föll fogeln, du har fått behålla din mensk# liga gestalt här, men jag — det är fant, att Som fogel, är jag rätt wacker, men en fogel kan ändå aldrig wara detfamma Som en menniska. Har du då warit menniska? ropade Rofalinda förundrad. 3a wtgt, och du höll mig då ganska kär. Huru? då är du wäl min amma, min älskade Bertha? De omfamnade nu hwarandra med skor ömhet, prtnSessan frågade om hon icke hatade henne, emedan hon warit orfaken till henneS förwandltng. Ack! nej! mitt barn, utropade amman, jagärfjelf skulden derttll, jag skulle ej bafma dröjt få länge hoS dig. Rofalinda frågade, huru hon nu kommit till henne. Då jag första gången Såg dig, infomna-de jag tungt om aftonen, och det föreföll mig, fom om händer, dem jag icke kunde fe, burit mig; de nebfatte mig wid foten af det träd, der du fann mig; jag njöt af de sköna blommorna, den herrliga musiken, Som ljöd rundtomkring mig och den klara himlen.