Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 34. (660.) 22 augusti 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LAEAEETIDNING.
N:r 34
Som vittne
mot rektor Fr. Lundgren i fråga om
meningen med häris hälsningstal i
Linköpings landskyrka den 8 augusti
uppträder Östgöta Correspondenten.
Denna tidning har, såsom vi i vårt
förra nummer nämde, tagit rektor
Lundgrens historier för kontant och med
anledning af dem skrifvit en allvarligt
troende artikel under rubriken »Schism?»
Till en början -heter det här - hade
föreningen Svenska folkskolans vänner
en karaktär »mycket nära
frikyrkligheten», statskyrkans präster hyste därför
betänkligheter mot densamma, och den
förde »ett tynande lif». Men så kom
1880 Sveriges allmänna
folkskollärare-förening, och den intog allt mer »en
hållning, som lutade åt konfessionslösa
skolor», samt understödde »det
framträdande sträfvandet efter simultanskolor
efter tyskt mönster eller någonting
liknande». Inför denna hotande fara
förenade sig de förut splittrade
statskyrkliga och de frikyrkliga tendenserna för
»att göra gemensam sak mot den nya
strömningen». Under flera år har detta
oaktadt de båda föreningarnas inbördes
ställning varit »mindre klar, något som
gjort, att många, ej seende några
oförenliga sträfvanden i båda föreningarnas
verksamhet, också ansett sig kunna
tillhöra båda». Men nu har rektor
Lundgren gjort -slag i saken genom att gifva
»signalen till en förändring af denna
föreningarnas inbördes ställning», och nu
lär en öppen brytning näppeligen »kunna
längre undvikas».
Allt detta har Östgöta
Correspondenten fått sig berättadt. Och allt detta
tror han.
Märkligare än detta bevis på storartad
tro är emellertid det vittnesbörd, som
Östgöta Correspondenten aflägger om
karaktären och syftningen af det
ifråga-varande talet. Detta vittnesbörd lyder
sålunda:
Rektor Lundgrens uttalanden i hans ofvan
nämda hälsningstal, hvilket torde få anses som
ett ganska noggrant uttryck af allmänna
meningen inom »folkskolans vänner», voro
skarpa nog mot »Sveriges
folkskollärareförening», då han klandrade dess tvifvelaktiga
hållning i kristendomsfrågan och ganska direkt
stämplade den som en fackförening med
le-darnes ära och personliga intressen i främsta
rummet till mål.
Här hafva vi alltså från rektor
Lundgrens egna medhållares sida intygadt,
1) att hans uttalanden mot Sveriges
allmänna folkskollärareförening voro skarpa
nog, samt
2) att han ganska direkt stämplat
nämda förening såsom en fackförening
med ledarnes ära och personliga
intressen i främsta rummet till mål.
Det är godt, att sådant blifvit
intygadt och att det blifvit intygadt just
från det hållet.
Östgöta Correspondenten fortsätter:
Skall Sveriges folkskollärareförening å sin
sida uppträda med ett lika skarpt svar? Skall
den känna sin position nog säker för att
våga det?
Vi bringa i dagens nummer ett svar
på denna Östgöta Correspondentens
fråga (fortsättningen följer i nästa
nummer). I hvilken mening detta svar kan
kallas »skarpt», öfverlåta vi åt våra
läsare att bedöma. Sådana beskyllningar
mot våra motståndare som den, att de
använda Sveriges folkskollärarekår blott
för främjande af sin egen ära och sina
personliga intressen, hafva vi emellertid
icke att bjuda på. Vi skulle äfven denna
gång, likasom vid så många föregående
tillfällen, helst velat lämna rektor
Lundgrens angrepp obesvarade, men han
tyckes till hvarje pris vilja hafva strid, och
vi hafva därför nu ansett oss skyldiga
att säga honom några allvarliga ord.
Framtiden torde väl utvisa, huruvida
Östgöta Correspondenten verkligen har
rätt, då den säger, att rektor Lundgrens
skarpa krigsförklaring utgör ett ganska
noggrant uttryck af allmänna meningen
inom »Svenska folkskolans vänner». Vi
för vår del tillåta oss fortfarande hysa
en vida högre tanke om den rådande
andan bland det stora flertalet af denna
förenings medlemmar.
En institution, som behöfver
reformeras eller - slopas.
För hvarje år som går blir det för
folkskolevännerna allt tydligare, att den
institution här i hufvudstaden, som
benämnes kyrkofullmäktige och som i sista
hand har att bestämma om
folkskolebudgeten, antingen måste reformeras eller
ock alldeles slopas. Det nuvarande
mycket invecklade sättet för bestämmandet
af folkskoleutgifterna kan icke i längden
fortgå. Fråga är blott, huru en ändring
skall kunna komma till stånd, ty det är
ju i allmänhet så, att ingen institution
reformerar sig själf.
