Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
443
nöjet med dess upphäfvande. Att presterne lefde i ett
äktenskap, ehuru af kyrkan icke helgadt och välsignadt, var
så vanligt att tillägget af kyrkans välsignelse till denna
förening icke kunde vara anstötligt för dem, som icke voro
närmare införlifvade med den kyrkliga författningens och
lärans anda. Konkubinatet var så vanligt att presternes
böter för deras frillor och oäkta barn voro för biskoparna ej
obetydliga inkomster *).
Konung Gustaf, som noga följde sin grundsats att på
en gång tillbakahålla det gamlas missbruk och det nyas
öfvermod, utan att uttryckligen gifva någondera rätt, tog år
1525 ett steg som förde närmare till en förbättring af
kyrkans bekännelse och lära. Lutheranerne beropade sig
ständigt på den heliga skrift såsom vittne mot den bestående
kyrkans lära och författning. Det påfviskt sinnade
prester-Den vädjades till
skapet var jäfvigt att döma i denna tvist.
folket, men för att hafva ett omdome måste det ock känna
det Guds ord, på hvars grund den nya tidens män föregåfvo
sig stå.
Bibeln måste på modersmålet blifva tillgänglig för
att kunna slita tvisten.
Redan oväld fordrade således denna öfversättning. Men
äfven den önskan att för menniskornas hjertan öppna det
lefvande ordets friska flöden till tröst och vederqvickelse,
var ännu förenlig med Romersk-katholsk, ehuru icke
papistisk tro, så länge icke något allmänt kyrkomöte hade
bekräftat den år 1229 vidtagna kyrkliga polisåtgärden att
förbjuda lekmän bibelns egande och läsning på modersmålet.
Öfversättningar funnos ock redan före Lutherska
reformationens början.
*) ”Då jag var i biskops stad, så uppbar jag några penningar af
presterna för deras oäkta barn. Som jag kom fram för kon. Gustaf med
de penningar, så sporde han hvad penningar de skulle vara. Jag
svarade hvarföre de voro uppburna af presterna. Svarade konungen:
emedan de penningar äro hit komna, så må de här vara; men härefter skall
det icke så ske, utan prester skola hafva deras äkta hustrur”. Berättelse
efter Jöns Vestgöte, (som år 1527 förordnades att för kronans räkning
uppbära Åbo stifts inkomster) hos Porthan, P. Juustens krönika s. 663.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
