Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 47. (673.) 21 november 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
596
SVENSK LÄRARETIDNING-
N:r 47
sig fri från alltsamman och undgå straff
och bannor. Osanningen utgör då kulmen
af ett abnormt moraliskt tillstånd, hvilket
så småningom utvecklat sig, den utgör ett
symptom på sjukdomen, ej sjukdomen själf.
Finner man, att ett barn befinner sig i ett
sådant tillstånd, bör rnan söka bringa det
ur detta samt därigenom i tid afvärja den
hotande krisen.
Förhållandet mellan disciplinen och
san-ningstalandet är en fråga af stor vikt.
Disciplinen är ju ett nödvändigt medel för
uppfostran. Men den får ej handhafvas
på det sätt, som så ofta sker, att läraren,
då han träder inför sina lärjungar, tager
på sig liksom en officiell mask af absolut
full-komlighet. Han föregifver sig då vara
något annat, än han i själfva verket är och
gör sig därmed skyldig till en af dessa
många konventionella lögner, som utgöra
ett af de svåraste hindren för barnens
uppfostrande till sanning. Följden blir,
att äfven barnen påtaga en liknande mask.
Och så komma lärare och lärjungar i en
falsk och osann ställning i förhållande till
hvarandra. Medgifvas må dock, att det kan
vara betydligt svårare att imponera på
barnen för den, som ej vill anlägga en sådan
mask. Det är en stor konst att kunna
framträda inför sina lärjungar såsom en
naturlig människa och ändock utöfva välde
öfver dem samt att därvid kunna hålla
den hårfina medelvägen mellan
öfverdrifven stränghet och otillbörlig eftergifvenhet.
Den järnhårda disciplinen, som förnämligast
verkar genom fruktan, som anser
användandet af hvarje maktmedel tillåtligt, som
behandlar små och stora förseelser med
samma stränghet och som utan betänkande
afklipper barnens framspirande individuella
egendomligheter, den framalstrar nästan
med nödvändighet hos barnen förställning
och osanning. A andra sidan lockar den
för slappa disciplinen barnen lätt in på
allehanda farliga afvägar.
Man bör ej heller förglömma, att, om
ett barn afgifver ett osant svar, skulden
därtill äfven kan ligga hos den frågande.
För en trångsint, häftig och brutal person kan
ett barn aldrig visa samma öppenhet som
gent emot den, hvilken har ett mera
vid-hjärtadt och vinnande väsen. Tillfrågas
barnet i en ton, i hvilken ligger något
sådant som t. ex.: »Tala nu om sanningen
och bekänn allt, så att jag sedan får
riktigt grundligt tillrättavisa och afstraffa dig!»
då känner sig barnet däraf icke uppfordradt
att tala sanning utan griper snarare till
motsatsen. Vid förhör och ransakningar
med barnen bör man ej heller förfölja dem
in i de finaste skiftningar. Man kan ej
af barn fordra någon djupare själsanalys.
Innan ett sådant förhör anställes, bör man
ha saken så tydlig och klar, att ingen
undflykt är möjlig.
Huru sorgligt det än är, när barn göra
sig skyldiga till enstaka osanningar, så är
det dock vida värre, när de så lefvat sig in
i osanning, att de rent af föra ett
dubbel-lif. Vår sträfvan måste gå ut på att vänja
barnen vid att känna hvarje beröring med
lögnen som ett tryck eller en plåga samt
att låta dem erfara den njutning och det
välbefinnande, som skänkes af sanningens
lifsluft.
Rektor S. Almquist: En af anledningarna
till barnens fantasi-osanningar är, att
skol-lifvet i allmänhet är allt för torrt. Barn
ha en riktig längtan efter, att något
märkvärdigt skall inträffa, och när så intet
sådant händer, så gripa de till dikten.
Begäret att väcka uppmärksamhet £,r också
n medverkande orsak, likaså barnens
falska, förhastade generalisation. Har en
gosse t. ex. blifvit slagen af ett par
kamrater, säger han, att alla äro stygga mot
honom; har han blott en enda gång blifvit
illa behandlad, säger han, att detta ständigt
inträffar.
Då så många af barnens osanningar
bero på deras bristande förmåga af
observation och af exakt uppfattning, så
bör man vid all undervisning lägga
särskild vikt på att öfva denna. B£,st
lämpar sig härför undervisningen i
naturvetenskap, emedan man där såsom i intet
annat ämne kan gifva lärjungarna f Lilit
kon-trollbar sanning och verklighet.
Har man icke hos barnet kunnat
hämma en osund utveckling och denna når
sin spets i en uppenbar lögn, så behöfver
man dock ej därför anse saken förlorad.
Man har då fått barnet på en punkt, från
hvilken man tydligt kan för detsaijnma
påvisa det skefva i dess föregående utveckling.
