Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 10. (636.) 7 mars 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
SVENSK LÄKARETIDNING.
N:r 10
sitt namn, som står måladt på dörren.)
Jo, där reste sig en sådan öfverdådig sälle.
- »Er der måske en lille svensk dreng,
der vil krybe ind til Christian Rasmussen
i Spring-förbi» - och så undan för undan
med lustigt glam. Och hvad Triers
vackra mörkblå ögon lyste af glädje, välvilja
och tillfredsställelse, ty det var just hans
glädje att få ungdom omkring sig.
Senare på aftonen förde Trier mig upp
i öfra våningen, där elevrummen voro
inredda i form af afplankningar å vinden,
med belysning genom takfönster. En
mid-telgång ledde långs åt byggnaden. Det
var kallt och i hög grad luftigt däruppe,
och våra svenska pojkar, vanda vid
varma kvarter, funno det nog lite kusligt.
Men där var godt humör och lifsglädje.
Några danska gossar, som drifvits ur sina
bäddar, sprungo mycket lätt klädda fram
och tillbaka i korridoren för att möjligen
hitta något krypin. I förbigående fingo de
från Trier ett lustigt tillrop och en liten
smäll på kinden. Det var patriarken Trier.
Jag tänkte på Öyvinds första dag i
byskolan.
Vi tillbragte i Vallekilde flera dagar. De
stå i mitt minne som de härligaste
solskensdagar. Att en rasande nordväst
under tiden blåste, ha antagligen deltagarne
i färden glömt.
Hvarje morgon kallade oss ringklockan
till en kort morgonbön med trons
bekännelse och sång, som Trier höll från
dörren till sitt rum, hvilket gränsade intill
skolsalen, och sedan vidtog arbetet. Före
middagen höll Trier sitt föredrag. Ord
kunna ej återgifva, huru han kunde tala
till sina unga män. Han var ej vältalig
i ordets vanliga bemärkelse, men få ha
väl som han kunnat tränga till hjärtat.
Det flödade värme och eld ur hans varma
kärleksfulla sinne. Det var österländsk
glöd i hans föredrag, i lycklig förening
med jämt, danskt språk. Han föraktade
ingalunda ett godt skämt emellanåt eller
en direkt hänvändning till någon tankspridd
lärjunge.
»Er du med?» kunde han plötsligt
utbryta.
Hemligheten i hans stora inflytande på
de tusentals - man säger 6-7,000 -
lärjungar af båda könen som samlats kring
honom under loppet af 25 år, låg däri,
att han gaf sig själf helt och hållet, att
hans klippfasta tro på Frälsaren framlyste
i alla hans ord och gärningar, att han
aldrig tröttnade att bedja för och med sin
ungdom, att han stod för sina lärjungar
som den förkroppsligade välviljan och
kärleken, och att hans dörr och hjärta stodo
öppna för hvar och en, som behöfde
lekamlig eller andlig vederkvickelse. Hans
ämne var världshistorien. Kanske man
hellre borde kalla det bibelhistoria eller
judiska folkets historia, en afspegling af
hvarje människas inre strider och
utveckling.
Vi tillbragte äfven en söndag i
Vallekilde. I den nybyggna frimenighetskyrkan
hölls gudstjänst af pastor Balle, nyligen
hemkommen från missionsverksamhet i
Grönland. Han talade enkelt, klart och
gripande. Andreas Bentsen ledde sången,
och Trier stämde i med sin kraftiga, dock
nu halft uppslitna röst.
Från kyrkan gingo vi till
middagsbordet, dukadt för de omkring 200 eleverna,
Triers familj och främlingarne från Sverige.
Vi sutto på bänkar kring de långa borden.
På vissa afstånd stodo skålar med soppa
(man åt på den tiden direkt ur fatet).
Men innan vi kommo i gång,
rapporterades för Trier, att ett dussin eller något
flera elever från en närliggande
landtbruksskola varit i kyrkan. Dem skulle vi
naturligtvis ha med till bords. En ny
hoppackning blef nödvändig och efter
åtskilliga jämkningar fingo äfven dessa nya
gäster plats, och de flesta sutto till bords i
half vänster-örn vändning. Så börjar Trier
med kraftig stämma en bordspsalm, hvari
alla instämma, och sedan äro med ens
de hundratals skedarna i flitig rörelse.
*
På detta sätt lärde jag känna Ernst
Trier. Det var i hans krafts dagar -
åtminstone syntes han mig som själfva
kraften och hälsan, men han klagar en tid
därefter i ett bref, att han ständigt är så
trött.
»Jeg har undertiden tsenkt», skrifver
han, »når Holmström var her, fick han mig
til ät le, så hjälp det på Dårligheden!»
Nej, det var sannerligen icke behöfligt
att söka få Trier att »le». Ty om någon,
så kunde han skratta, öfverdådigt,
hjärtligt och dånande. Han berättar själf, att
prästfolket i V. påstod, att kaninerna, som
gingo ute på gården, reste sig af
förvåning på bakbenen, när Ernst Trier »lo»
inne i prästens bostad.
