Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 108. Adelns ingrepp i församlingarnes valrätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 8. ADELNS INGREPP I FÖRSAMLINGARNES VALRÄTT. 225
tjenst, hvarpå biskopen, om han funne den föreslagne
tjenlig, borde gifva honom bref på lägenheten. Adeln åter ville
dels anse jus patronatus såsom en personlig rätt, dels
utsträcka sin befogenhet till att, oberoende af både biskop
och församling, få tillsätta prest efter eget behag.
Vid så olika uppfattning af saken måste naturligtvis
frågan om jus patronatus blifva ett ständigt tvisteämne,
Å adelns sida klagades fortfarande, att den icke fick åtnjuta
sin rätt, å biskoparnes, att adeln sökte * utsträcka denna
rätt utöfver lag och billighet. År 1668 försökte regeringen
bestämma, icke hvilken rätteligen egde patronatsrätt, men
hvilken befogenhet skulle särskildt tillkomma patronus,
församling och biskop, så nämligen, att den förstnämnde skulle
ega att presentera, församlingen att välja och kalla,
biskopen att examinera och gifva fullmagt. Men klagomålen
tystnade icke, och tvisterna fortforo efteråt såsom förut.
Ändtligen upptog 1686 års kyrkolag saken till
afgörande. Häri göres skilnad mellan den patronatsrätt, som
grundar sig på kyrkobyggnad eller på gåfva af jord till
kyrka och prestgård, samt den jus patronatus, som allenast
eges enligt adelns privilegier. Med den förra säges följa
rätt för patronus att "utse och kalla prestman samt
föreställa honom biskopen, hvilken ej bör en sådan ogilla, så
framt densamme icke, sedan han blifvit ordinerad, är
mär-keligen i lärdom och lefverne förvärrad vörden". Ogillas
han, så eger patronus "vända sina ögon på någon annan,
som värdig är". Hvad åter angår patronatsrätt "allenast
efter privilegierna", så stadgas blott, att densamma icke
må gälla till förfång för jus patronatus af förstnämnda art.
Huru vidsträckt en dylik mera personlig rätt vore,
lemnades likväl äfven nu oafgjordt. Först under den
följande-tiden ordnades hela saken så, att ingen fick utöfva
patronatsrätt, som icke genom särskilda kgl. privilegier eller
resolutioner kunde styrka densamma.
Men det var ej nog dermed, att adelsmän enligt en
aldrig noga bestämd rätt länge temligen godtyckligt ville
tillsätta prester i de socknar, der deras sätesgårdar voro
belägna; de begynte äfven att blanda sig i andra pastora-
Cornellus: Sv. kyrk. hist. efter reformationen. 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