Kroppslig aga gör vanligen i dylika fall
god verkan. Barnet känner sig efter en
sådan lättadt från sin skuldbörda och
vinnlägger sig oftast om förbättring.
Yttre medel äro dock af underordnad
betydelse. Hufvudvikten ligger på, att
läraren ställer sig i ett rätt förhållande till
barnen. Han bör hafva tillbörlig aktning
för deras individualitet samt behandla dem
med lugn och kärleksfullhet. Visar han
dem, att han har förtroende till dem, så
skall han ock vinna deras förtroende och
på så sätt vänja dem till sanning och
öppenhet. Han har härvid en god
bundsförvant i barnens naturliga behof af att
få anförtro sig åt dem, till hvilka de
känna sig dragna. En vädjan till barnens
hederskänsla och själfaktning brukar ofta
medföra god verkan. Barn göra en
bestämd skillnad mellan den »officielle»
läraren och den personlige läraren. Den
förre, som endast gör, hvad »plikten» ålägger
honom, som håller sina lektioner och för
öfrigt ej befattar sig med lärjungarne, får
nästan alltid den föreställningen, att »alla
pojkar äro kanaljer», och att »alla pojkar
ljuga». Genom sin behandling af
lärjungarne lockar han nämligen fram deras dåliga
anlag och erhåller på så sätt en skef och
ensidig uppfattning af dem. Den
medkänsla och dat intresse för deras
angelägenheter, som lärjungarne finna hos den
personlige läraren, uppväcker däremot deras
tillgifvenhet och framlockar det goda hos
dem.
Fröken Lilly Engström: Mycket fusk
och mycken osanning i skolarbetet kan
läraren förekomma genom att tillse, att
barnens hemuppgifter blifva noga
begränsade, klart och tydligt angifna samt så
valda, att barnen verkligen kunna själfva
utföra dem på ett sant och tillfredsställande
sätt.
Fil. d:r Ellen Fries: Läraren måste göra
en bestämd skillnad mellan fantasilögnen
och den egoistiska lögnen. Att ett barn,
då det återgifver en berättelse eller
skildring, gör sig skyldigt till utsmyckningar
och öfverdrifter är en fullt naturlig verkan
af dess fantasi. Att med hård hand
bortrensa sådant vore detsamma som att kväfva
barnens fantasilif och skulle helt säkert
innebära en betydlig förlust för släktet i
dess helhet.
D:r N. O. V. Lagerstedt: Hemmen bära
en stor del af skulden för de osanningar,
genom hvilka barnen söka undkomma
bestraffningar. Barnen tillåtas nämligen ofta
i hemmet att hålla långa försvarstal, då
de gjort sig skyldiga till en förseelse, och
vilja sedan gärna vidhålla denna vana
äfven i skolan. Dylikt tal bör läraren genast
afklippa. Barnen böra tillhållas att utan
vidare erkänna sin förseelse. Är
bekännelsen aflagd, bör man anse saken såsom
slutbehandlad.
Folkskolläraren Fridtjuv Berg: Krafvet
på sanning får icke fattas såsom kraf på
fullt vetenskaplig korrekthet, bland annat
af det skälet, att icke ens skolan själf kan
i detta afseende hålla måttet. Vill man
nämligen uppställa den fordran, att det, som
meddelas i skolan, skall vara fullständigt bevisad
sanning, så torde hela vår undervisning
rent af »lida konkurs». Ej ens
matematiken och naturvetenskapen kunna såsom
skolämnen helt uppfylla den fordran. Dessa
båda ämnens lärosatser gälla nämligen
endast under vissa förutsättningar. I
skolan måste de dock af flera skäl
framställas såsom allmängiltiga. Att söka
afhjälpa bristen på korrekthet genom
inskjutande af sådana uttryck som: »man
tror» eller »somliga säga» skulle rycka
barnen ur illusionen och göra
undervisningen torftig.
Folkskollärarinnan Hanna Andersson
framhöll såsom sin erfarenhet, att barn,
som undervisas af flera lärare, lättare
frestas till osanning än de, som stå under
en lärares ledning, samt att gossar i
allmänhet ha större benägenhet för osanning
än flickor.
Fru Amanda Hammarlund: Lärarens
personlighet är i denna fråga af en
afgörande betydelse. Ett ovist och strängt
pedantiskt sanningskraf verkar ofta raka
motsatsen till hvad det åsyftar. Helt säkert
påbördar man barnen mången gång dåliga
bevekelsegrunder och afsikter, som icke
alls förefinnas hos dem. Man borde ej
misstänka barnen utan sträfva efter att
mera än nu sker se det goda hos dem
och härigenom hos dem »älska fram»
sanningen.
Undervisningens hemlighet består
öfverallt däruti, att man lägger lärjungens
krafter till lärarens och tilltror de unga att
äfven på egen hand lära något.
E. Tegnér.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
