Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 28. (654.) 11 juli 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 28
pedanteri, och att hvarje barns
individuella förmåga tillbörligen beaktades. Men
så hade också slöjden å denna skola
kommit i händerna på lärare, som hafva
förmåga att se saken från
uppfostringssyn-punkt, nämligen folkskollärare.
A stadens norra skola, där
undervisningen sedan flera år tillbaka bestrides af en
handtverkare, har slöjden en helt annan
prägel. Af den därstädes anordnade
utställningen skulle man lätt kunna tro, att
man befunne sig i en fabrik för tillverkning
af dockvaggor, trädgårdsräfsor och
bokhyllor. Dessa tre föremål voro helt och
hållet dominerande inom utställningen. Af
andra saker funnos visserligen några
enstaka, såsom ett par skärbräden af olika
storlek, ett stort tvättbräde med höga ben,
en stor barnvagn, två handkoffertar m. m.,
som väl kunde väcka den oinvigdes
förvåning, men som i själfva verket vittnade
om planlöshet i undervisningen och
missuppfattning af slöjdens betydelse.
Noggrannheten i utförandet var å de flesta
föremål dold genom påsmetad fernissa, bets
eller målning.
Till ett sådant fabriksmässigt
bedrifvande af slöjden har man tydligen frestats
därigenom, att alla förfärdigade arbeten
skola försäljas. Gifvet är då, att en
slöjdlärare, som i saknad af pedagogisk insikt
icke tillbakahålles af några hänsyn till
barnens utveckling, lätt slår in på den
antydda vägen och låter barnen göra endast
sådana saker, som lätt gå i marknaden.
Också företedde Helsingborgs slöjdsalar
under examensdagarna bilder af sannskyldiga
~" rnarknadshus med lärarne såsom
kramhandlare och de examensbesökande såsom
k- pare. Med folkskolornas förut omnämda
och för Helsingborgs samhälle synnerligen
hedrande utveckling för ögonen kan man
emellertid med skäl hoppas, att staden
skall försaka de slantar, som barnslöjden
kan inbringa, och snart nog öfvergifva äfven
denna å norra skolan befintliga kvarlefva
af en föråldrad uppfostringsmetod.
/. Franzén.
Upprörande förhållanden.
Är rättshjälp verkligen obehöflig?
Hr redaktör!
l senaste numret af Eder ärade tidning
läste jag ett par saker, som syntes mig
rent af upprörande.
För undvikande af missförstånd vill jag
genast tillägga, att det, som sålunda satte,
mina känslor i svallning, ingalunda var ett
par artiklar eller ett par uttalanden af
redaktionen. Det var ett par s. k.
petit-notiser.
Enligt min mening skulle det icke skadat,
om dessa notiser blifvit satta med någon
mera framträdande stil - »fet korpus»
tror jag det heter. Ty de borde
sannerligen läsas och behjärtas af hvarje svensk
lärare och lärarinna, i synnerhet i dessa
tider.
Den ena notisen hade rubriken »Hem-
fridsbrott i skola». Den var hämtad ur
Smålands-Posten och rörde något, som vid
senaste terminsafslutningen tilldragit sig
i
midt inne i det lojala Småland. Notisen
var så god att få förstånd af, att jag ber
läsaren en gång till se genom densamma.
Den återfinnes på sid. 339.
Tre drag må man här i synnerhet lägga
märke till: att våldsamheterna afbrötos
endast genom inskridande af ortens
länsman, söm händelsevis passerade skolhuset,
att den ene våldsverkaren var
församlingens kyrkovärd, samt att skollärarefamiljen
betecknades som ett sorts socknens
nådehjon, hvilka gjorde klokast i att icke
knysta.
Genom att bläddra i Svensk
Läraretidnings petitnotisafdelning förvissar man sig
lätt därom, att dylika uppträden visst icke
äro sällsynta; de inträffa tvärtom ganska
ofta. Måste man ej under sådana
förhållanden fråga: är det icke bra tryggt och
stolt att känna sig såsom svensk
folkskol-lär?are och folkskollärarinna på 1890-talet?
Om denna notis var upprörande, så
gäller detsamma, enligt mitt tycke åtminstone,
i ännu högre grad om den andra. I
densamma anfördes helt kort och torrt utan
några reflexioner det utslag, som Stranda
häradsrätt nyligen fällt i målet mot
småskollärarinnan och folkskolläraren i Forssa
skola med anledning af den därstädes
timade sorgliga olyckshändelsen, då 12
skolbarn blefvo lågornas rof.
Häradsrätten ansåg, heter det, att ehuru de
12 innebrända barnen kunnat räddas genom
större sinnesnärvaro hos de åtalade, skäl dock
icke förefunnes att döma dem för vållande till
annans död, utan lämnades åtalet utan
afseende.
