Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 126. Skriftermålet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
§ 126. Skriftermålet.
Det skriftermål, som efter reformationen bibehöll sig,
var s. k. privatbikt eller enskildt skriftermål.
Kyrkoordningen af 1571 förordnar, att presten skulle om helgdagarne
infinna sig i kyrkan en eller åtminstone en half timma före
gudstjenstens begynnelse till att höra dem, som ville skrifta
sig. Han skulle sitta "uti uppenbart rum i kyrkan för all
mans ögon", och till honom skulle de närvarande gå fram
en och en i sénder. Härvid borde den skriftande först och
främst göra reda för sin kunskap i katekesen äfvensom
svara på annat, som skriftefadern kunde finna nödigt att
fråga. Sedan skulle presten tillspörja den skriftande, om
han begärde att varda aflöst, om han ville bättra sig,
öfvergifva synden och lefva i gudsfruktan, om han ville
förlåta och förlika sig med sina fiender o. s. v. Tillika borde
han förmana honom att akta sig för alla tillfällen och
frestelser till synd samt att flitigt och troligen bedja Gud om
nåd och hjelp härtill. Slutligen skulle han lägga handen
på hans hufvud och gifva honom aflösning.
Det kan vara nyttigt, säger kyrkoordningen, att,
så*-som hittills varit brukligt, behålla en viss särskild tid på
året, då skrift företrädesvis må ske, ty presterna kunde
då göra sig lediga att med desto större flit förhöra dem,
som framkomma, i deras kristendomsstycken, " hvilken
ransakning", heter det, "är en stor orsak dertill, att vi detta
hemliga skriftermålet för de enfaldiga och unga kristna
skola behålla". Äfven gillas den seden, som landspresterna
vidtagit, att de vid skriftetiderna biträdde hvarandra, så
att flere prester på en gång funnos tillgänglige för dem,
som ville skrifta sig. Sådant vore gagneligt, ty en
enfaldig menniska vore ju ofta dristigare att uppenbara sina fel
för en främmande än för sin egen sockenprest, och enhvar
finge då äfven tillfälle att välja den prest, för hvilken han
hade det största iförtroendet. Vill dock, heter det, en
sockenprest ensam höra skriften inom sin församling, för att
derigenom desto bättre lära känna, huru det tillstår med
hvar och en af hans församlingsboar, så må detta stå ho-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
