Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 22. (648.) 30 maj 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 22
SVENSK LÅEAKETIDNING.
271
Vare härmed huru som helst; säkert är,
att anförandena vid det danska mötet voro
vida utförligare än vid det svenska. Det
längsta i Göteborgsmötets berättelse går på
2 sidor, och ovisst torde vara, huruvida
det tillåtna maximum ej här öfverskreds
med en eller annan minut. I
Köpenhamnsmötets berättelse träffar man däremot en
mängd anföranden på 2, 2 Va, 22/3, 3, 3 Vi,
SYs, SVa, 4, 4 Va sidor o. s. v., ja t. o. m.
ett par på 77* och 97s sidor,
inledningsanförandena naturligtvis oberäknade.
#
En annan anordning, som vid senare
svenska möten vidtagits i ändamål att få
diskussionerna mera sakliga och
uttalandena mera grundligt öfvervägda, har varit
offentliggörandet i förväg af inledarnes
resolutionsförslag. Tanken härom
framkastades redan inom bestyreisen för
Stockholmsmötet 1888, hvilken bestyrelse äfven
gjorde ett svagt försök till dess
förverkligande, i det den i sin inbjudning inryckte
följande lilla vink:
Och tillhör det den, som önskar förelägga
mötet förslag till uttalanden i en af honom
inlämnad fråga och anser lämpligt, att sådant
förslag i förväg genom programmet delgifves
mötets medlemmar, att härom göra anmälan
hos bestyreisen samtidigt med frågans
insändande.
Idén var emellertid då allt för ny. Den
har sedan upptagits och genomförts först
af Gäfleborgs läns folkskolläraremöte 1891,
sedan af stiftsskolläraremötena i
Hernösand och Jönköping 1892 och slutligen af
Göteborgsmötet 1893 samt torde nu få
anses en gång för alla införlifvad med
svensk skolmötesteknik. Fördelarna däraf
ligga nämligen i öppen dag. Innan den
kom till användning, var inledaren den
ende, som var i tillfälle att noggrant
öf-vertänka och nagelfara resolutionsförslaget;
nu hafva de öfriga mötesdeltagarne blifvit
i detta afseende med honom likställda.
Han befrias från en mängd sådana
anmärkningar, som endast bero på
okunnighet om eller missförstånd af hans förslag,
men han afhålles ock på det kraftigaste
från att söka smuggla igenom en
resolution, som han ej med fullgiltiga skäl kan
försvara. Kommer han det oaktadt med
en sådan, så måste han, enligt hvad
erfarenheten redan visat, bereda sig på att
hans förslag blir förbättradt eller, ifall
det befinnes alldeles olämpligt, helt och
hållet förkastadt och ersatt med ett nytt.
Sådant kan vara obehagligt för en
förslagsställare, men för mötet och för saken
måste det anses så mycket nyttigare*.
Vid det danska mötet synes denna praxis
- hvilken i Tyskland länge varit allmänt
gängse - ej vunnit insteg. Följden
häraf har blifvit, att mötesdeltagarnes makt
öfver mötesuttalandenas beskaffenhet ej vid
nämda möte blifvit så fullständig som
önskligt varit.
* Vid våra allra äldsta läraremöten kunde
det t. o. m. hända, att deltagarne kommo
tillsammans, utan att ens frågorna voro i förväg
offentliggjorda.
I sammanhang med den vid våra
möten antagna ordningen, att tiden för
anförandena begränsas, och att diskussionen
rör sig kring ett för alla i förväg
tillgängligt förslag, står äfven den
omständigheten, att debatterna vid dessa möten allt
mer börjat få karaktären af verkliga
öfverläggningar, verkliga meningsbyten, där
en efterföljande talare upptager hvad en
föregående sagt för att understödja hvad
han däraf gillar och vederlägga hvad han
däraf ogillar. Fordom kunde rätt ofta om
de flesta deltagare i skolmötesdiskussioner
sägas hvad den bekante norske prosten
yttrade om sig själf vid det nordiska
skolmötet i Kristiania 1885:
Jeg argumenterer ikke, jeg aflsegger
Vidnes-byrd.
Öfverläggningars ändamål är ju dock att
»argumentere» d. ä. att taga skäl och
gifva skäl, och de måste i det väsentliga
anses förfelade, om den för meningsbyte
anslagna tiden upptages på så sätt, att en
rad af talare stå upp för att » aflsegge
Vid-nesbyrd» d. ä. för att framsäga längre
eller kortare föredrag öfver det föreliggande
ämnet eller något därmed besläktadt,
hvilka föredrag de sammanskrifvit hemma på
sina kamrar och hvilka icke stå i något
organiskt förhållande till hvad som förut
blifvit under debatten yttradt. När man
bevistar en dylik diskussion eller efteråt
läser ett referat däraf, har man svårt att
värja sig för det intrycket, att man
befinner sig bland en samling lomhörda
människor, som icke kunna förnimma de
andras tal och följaktligen icke heller bemöta
deras skäl.
