Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 87. Fråga väckes om konkordiebokens antagande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
§ 87. Fråga väckes om konkordiebokens antagande.
Striden mellan Johannes Matthiae och Nicolaus Eschilli
hade i hög grad ökat presterskapets fruktan för
krypto-kalvinism och synkretism samt dess önskan att genom
strängare symboliska band hämma alla stämplingar i denna
rigtning. ’Nyss antydda önskan var icke ny. Redan 1611
begärde presterskapet, att Gustaf Adolf i sin
konungaförsäkran skulle förbinda sig till hela konkordieboken,
alldenstund alla "rena evangeliska församlingar" erkänna
henne såsom den sanna kyrkans symbol; och i det år 1619
till konungen inlemnade förslaget till ny kyrkoordning äro
alla den lutherska kyrkans symboliska böcker uppräknade
såsom bindande för den svenska kyrkan. Alltsammans
stadnade dock vid förslag, som ej vunno afseende.
Men efter Gustaf Adolfs död togs verkligen ett
officiellt steg i den önskade rigtningen, enär Luthers lilla
hatekes, som vid kristendomsundervisningen allmänt brukades,
i 1634 års regeringsform erkändes såsom symbolisk jemte
den oförändrade Augsburgiska bekännelsen. Emellertid
ansågs detta icke tillfyllestgörandé, utan just den tvetydiga
hållning, som Johannes Matthiae visat, föranledde
presterskapet att med ännu större ifver än förut yrka på hela
konkordiebokens antagande. Frågan bragtes å bane vid
1647 års riksdag efter samråd med några af "de höga
riksens herrar". Att härmed främst syftas på rikskansleren
Axel Oxenstjerna, är utan allt tvifvel, ty i det förut
omförmälda brefvet till Rothovius betecknar han
konkordiebokens anhängare såsom " saniores et in puriore religione
constantiores" samt uttalar sin önskan, att liber concordiæ
måtte af alla flitigt studeras.
I spetsen för dem, som ifrigast arbetade för
konkordiebokens antagande, trädde f. d. theologie professorn i
Upsala Jonas Magni, hvilken numera sedan den 30:de
Januari 1641 var biskop i Skara och vid riksdagen 1647
fungerade såsom presteståndets ordförande, emedan
erkebiskopsstolen ännu var ledig efter Paulini året förut timade
död. Men Jonas Magni stod icke ensam med sin mening.
På hans sida stälde sig den förut omnämnde superinten-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
