Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
489
Biskopar och prester blefvo af konungarna till- och afsatte
utan val eller dom af kyrklig myndighet, och efter
reduktionen af kyrkans egendom berodde dess embetsmäns
inkomster af konungens behag. Om han dervid handlade i kraft
af kyrkans uppdrag eller i kraft af borgerliga samhällets rätt,
och om dessa löneanslag vore att betrakta såsom en
förvaltning af kyrkoegendom eller såsom statstillgångarnas
användning för kyrkliga ändamål, lemnades oafgjordt.
Konungen uppträdde inom samhället med rätt och pligt till det
presterliga kall som en husfader eger att öfva inom sitt hus.
Derföre talade han äfven den andeliga förmaningens och
varningens ord till sitt folk, och den ännu bibehållna fromma
seden att Sveriges konungar uppmana sitt folk till bot- och
tacksägelsedagar, dels årliga dels vid utomordentliga tillfällen,
tog inom tingens nya ordning sin början med det i Svenska
kyrkoreformationen betydelsefulla året 1544. Seden var dock
gammal och således äfven inom kristna kyrkan grundsatsen
af konungadömets presterliga kall: konung Gustaf åberopar
sig ock på ”god, gammal och kristelig plägsed,” och äfven i
Sverige hade förut inträffat att vid Guds stränga straffdomar
öfver landet konungarne kallade sitt folk till botgöring”)
Sedan Erik XIV på åttonde årsdagen efter hans faders
död störtades ifrån thronen, upptogs Sveriges konungaspira af
Johan III. Lika med sina bröder hade han erhållit en
vårdad uppfostran. Mer än de öfriges var hans sedelynne stämdt
för stilla begrundning: redan som tjugoårig yngling varnades
han af sin fader för sin enslighets drömmerier. Tidens
blickar voro fästade vid kyrkan, och omständigheterne voro
särdeles egnade att vända Johans synnerliga uppmärksamhet på
de trostvister som söndrade verlden, och på medlen till
söndringens biläggande. Den frågan om det väl var
oundvikligt att kyrkans yttre enhet skulle upplösas, trängde djupt till
*) Thyselius 1. c. 2, 224 M. Ett sådant påbud utfärdades af
Magnus Smek vid digerdödens annalkande. Skand. Handl. 14, 83 m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
