Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Sveriges äldsta indelning i landskap, och landskapslagarnas upkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
63
att de af lagmannen för folket declamerade korta
poếtiska rättssatserna af honom beledsagades med
utförligare, efterhand växande, och slutligen i skrift
öfvergående prosaiska commentarier som det kan förnekas
att våra äldsta historiska och mythiska traditioner
på dylikt sätt fortplantat sig. Det är dock ej min
mening att ställa denna antagna äldsta poëtiska form
återigen på en prosaisk grund, sålunda att den poëtiska
formen skulle helt och hållet förklaras af behofvet att
på sådant sätt lättare kunna behålla lagarne i minnet,
och gifva dem stadga och fasthet. Ehuru den poëtiska
formen i detta afseende varit oumbärlig, bör dock dess
upkomst alldeles icke tillskrifvas afsigten att dermed
vinna detta ändamål; den har fastmera upkommit genom en
inre nödvändighet, såsom det för ett obildadt folk
naturligaste sättet att uttrycka sig. Man har med skäl
aṇtagit att poësien är äldre än prosan. Det ligger i
menniskonaturen, att ju mera vissa förmögenheter blifva
hämmade eller outvecklade, dess mera utvecklar anden sin
kraft i andra rigtningar, och det till en grad, som man
ej skulle tro vara möjlig; likasom strömmen, på ett
ställe hämmad i sitt lopp, flödar öfver på ett annat,
dit han annars ej skulle kunnat höja sig. Hos en blind
menniska t. ex. kan känseln utbilda sig till om jag
så får säga
ett slags syn i fingerspetsarne, till en
förmåga att stundom äfven på afstånd förnimma
föremålen, som måste förefalla hvar och en med syn begåfvad
menniska obegriplig. En döf kan af munnens rörelser
och andra tecken fatta andras mening på ett sätt som ej
är möjligt för den som kan höra. Likartade
phenomener visa sig hos hela folk. De som ej lärt konsten
att genom skrift förvara sitt kunskapsförråd, och
uttrycka sina tankar, hafva deremot förmågan att minnas och
att oberedde muntligen uttrycka sig, äfven i en poëtisk
form, till en grad utbildad, som förefaller oss
fabelaktig. Likaså är hos ett folk, som i sin barndom ännu
-~
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
