Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3. (681.) 16 januari 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 3
I de till berättelsen af
fångpredikanterna lämnade bidragen anföras åtskilliga
af de anledningar, som anses hafva
bidragit, ja, i kanske de flesta fall varit
den egentliga orsaken till de ungas
införande på brottslighetens väg. Så
yttrar fångpredikanten vid Nya Varfvet:
Fattigdom och nöd, last och brott hafva tidigt
nog bestämt deras lefnadsriktning. Och det
mänskliga lifvets skuggsidor hafva
företrädesvis utgjort deras åskådningsmaterial. Sålunda
har en i sedligt hänseende förpestad
omgifning, dåliga kamraters inflytande, brist på
verklig föräldravård i förening med framträdande
egna onda anlag tidigt dragit dem in på de
skadliga vägarna.–––––-Sålunda hafva de
tidigt lärt sig att ljuga, svärja och föra
oanständigt tal, snatta och stjäla, supa och på
allehanda sätt lefva ett osedligt lif.
I berättelsen från Långholmen anföres:
De under 1893 vid detta fängelse vårdade
fångarne hafva till största delen liksom städse
tillförene utgjorts dels af den yngre delen af
hufvudstadens sämre manliga befolkning, dels
af den sämsta delen af dem, som antingen
förut tillhört eller fortfarande tillhöra i
hufvudstaden förlagda värfvade trupper till lands och
sjös. På grund af den undervisning, de flesta
af dem erhållit dels i Stockholms folkskolor,
dels vid regementenas skolor, bäfva flertalet
af dem varit väl rustade i intellektuellt
afseende, men däremot i moraliskt afseende hafva
de på ett sorgligt sätt kännetecknats genom
lättsinne, sorglöshet och sedlig slapphet.
Ett sorgligt förhållande, som
företrädesvis är att finna i städerna, och som
borde påkalla samhällets synnerliga
uppmärksamhet, betonas särskildt af
fångpredikanten i Norrköping. Han yttrar:
Vid tanken på den gamla erfarenheten, att
steget från brist och nöd till obetänksamhet
och brott ofta är mycket lätt taget, har jag
med vemod betraktat de skaror af fattiga barn,
som nästan dagligen ströfva omkring med sina
tiggarkorgar, och som under dagens lopp vid
sina besök hos bättre lottade människor för
att väcka det största möjliga medlidande
upprepa ett snart sagdt oräkneligt antal gånger
samma medvetna, kanske af föräldrarna icke
så sällan förestafvade lögnhistorier. Lägger
man då därtill den ganska ofta förekommande
omständigheten, att mänga af dessa stackars
barn utsändas på sina tiggarfärder ined löfte
om erhållande af stryk, ifall de vid
hemkomsten icke medföra allmosor i önskad mängd,
är det ju icke underligt, om många af dem
under sådana sorgliga förhållanden så
småningom bringas in på brottets väg.
Att den egentliga grunden till det onda
är att söka i en dålig beskaffenhet hos
föräldrahemmen påpekas nu liksom förut
från många och olika håll.
Redan i den späda barndomen, - yttrar
en fångpredikant - har hos mången grunden
lagts till deras (barnens) moraliska fördärf, i
det de uppväxt i ogudaktiga, stundom rent af
lastbara hem. För några i stad uppvuxna
fångar var hemmet genom dryckenskap och ty
åtföljande andra laster utarmadt och en nödens
boning; barnet drefs tidigt ut att tigga, och
det lärde sig därunder att skrymta och snatta
samt kom sålunda tidigt in på oärlighetens
väg.
Att - skrifver en annan predikant -
ungdomens förvildning oaktadt skolundervisningen
måste hafva djupare liggande orsaker, äfvensom
att det onda behöfver motarbetas från roten
genom en bättre uppfostran i hemmet, är utan
allt tvifvel.
På ett ställe förklaras, att »källan till
de brott, som fört till fängelset, äro
dryckenskapen, njutningsbegäret och den
slappa och depraverade andan i
hemmen. Utan denna skulle aldrig det stora
antalet af unga fångar, som nu från
alla håll beklagas, förekomma; och hvilka,
om ej dessa samma, bilda sedan
kärntruppen i de vuxna brottslingarnes led?»
På flera ställen talas om, huru
»hemmen icke torde fylla sin fostrande
uppgift som sig bör»; huru hemmen
underlåta att »lära barnen lydnad» och
tilllåta deni att »efter konfirmationstiden
betrakta sig som sina egna herrar».
Följden af en dylik uppfostran i
hemmen kan icke väntas blifva annat än
olycksbringande. Ungdomen går ut i
lifvet, obekant med all slags själftukt
och utan vana att underordna sina
lidelser högre lag och plikt. Den finner det
tvärt om manligt att gifva lidelserna fritt
lopp och föra ett tygellöst lif, som måste
sluta i brott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