Det förefaller nästan som om vi
svenskar (liksom äfven norrmännen?) i detta
afseende hade ett nationallyte att bekämpa,
och ett mycket godt medel häremot är utan
tvifvel att begränsa den för
»Vidnesbyr-denes Aflseggelse» anslagna tiden till 5
minuter samt genom ett formuleradt
resolutionsförslag söka förmå »vittnena» att
hålla sig till saken. Om man
uppmärksamt genomläser Göteborgsmötets
berättelse, skall man ock nödgas erkänna, att den
på långa sträckor verkligen företer
ordentliga diskussioner med tal och svar och
genmälen och återsvar, så att det hela
bildar en sammanhängande kedja, hvilken
med logisk nödvändighet leder till den
antagna resolutionen.
Vid Köpenhamnsmötet bar denna kedja,
såsom jag redan omnämt, i de flesta fall
blifvit afklippt långt i förväg. Orsaken
härtill kan ingalunda vara den, att
danskarne skulle vara mindre goda och öfvade
debattörer än vi (det förhåller sig i
själfva verket tvärtom), utan felet ligger däri,
att de fästa mindre afseende vid de yttre
förutsättningarna för en lyckosam
diskussion, eller med andra ord: att de hafva
en mindre utvecklad skolmötes-teknik.
Frv Brg.
De små, nästan omärkliga intryck,
hvilka själen under den tidigaste barndomen
mottager, hafva stora och länge varande
följder. Locke.
Svensk åskådningsmateriel,
i.
Taflor öfuer årstiderna för
åskådnings-öfningar. Utgifna på föranstaltande af
kungl, ecklesiastikdepartementet. Sthm,
P. A. Norstedt & söners förlag. Pris
för skolor: hvarje tafla uppfodrad på
väf 2 kr. 50 öre; text till hvarje tafla
25 öre.
Det har som bekant varit och är ännu
ett vanligt tilltag af åtskilliga finurliga
pedagoger och förläggare att förse utländsk
materiel med »sin firma» och därmed söka
inbilla oss, att de uträttat något verkligt
betydande till vår skolundervisnings
fromma. På det sättet har det inträffat, att
gamla utländska planscher hos oss
framträdt med anspråk på att vara märkliga
svenska nyheter.
Det föreliggande arbetet är svenskt i
helt annan mening: programmet är
folkskolebyråns, modelltaflorna äro af svensk
konstnär efter svenska landskap och
föremål, litografieringen är utförd å
generalstabens anstalt.
Endast den tankegång, som framkallat
det, är icke sprungen ur svensk mark,
men idéer äro nu en gång kosmopoliter
- det kan icke hjälpas. Hufvudsaken är,
att de äro riktiga och hafva fått en
praktisk tillämpning.
De större kulturländerna hafva sedan
länge ägt planschverk af detta slag.
Såsom de mest betydande kunna nämnas:
HölzeFs Wandbilder fur den
Anschauungs-und Sprachunterricht, Strassburger Bilder
fiir den Anschauungsunterricht, Kafemanns
och Meinholds för samma ändamål,
Johnstons Pictorial illustrations of the Seasons
och Kaiser’s Schweizerisches Bilderwerk
fiir den allgemeinen Anschauungsunterrieht.
Alla dessa afse, liksom de nu utkomna
svenska, att gifva stoff för det högre
stadiet af den åskådningsundervisning,
hvilken såsom ett särskildt ämne hos oss och
i flera andra land är upptagen på de första
skolårens program, och som har till mål
att utbilda barnets iakttagelse och
språkförmåga. Äfven för ämnets behandling
hafva de tjänat som mönster. Innehållet
är nämligen såsom på de svenska
sammanfördt inom ramen af de fyra
årstiderna.
Man kan då fråga: hvarför har man icke
äfven i detta fall hållit till godo med de
utländska? Vid en blick på taflorna ger
svaret sig själft: de framställa folkets
hemlif i sin naturliga omgifning; och ju bättre
en sådan tafla är komponerad och utförd,
desto omöjligare måste hon då vara för
ett främmande land. Den enda utvägen
att förskaffa våra småbarnsskolor fullt
användbara planscher af detta slag var
därför att låta göra dem här hemma.
Huru se de nu ut? De äro 80x130
cm., uppfodrade på väf och försedda med
rullar.* Litografieringsmanéret är rikt färg-
* Det vore högst önskvärdt att svenska
förläggare af på väf uppfodrade planscher och
kartor läte förse dem med etikett på öfre listen
och att rullar och lister fastsattes bättre än
nu sker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