Det var 1884. Sedan dess har hans
hälsotillstånd varit vacklande. Den
käm-pastarka kroppen kunde ej hålla ut, den
förtärdes af hans eldiga själs arbete. Ett
par somrar har han sökt bot vid svensk
badort. Men det har gått jämt bakut,
oaktadt han emellanåt flammat upp till full
vigör och verksamhet och sista halfåret
känt sig rätt lifskraftig. Dock den 29
sistl. december slötos hans ögon för alltid
af ett plötsligt hjärtslag. Han afled vid
nära 57 års ålder. Det blef då landssorg
i Danmark.
Hvarje människas lefnad är af intresse
att lära känna, huru ringa hennes
lefnadssaga än kan synas ha varit. Huru
mycket mera lärorikt skall icke den mans
lifsverksamhet erbjuda, om hvilken det
allmänt erkännes, att han sannolikt mera än
någon annan nu lefvande skandinavisk
man ingripit väckande, värmande, danande
i tusentals unga hjärtan. Säkert är, att
ingen stått i personlig beröring med så
många unga män och kvinnor som Trier
eller utöfvat ett mera mäktigt inflytande.
Ernst Johannes Trier föddes i
Köpenhamn den 22 januari 1837 af judiska
föräldrar. På mödernet härstammade han
från en i Köpenhamn mycket bemärkt,
ansedd och begåfvad man, etatsrådet M.
Nathansen, hvars barn, däribland Ernst
Triers moder Bella, redan tidigt öfvergått
till kristen tro. Två af sönerna blefvo
framstående prästmän. (Familjen
Nathansen finnes återgifven på en präktig
oljemålning i den »Kongelige malerisamling».
Föräldrarna äro i festdräkt, och barnen
jubla och dansa omkring dem.) Bella N.
blef gift med en ansedd judisk
timmerhandlare Jakob Trier.
Under sin studenttid var sonen Ernst
Trier medelpunkten i ett litet
studentförbund, som bland sina medlemmar räknade
män sådana som Ludvig Schröder, Jens
Nörregård och Christoffer Bågö och som
ingalunda äro oss främmande. I sällskap
med dem deltog han i kyrkomötet i Lund
år 1861 och träffade där i biskop
Thomanders hus tillsammans med Ole
Arve-sen och Herman Anker, hvilka båda
norrmän något senare tillsammans stiftade
Norges första folkhögskola i Sagatun. Man
aflade där ett löfte att öppet framträda
som Grundtvigs lärjungar. Man var ju
redan gripen af hans åsikter och
grundsatser. Detta gaf sedermera anledning till
att förbundet blef inbjude.t i biskop
Grundtvigs hus, och där blef Trier snart en
daglig gäst. Han gick där ut och in som en
son, berättade Grundtvig allt, sporde
honom om allt, läste hans böcker och
skaffade musik till hans psalmer, som genom
Trier blefvo kända och älskade.
Han tog nu teologisk ämbetsexamen,
tjänstgjorde som extra lärare vid ett
seminarium, och då 1864 års krig bröt ut,
anmälde han sig, änskönt af sin fader
fri-köpt från militärtjänst, till tjänstgöring vid
hären som »Feltdegn» (klockare). Han
blef äfven prästerligt biträde hos
fältprosten och vann där vänner för lifvet, såväl
bland officerare som bland soldaterna, af
hvilka flera blefvo hans första lärjungar i
folkhögskolan.
Om sin ungdoms studietid och arbete i
folkhögskolan har Trier berättat i en högst
märklig och öfvermåttan intressant bok
»Fem og tyve års skolevirksomhed i
Vallekilde», af hvilken bok dock endast
första delen utkommit under hans lifstid,
gående intill tredje året af hans
skolverksamhet. Det var hans plan att låta denna
del följas af fyra andra. Den andra
delen ligger färdig och lär utkomma snart.
Det är ur denna första del jag väsentligen
hämtat, hvad jag har att berätta på Ernst
Trier.
*
Genom beröring med den grundtvigska
prästen V. J. Hoff blefvo Triers tankar
ledda i den riktning, att det var den enes
såväl som den andres plikt att »give det
danske folk opreisning på ny», och att
det bästa medlet därtill var att arbeta för
den folkupplysning i
religiös-historisk-natio-nell anda, hvarom Grundtvig skrifvit, talat
och diktat så mycket. Man skulle taga
fatt på arbetet i den danska
folkhögskolan.
Redan under sitt vistande på Fyen som j
»Feltdegn» för de där förlagda trupperna
hade Trier fått stifta bekantskap med den
bekante skolmannen Köld och blifvit
gripen af det egendomliga i hans
personlighet. Af Grundtvig styrktes han i sina pla-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:38:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1894/0124.html
