Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
skräckt utsäga sina tankar. Redan år 1544 var i fråga att
han åter skulle åtalas, förmodligen för oförsigtiga yttranden
mot konungen: det stannade dock vid en allvarlig
förmaning att ibland konungens undersåter predika hörsamhet och
lydnad, och att ”icke hugga så mycket på öfverhetens sköld
som han plägar” *). Under de sista åtta åren synes han
hafva egt frihet och lugn, till dess han d. 19 apr. 1552
slutade sitt verksamma och fruktrika lif i Stockholm, hvars
storkyrka förvarar hans graf och minnesskrift. Blott några
dagar skilde mellan hans död och Laurentii Andreæ: desse
begge män, som i kristlig tros och vänskaps samdrägt
verkat för kyrka och fädernesland, gingo ock samtidigt till hvila.
Inom mindre än ett år derefter, sannolikt i januari
1553, bortkallades genom döden äfven Georg Norman.
Under de fjorton år han vistades i Sverige hade han ständigt
åtnjutit konung Gustafs gunst och förtroende, af honom
blifvit upphöjd till riksråd 1544 och begagnad i kyrkans och
rikets ärender. Men den vård om kyrkans angelägenheter,
hvilken blifvit honom ombetrodd såsom konungens
superattendent, öfvades efter de första åren af 1540-talet icke
annorlunda, än att han som rådgifvare stod vid konungens
sida: hvarken visitationer eller presters af- och tillsättande
genom honom omtalas. Till biskoparna och presterskapet
synes han icke alltid hafva stått i ett vänligt förhållande,
helst som han alltid delade eller möjligtvis bestämde
konungens icke allmänt godkända åsigter rörande kyrkans
ärenden. Hvarken pris eller tadel har samlat sig högljudt
omkring hans minne, hvilket hans gudsfruktan skyddade för
fläck, hans blygsamma och ärliga väsende för tvetydig glans.
Vid den tid när desse tre män tätt efter hvarandra
gingo att afvakta kallelsen till högre redogörelse för sina
gerningar, hade den man, som delat deras mödor och
innehade inom kyrkan den främsta platsen, erkebiskopen Lauren-
”) Thyselius 1. c. 2, 242.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
