Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Kyrkotanken och de ungkyrkliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
367
hand. Man hade så velat och tills vidare vägrat att deltaga i
ett föreslaget nordiskt möte. Oklarhet i de unga sinnena
vållade också det teologiska läget. Oklarhet rådde hos många
i rent religiöst hänseende. I gripande ord har en
uppsalastudent tecknat det läge, vari han och hans vänner befunno
sig: »Det var en inre kamp, som var daglig, ja daglig. Men vi
hade själen full av frågor, vilka ingen löste åt oss, och vilka
vi ej själva förmådde lösa. Ej heller stodo vi i tillräcklig
kontakt med praktiskt religiöst liv . . . Hurudan teologi hade
vi? Ej den konservativa, gamla, ty den tyckte vi ej var
vetenskaplig. Ej den radikala, nya, ty den hade ej livet. Och
så mycket liv hade vi, att vi försto do, att det fanns något
som heter liv. Vi förstodo, att något skulle fram, som ännu
ej fanns till, åtminstone ej i vår erfarenhet, så långt som vi
sett, något som var sanning och liv.»
Till mötet var det särskilt tvenne talare som man hade
velat försäkra sig om. Den ene var Einar Billing, som nu för
första gången trädde studentrörelsen riktigt nära. Han höll
ett mycket uppmärksammat föredrag om försoningen. Den
andre var J. A. Eklund. Det vanskliga med Eklund var
emellertid, att han hade vägrat att komma, om han icke finge
tala om kyrkan, och ett föredrag därom kände man icke
något behov av. J. A. Eklund var ståndaktig, han fick sin
vilja fram och höll sitt föredrag om kyrkan, ett aggressivt
sådant, vari han manade till att avstå från det ständiga
kritiserandet av kyrkan och i stället träda i aktivt förhållande
till kyrko- och församlingslivet. Någon större uppmuntran
erhöll icke J. A. Eklund den gången. Han lyckades icke
bryta igenom de rent individualistiska synpunkterna.
Eklund slutade med att önska att han vore skald för att kunna
sjunga en sång till vår gamla kyrka, en sång som vore henne
värdig. Den sången sprang snart fram ur Eklunds själ.
Starkt inverkade därvid på honom vad han så småningom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
