Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
•
meningsstrider vanligt och svårt frestande hinder ligga uti
benägenheten att blunda för eller öfverse med anhängares fel:
partiintresset blifver en förtjenst som skyler mången
öfverträdelse. Ett annat hinder kunde ligga i biskoparnas egen
ovissa ställning: det var ej afgjordt huru långt de kunde gå
utan att anklagas för hierarkiska syften, och utan att störas
genom konungamagtens omedelbara ingripande i deras
verksamhet. Att likväl konung Gustaf ej var böjd för
öfverseende eller liknöjdhet i afseende på presternas sedliga
beskaffenhet, visa flera hans bref och den för G. Norman utfärdade
superintendentfullmagten”). Det svåraste vittnesbördet emot
denna tids presterskap vore, efter de få åren af konung Eriks
regering, de af konung Johan 4569 utfärdade artiklar, i hvilka
han vill förekomma deras okunnighet, lycksökeri,
vinningslystnad, fåfänga och grofva sinnliga laster, och gifva
beifrandet af dessa fel tillbörlig kraft. Ungefär samma
beskyllningar fick den föregående tiden uppbära vid reformationens
början: desamma upprepas senare emot det presterskap som
omfattat konung Johans liturgi, och höra i allmänhet till
tidens sätt att bemöta sina motståndare. Det kan således
derigenom icke bevisas att den första protestantiska kyrkans
prester voro sämre än sina närmaste företrädare och efterföljare.
Att de voro bättre låter visserligen icke heller bevisa sig
genom vittnesbörd från en tid, som ej särdeles befattade sig
med att skrifva sitt eget äreminne. Flera enskilda fall
förekomma, som visa att äfven prester skattade åt tidens
råhet; men att derefter döma det hela tillåter ingen rättvisa.
Vid beifrande af prestens fel synes man, oaktadt beslutet
redan 1527 att han skulle stå inför verldslig rätt såsom
andre medborgare, ännu hafva stundom antagit dels att presten
vore nog straffad genom embetets förlust, dels att, enligt den
*) Konungen infordrade, åtminstone stundom, biskoparnas utlåtande
öfver de presters kunskaper och duglighet, som hos honom sökte
befordran (Se t. e. Thyselius 2, 272). Men först konung Johan förordnade
uttryckligen 1569 att sökande till konungsgäll skulle vara försedde med
biskopens förord och vitsord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