Undertecknad bekänner gärna, att han
icke har synnerligen stor reda på vårt
rättegångsväsendes mysterier. Jag har
aldrig personligen haft något därmed att
beställa, och så vidt på mig själf beror,
hoppas jag få lägga mig i min kista utan
att därförut någonsin hafva setat på de
anklagades bänk. Hittills har jag
emellertid haft för mig, att våra domstolar haft
till uppgift att utransaka, huruvida åtalade
personer vore skyldiga eller oskyldiga till
en viss förseelse och att sedan på grund
häraf döma eller frikänna dem. Aldrig
har jag trott, att en rätt skulle kunna
lämna ett åtal utan afseende, men
samtidigt härmed tillåta sig uttalandet af en
»åsikt», att de anklagade dock på sätt och
vis hade 12 barns död på sitt samvete.
Hvarigenom? Genom brist på »större
sinnesnärvaro».
Finnes det verkligen, hr redaktör, någon
bestämmelse i våra lagar, som ålägger
medborgare och medborgarinnor i allmänhet
den juridiska skyldigheten att under
fasansfulla olyckshändelser, då deras eget och
andras lif sväfva i fara, bevara och
ådagalägga något visst mått af sinnesnärvaro?
Och ingår det verkligen i
kompetensfordringarna för anställning vid småskolor och
folkskolor att under dylika omständigheter
visa sig i besittning af ett kallt hufvud
samt en klart och lugnt beräknande
tankegång?
Ifall så skulle vara händelsen, då böra
helt visst de flesta lärarinnor och lärare
lägga handen på hjärtat och allvarligen fråga
sig själfva, huruvida de säkert veta sig
vara kompetenta för sitt kall. Hvem kan
icke råka ut för en olyckshändelse? Hvem
kan i förväg vara fullt trygg, att han eller
hon under en sådan olyckshändelse alltid
skall kunna bevara jämt upp så mycken
sinnesnärvaro, att intet barnalif går till
spillo? Huru många af oss äro i stånd
att i detta afseende gifva ens sig själfva
klart besked? Sinnesnärvaro under lifsfara
är ju väsentligen en medfödd
temperamentssak, och brandsoldater och sjömän äro väl
de enda, som haft rikligare tillfällen till
pröfning och öfning af denna egenskap.
Möjligt är, att åtskilliga herrar lärare
och fröknar lärarinnor i de större
städerna icke taga sig synnerligen af de båda
händelser jag här berört. De anse sig
kanske hvarken behöfva frukta
knölpåkbe-väpnade kyrkovärdar eller omdömeslystna
häradsrätter. Om de ofredas af gräliga
mammor eller pappor, så kunna de söka
skydd under »förste lärarens» eller
»inspektörens» eller polisens vingar, och vid
eldsvådor har man ju stentrapporna,
vattenledningen och den raska brandkåren.
Men jag ber på det vördsammaste dessa
herrar och fröknar vara goda och ett
ögonblick tänka de många bland deras
medbröder och medsystrar, som bo för sig
själfva bland en ohyfsad befolkning djupt
inne i skogen. I tidningarna läsas allt
emellanåt om de råheter, ja ohyggligheter,
för hvilka på sådana orter i synnerhet
lärarinnorna äro utsatta. Ofta utan huld
och skydd af släkt och anförvanter på
orten betraktas de af dåligt folk på samma
sätt som af den småländske kyrkovärden
såsom en sorts nådehjon, hvilka icke våga
knysta och mot hvilka man därför utan
risk kan tillåta sig hvad som helst.
Skulle nu så illa vara, att de mera
gynnsamt ställda lärarne och lärarinnorna icke
hafva hjärta för dessa sina likars sorgliga
belägenhet, så borde de väl åtminstone
kunna inse, hvilka följder denna småningom
måste få för hela deras kår. Betraktas
skogsbygdernas lärarinnor och lärare såsom
nådehjon, så få nog småningom
slättbygdernas och städernas lärarepersonal samma
anseende.
Skall nu verkligen från lärarekårens sida
ingenting göras för åstadkommande af ett
bättre sakernas tillstånd? Skall denna kår
år från år stå och lugnt se på, huru
värnlösa medlemmar af densamma på det mest
kännbara sätt förorättas, och detta endast
därför, att oförrätterna icke omedelbart
drabba kårens flertal?
Det ser så ut.
Af de upplysningar, som särskildt i Eder
tidning blifvit lämnade, finner jag, att
andra lands lärarekårer för länge sedan insett
sin mänskliga och kristliga plikt i detta
afseende. Åtminstone Englands och
Tysklands allmänna folkskollärareföreningar
hafva ju beredt sina medlemmar tillfälle till
rättshjälp, då sådan efter omsorgsfull
pröfning befunnits nödvändig.
För min del betviflar jag högeligen, att
någonting sådant, som det småländska
knölpåksuppträdet skulle få passera i England
eller Tyskland, utan att lärareföreningarna
där genom sin afdelning för rättshjälp toge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
