Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 58. Mäster Abrahams räfst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
voro frånvarande, hänvisades till domkapitlet eller till
prosten och konungens befallningsman.
Hertigens vilja synes hafva varit, att man skulle gå
fogligt och varsamt till väga samt endast begagna sådan
kyrkotukt, som den tryckta kyrkoordningen föreskrifver.
Men erkebiskopen hade sin egen mening om saken och
handlade derefter. Hans räfst var sträng och våldsam.
Öfverallt, der han for fram, förde han med sig starka
djeknar, hvilka tjenstgjorde såsom profosser. Så fort
erkebiskopen afsagt sin dom, greps delinqventen af djeknarna,
och straffet följde omedelbart. Det vanligaste straff, som
användes, var spöslitning och derpå öfversköljning med så
eller så många ämbar kallt vatten. Att djeknarne med
allvar skött sitt uppdrag, är utom allt tvifvel, ty enligt
samtidas berättelser sjönko många efter utståndet straff
half döda till jorden. Åtskilliga förseelser fingo likväl
försonas med böter, som tillföllo dels domkyrkan dels
sockenkyrkan och utgjordes antingen i penningar eller
naturaprestationer.
Naturligtvis måste mäster Abrahams räfst, genom den
stränghet han använde, väcka stort missnöje. Till hans
ursäkt må dock anföras, att risslitning vid kyrkorna var
ett temligen vanligt straff, som ofta brukades både före
och efter denna tid. Erkebiskopen följde alltså en gängse
praxis, och dessutom torde hans grymma framfart hafva
blifvit värre utmålad, än den i sjelfva verket var.
Åtminstone förnekade mäster Abraham sanningen af de svåra
anklagelser, som hertig Karl i vredesmod mot honom
framstälde. En mycket magtlysten man var erkebiskopen utan
tvifvel och dertill våldsam och hänsynslös; men ingen skall
kunna neka, att han leddes af ett brinnande nit för hvad
han ansåg vara rätt, och att han blef sin öfvertygelse
trogen under hela sitt skiftesrika lif. Tidens råhet och
tygellöshet gjorde ock, att man med stränghet måste beifra
allehanda grofva brott äfvensom den vidskepelse,
okunnighet och försumlighet i nådemedlens bruk, som ännu voro
mycket vanliga.
Utom genom sin öfverdrifna stränghet i allmänhet
väckte erkebiskopen starkt missnöje hos folket, dels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
