Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 15. (641.) 11 april 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
SVENSK LÄEARETIDMNG.
N:r 15
tet ej finna, hvadan utskottet anser sig
böra afstyrka motionen i denna del.
Samme motionärs yrkande, att till
folkskoleinspektörer må utnämnas män, »som
innehafva sådana pedagogiska insikter och
äro med folkskolan så väl förtrogna, att
en verksam inspektion genom dem må
kunna utöfvas», anser utskottet däremot i
allo berättigadt. Om så kvalificerade
personer utses och de i öfrigt under den tid
de utöfva inspektionsuppdraget uteslutande
ägna sig häråt, torde de väsentligaste
bristerna i folkskoleinspektionen varda
undanröjda.
Hr Kihlberg åter föreslår en i tämligen
allmänna ordalag affattad skrifvelse till k.
m:t. Ett liknande skrifvelseförslag föll,
såsom här ofvan meddelats, 1890 just
därför att det var så obestämdt.
Utskottet anser sig därför ej nu böra förorda
detsamma. Det finner så mycket mindre
skäl härfär, som efter 1891 allmänna
meningen allt mera stadgats rörande den
riktning, i hvilken en reform af
folkskoleinspektionen bör gå, detta icke minst genom
de uttalanden, som nämda år framkommo
från dåvarande chefen för
ecklesiastikdepartementet och hvilkas fullgiltighet
näppeligen torde kunna bestridas.
Nämda riktning har ganska tydligt
angifvits i motiveringen till hr Kihlbergs
motion och utskottet finner det riktigast
att riksdagen i enlighet med nämda
moti-I vering uttalar sig för önskvärdhoten af, att
till folkskoleinspektörer förordnasi personer,
»som visat sig innehafva pedagogiska
insikter och på personlig erfarenhet
grundad kännedom om folkundervisningen,
äfvensom att dessa få uteslutande ägna sig
åt sitt viktiga uppdrag».
Hr Svensson slutligen anknyter sitt
yrkande ganska nära till de
reformsträfvan-den, som under senare åren allt tydligare
och bestämdare låtit sig förnimmas. I
öfverensstämmelse med de uttalanden, som
framkommo 1891 från såväl
regeringsbänken som från andra håll inom
riksdagen och i öfverensstämmelse med hvad
man tänkte sig, då folkskoleinspektionen
först föreslogs till införande i vårt land,
hemställer han, att folkskoleinspektionen
öfverlämnas åt fackmän, som uteslutande
ägna sig åt uppdraget.
De väsentligaste ölägenheterna af det nuvarande
systemet.
Lika med motionärerna är utskottet
öf-vertygadt om behöfligheten af en reform i
folkskoleinspektionen. Den »röda tråd»,
som genomgår motionerna, är denna:
folkskoleinspektionen bör så småningom
öfverlämnas åt fackmän, hvilka under den
tid de innehafva uppdraget uteslutande
ägna sig häråt. En reform i denna
riktning är ock, enligt utskottets mening, både
nödig och nyttig.
Olägenheterna af att icke mindre än fyra
femtedelar af samtliga
folkskoleinspektörerna sköta inspektionen som en bisyssla
ligga i öppen dag.
För staten medför denna anordning
högre utgifter, speciellt högre resekostnader,
än som eljest behöft ifrågakomma. Då
inspektören ej är i tillfälle att inspektera
ett större antal skolor i en
sammanhängande följd utan efter ett par dagars
förrättning, stundom blott en dags, måste
resa hem för att sköta sin ordinarie tjänst,
blifva gifvetvis resekostnaderna högre än
eljest. Detta har erkänts af såväl
domkapitlen som folkskoleinspektörerna själfva,
då statsrevisorerna gjort anmärkning mot
de höga resekostnaderna.
Att de ordinarie tjänsterna i regeln
varda lidande på att deras innehafvare äro
vissa dagar upptagna af
inspektionsgöro-mål är påtagligt. Särskildt torde det
vara tydligt, att detta måste vara fallet
med de mycket viktiga
seminarieläraretjänsterna, helst då man tager i
betraktande, att icke mindre än hvar fjärde af
de ordinarie manliga lärarne vid
seminarierna är upptagen af inspektionsuppdrag.
I och för sig kan det visserligen icke
anses olämpligt, att en seminarielärare
tjänstgör såsom inspektör. Han
uppfordras därigenom att personligen sätta sig in
i folkskolearbetet, för hvilket han eljest,
till stor skada för sin uppgift såsom
lärare för folkskolans vardande lärare, måste
komma att blifva ganska främmande. Men
skall detta mål ernås, så få båda
befattningarna tydligen icke skötas samtidigt.
