Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Ungdomen och den nya tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
detta ord taget i den betydelse det hade under det skede som
nu skildrats.
Från sist anförda synpunkter ter sig också den religiösa
erfarenheten från en annan aspekt. Och så till slut, den
utmaning och uppfordran till bättring och tro som med
utgångspunkt från en bestämd punkt i historien kommer till
oss genom bibeln, resp, nya testamentet och som samtidigt
talar om Gud och en osynlig värld, den pekar på ett problem
i verkligheten som näppeligen kan helt komma in under
någon vetenskaps nätverk, det ondas problem.
Det var i alla fall något som brast denna tid, och det
kanske skall dröja länge innan det återvinnes: enheten brast.
Dualism och pluralism gjorde sitt intåg. Det
sammanhållande bandet gick sönder, delarna blevo självständiga,
resningen i människornas liv blev mindre.
Kanske skulle någon vilja säga att framställningen dröjt
alltför länge vid livet under Lundagårds kronor. Vad som
skildrats är visserligen lokalhistoria med dess säregna
konkretion, men det är samtidigt en historia som upprepats på
otaliga andra ställen, både i Sverige och i andra länder.
Samma svårigheter, samma våldsamma brytningar, samma
blödande hjärtan möter man.
J. A. Eklund berättar huru det kunde gå, när man som
student kom till Uppsala. »Kom en tjugoåring från skolan
till ungdomens stad med glödande behov att få beundra livet,
med ett hjärta som slog varmt för mycket däri, med förmåga
att tänka sig något stort och skönt i allt han mötte, och
särskilt med den fasta tron att såsom student finna nog av
föremål för denna sin beundran, så tog man på ett år, en termin,
en månad denna egendomlighet ur honom och reste upp
honom som en saltstod bland andra saltstoder till ett tecken
av den förödande tidsandans makt. Vanligen försiggick
nog ej detta utan en känsla av smärta, av dysterhet. Och det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