En af de nuvarande kyrkofullmäktige,
redaktör E. Hammarlund, väckte vid
fullmäktiges sammanträde i fredags
följande motion:
Att kyrkofullmäktigeinstitutionen i
hufvudstaden licier af åtskilliga brister torde
numera vara ganska allmänt erkändt. Bland
sådana brister må framhållas:
att sammanträdena äro för fåtaliga och
kyrkofullmäktiges sammansättning för
växlande, för att någon sammanhållighet bland
ledamöterna skall kunna komma till stånd;
att årets egentliga sammanträde - det
vid hvilket folkskolestaten behandlas -
är förlagdt till en för medlemmarne
särdeles olämplig årstid;
att i följd häraf frågorna ej blifva
underkastade en så allsidig pröfning, som
med hänsyn till deras viktiga beskaffenhet
kan anses förenligt;
att bestämmelserna om suppleanter för
de ordinarie ledamöterna äfvenledes i sin
mån bidrager till att göra hela
institutionen mindre homogen, enär de ordinarie
fullmäktige tycka, att det ingenting
väsentligen betyder, om de uteblifva från ett
sammanträde, medan åter suppleanterna
helt naturligt känna mindre ansvar än de
ordinarie;
att genom bestämmelsen om två
tredjedelars majoritet för minsta ökning i en
utgiftspost, det blir möjligt för en enda
församling i hufvudstaden att, understödd
af en minoritet af 14-17 medlemmar
inom kyrkofullmäktige, hindra hvarje den
minsta förbättring i hufvudstadens
folkskoleväsen, ja t. o. m. hindra anslags
beviljande för uppehållande af
undervisningen på förut vanligt sätt, och detta äfven
om sju församlingar enhälligt varit med
om beviljandet af dessa anslag;
att slutligen fördelningen af
ledamöternas antal på de olika församlingarna är
högst ojämn, ity att t. ex. Adolf Fredriks
församling med omkr. 43,000 invånare
blott har 5 och Kungsholms församling
med öfver 27,000 invånare endast 3
fullmäktige, medan åter
Storkyrkoförsamlingen med 11,000 och Klara församling med
17,600 invånare hafva hvardera 7 ombud
inom fullmäktige.
Dessa och dylika brister kunna ej
af-hjälpas utan genom ändringar i
förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd i Stockholm den 20
november 1863.
Fråga är emellertid om icke i stället
för en reformering af
kyrkofullmäktigeinstitutionen det kunde vara skäl att
öfverflytta från kyrkofullmäktige till
stadsfullmäktige det som nu är kyrkofullmäktiges
hufvuduppgift, bestämmandet af
folkskolebudgeten. I Göteborg, Köpenhamn m. fl.
större städer bestämmes folkskolebudgeten
af stadsfullmäktige, hvarmed vinnes en
mängd fördelar, bland annat att hela den
kommunala utgiftsstaten ligger i en
myndighets hand, detta till fromma för de
skattdragande.
Genomförandet af en dylik reform kan
emellertid ej tänkas ske så snart, utan
torde det dröja flera år, innan alla de
myndigheter, som härom skola besluta,
kunna blifva ense.
Under tiden är det af vikt att
kyrkofullmäktigeinstitutionen arbetar så bra som
med gällande lagbestämmelser är möjligt.
I detta hänseende synes det mig som om
kyrkofullmäktige skulle - utan någon
förändring i gällande författning - kunna
åstadkomma en högst nödig och nyttig
förbättring beträffande ärendenas behandling
inom fullmäktige.
Inom snart sagdt alla beslutande
korporationer (riksdagen, stadsfullmäktige,
kyrkostämmor o. s. v.) förberedas ärendena af
särskilda delegationer. Äfven för
kyrkofullmäktige i Göteborg gäller denna
allmänna regel. Kyrkofullmäktige i
Stockholm skola däremot så att säga på rak
arm fatta sina beslut.
I synnerhet under de senaste åren, då
församlingarnas beslut i fråga om
folkskolebudgeten stundom varit rätt invecklade
och af växlande beskaffenhet, har
saknaden af ett beredningsutskott inom
kyrkofullmäktige härstädes gjort sig allt mera
kännbart. Denna brist torde det ligga
inom kyrkofullmäktiges eget skön att
afhjälpa. De bestämmelser, som behöfvas
för att få till stånd ett dylikt
beredningsutskott (eller om man så anser lämpligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