En verklig förtrogenhet med folkskolans
inre lif och en verklig inblick i de
förhållanden, under hvilka folkskolläraren har
att verka, kan ingalunda förvärfvas genom
de brådskande och flyktiga
inspektionsresor, som i tjänst varande seminarielärare
äro i tillfälle att företaga. För vinnande
af en dylik förtrogenhet fordras gifvetvis
vida grundligare och mera
sammanhängande studier än som kunna ifrågakomma,
så länge inspektionen skall skötas såsom
en bisysselsättning under en eller annan
ledig dag. För seminarieundervisningen
medför sålunda det hittills rådande
inspektionssystemet endast en förlust, hvilken i
allmänhet icke uppväges af någon
motsvarande vinst.
Slutligen måste folkskolan själf äfven
blifva lidande därpå, att hon icke kommer
i åtnjutande af en fullt grundlig och
sakkunnig inspektion. Gifvet är, att hennes
utveckling svårligen kan i någon väsentlig
mån främjas af personer, hvilka på grund
af andra sysselsättningar, som för dem
utgöra hufvudsaken, hindras att ägna nog
tid och intresse åt sin uppgift som
inspektörer, hvaraf följden måste blifva, att de
omöjligen kunna förskaffa sig en noggrann
kännedom om folkskolans tillstånd och till
följd häraf ej heller kunna vara i tillfälle
att lämna fruktbärande råd och
anvisningar åt hennes lärare och lärarinnor.
Äfven inspektörerna själfva erkänna att
under nuvarande förhållanden tiden ej
räcker till för dem. Sålunda klagar i de näst
senaste inspektionsberättelserna en
kyrkoherde däröfver, att det varit honom
omöjligt att vinna så mycken tid ifrån sina
egentliga tjänsteåligganden, att han kunnat
besöka en del skolor mer än en gång
under de fem åren. Tiden har icke heller
medgifvit honom ordna möten med
lärarepersonalen »till det omfång och så ofta,
som vederbort».
Enligt det nu gängse
inspektionssystemet har det ju till och med händt, att
inspektionsförrättningar blifvit arrangerade
midt under ferierna, detta af den
anledning, att inspektören endast under denna
tid kunnat göra sig tillräckligt fri från sin
ordinarie befattning. På så sätt
anordnade förvandlas inspektionsbesöken till
paraduppvisningar, hvilka långt ifrån att
lända folkskolearbetet till gagn snarare
bidraga att leda det in på betänkliga afvägar.
Liknande följder måste äfven inträda i
de fall, där inspektionsbesöken visserligen
göras under terminerna, men endast på
en viss, på förhand bestämd dag i veckan.
I närmaste sammanhang härmed står
det missförhållandet, att inspektionen,
sådan den hittills varit ordnad, endast i
undantagsfall kunnat anses såsom en verklig
fackinspektion. Så länge inspektörerna
samtidigt sköta andra befattningar, hvarpå
de hufvudsakligen existera och hvaråt de
ägna brorslotten af sin tid och sina
krafter, måste de äfven helt naturligt komma
att betrakta sig såsom i främsta rummet
präster, seminarielärare och läroverkslärare
m. m. samt först i andra rummet såsom
folkskolemän. De kunna under sådana
förhållanden hvarken vara eller i
allmänhet ens komma att utveckla sig till att
blifva verkliga fackmän på folkskolans
område. På detta fält liksom på de flesta
andra gör sig nämligen ett oaflåtligt
framåtskridande gällande. Att här hålla sig i
nivå med den fortgående utvecklingen är
ingalunda någon småsak; det är en
uppgift, som kräfver sin man helt.
Hvar och en, som af andra
maktpåliggande sysselsättningar hindras härifrån, han
blir mycket snart efter sin tid och därmed
ur stånd att intaga någon ledande
ställning inom folkskoleväsendet. Om en
sådan ledande ställning det oaktadt
anförtros honom, så kan han visserligen i yttre
måtto fylla sin plats och upprätthålla sin
därmed förbundna auktoritet, men i det
väsentliga måste han inom kort komma
att känna sig öfverflyglad af dem, hvilkas
föresyn och ledare han egentligen borde
varit.
Denna konsekvens af det hittills följda
systemet har icke undgått att tilldraga sig
uppmärksamhet äfven inom riksdagen. Då
frågan år 1890 var föremål för riksdagens
behandling, yttrade en talare i andra
kammaren härom: »Inspektionen har icke
mäktat att följa med sin tid. Ledningen har,
särkildt då det gällt initiativet till
reformer på undervisningens område, öfvergått
från de styrande till de styrda.»
Kostnadsfrågan.
Mot antagandot af ett sådant
inspektionssystem, att inspektörerna under den
tid de innehafva sitt uppdrag odeladt ägna
sig åt detsamma, har understundom den
invändningen blifvit framkastad, att
kostnaderna för inspektionen härigenom skulle
komma att stiga.
Denna invändning synes emellertid
utskottet vara alldeles ohållbar. Det är inga-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
