som eftergaf den kyrkobot,
hvartill någon genom sin öfverträdelse gjort sig förfallen, fick en
alltmera vidsträckt betydelse och försonande kraft. Kristus,
hette det, hade förvandlat de eviga straffen till timliga,
hvilka menniskan måste lida i detta lifvet, eller i skärselden
om de före den lekamliga döden ej medhunnes eller voro
försummade. Botgöringen inom kyrkan var ett sådant
lidande, ett fullgörande af straffet, som äfven hade värde genom
dess frivilliga åtagande och under förutsättning af botfärdigt
sinnelag: en förutsättning, hvars inskärpande icke sällan
åsidosattes. Men i kraft af Kristi och helgonens förtjenst
kunde kyrkan efterskänka denna bot, eller öfverflytta den ifrån
den enskildas botgöring till utförandet af sådana verk, som
vore kyrkans gemensamma gagn och välfärd. Ur de goda
gerningarnas, Kristi och de heligas förtjensters outtömliga an-
*) P. Sarpi, Historia del conc. Tridentino.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
