Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 126. Skriftermålet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nattvardsfirandet, dels att ingen ansågs böra få tillträde
till Herrans bord, såvida han ej derförut blifvit skriftad och
aflöst. Redan i 1619 års kyrkolagsförslag åläggas presterna
förmana dem, som ville anamma Herrans nattvard, att
föregående fredag gå till skrift, och i åtskilliga stiftsstadgar
från samma tid gifvas föreskrifter om skrift och aflösning
före nattv&rden äfvensom om böter för dem, som utan
absolution "stjäla sig fram till Herrans bord". Samma
åskådningssätt gjorde sig gällande i 1686 års kyrkolag, som
stadgar uppenbar kyrkoplikt och böter såsom straff för den,
hvilken oskriftad går till nattvarden.
Att vid enskild skrift aflösningen gafs i ovilkorlig
form, var helt naturligt; och äfven vid allmänt
skriftermål synes den ovilkorliga aflösningen hafva varit bruklig.
Men i samma mån det blef allmännare sed, att ett större
antal på en gång eller samtlige nattvardsgäster gemensamt
aflöstes, väckte det betänklighet att gifva ovilkorlig
aflösning. Paulinus ansåg henne böra undvikas, och Laurelius
intog i sitt kyrkolagsförslag en vilkorlig aflösningsformel.
Emporagrius åter höll strängt på enskildt skriftermål. Det
borde bibehållas, der det vore i bruk, återupptagas, om
möjligt vore, der det ej brukades, och fleres skriftande pä
en gång endast tillåtas, när antalet vore särdeles stort. Då
Emporagrius således tänkte sig enskildt skriftermål såsom
det normala, så föreslog han ock ovilkorlig
aflösningsformel. Vid handboksgranskningen 1688 yrkade visserligen
erkebiskop Svebilius, att aflösningen borde vara vilkorlig,
"helst emedan här i landet månge absolveras tillika". Men
öfrige deputerade ansågo henne böra vara ovilkorlig,
emedan "presten brukar sitt embete, efter det han af Utvärtes
bekännelse finna och döma kan, och absolverar derefter
ab-solute". Saken afgjordes ej genom 1693 års handbok, ty
der meddelades icke något formulär för aflösning vid
allmänt skriftermål. Emellertid synes efteråt såsom förut
ovilkorlig aflösning hafva varit den, som vanligen nyttjades,
ehuru skriftermålet i sjelfva verket längesedan förlorat sin
karakter af enskild bikt, enär samtliga nattvardsgästers
skriftande på en gång numera hade blifvit stadgad praxis.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
