Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 1. Den kyrkliga ställningen i Sverige vid slutet af medeltiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
understundom höllos, lider intet tvifvel. I synnerhet voro
Brigittinermunkarne oförtrutne predikanter. Erkebiskop
Henrik i Upsala icke blott tillät ordinerade Vadstenamunkar
att öfverallt höra bikt och meddela absolution, utan han
såg äfven gerna, att de predikade, såsom man kan finna
deraf, att han 1397 gaf indulgens åt "de kristtrogne, som
i Upsalaprovinsen med andakt hörde Guds ord af dessa
predikanter". Vid samma tid berättas om en Vadstenabroder
Johannes, att han för sina goda predikogåfvor kallades
"den andre Krysostomus", såsom ock att han samlat
och afskrifvit många band predikningar för hela året.
Några få fragmenter af gamla svenska predikningar från
medeltiden finnas ännu i behåll. Likaså hafva vi
bibelöfversättningar från samma tid. Brigittas biktfader magister
Matthias berättas hafva författat en "glossa öfver hela
bibeln". Sannolikt var detta arbete skrifvet på latin. Men
i slutet af medeltiden framträdde svenska öfversättningar
af flere bibliska böcker, som likaledes voro utarbetade af
Vadstenabröder.
Någon gång synes äfven i Sverige predikstolen hafva
blifvit använd för hållande af strafftal mot hvad som i
kyrkliga ting kunde anses klandervärdt. Så skall i slutet
af 14:de århundradet pastorn vid St. Olofs kyrka i Visby
Heyno hafva predikat skarpt mot munkarne, särdeles
dominikaner och franciskaner, påstående, att de, långt ifrån
att förhindra synd, tvärtom befrämjade den, hvarjemte han
yrkade, att den prest, som sjelf vore stadd i synd, ej hade
magt att förlåta andra deras synder. Men detta exempel
torde vara temligen ensamt i sitt slag, och i allmänhet
gäller det, att i Sverige ända till medeltidens slut allt på
det kyrkliga området gick sin jemna och vanliga gång utan
någon stor oro eller några egentliga strider, aldra minst
sådana, som kunde påminna om de vigtiga förreformatoriska
rörelserna i andra länder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
