Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3. (681.) 16 januari 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 3
SVENSK LÄRARETIDNING.
27
anordningen vid det af honom ledda
pedagogiska seminariets försöksskola i Jena.
Under första året genomgås ett urval af
Grimms sagor; barnet näres således med
ämnen ur det egna folkets barndomskultur.
Andra året fortgår man från saga till
berättelse, till Robinson, som i åskådlig bild
visar det mänskliga kulturarbetets gradvis
fortgående utveckling och som tillika i hög
grad väcker både det sympatiska, det
religiösa och det empiriska intresset. Under
tredje året följa de historiska
forntidssägnerna. Lärjungarne införas i de bibliska
patriarkernas och som parallell därtill äfven
i de inhemska (thyringska) patriarkernas
lif. Under det fjärde året behandlas
hjältetiden, å ena sidan israeliternas domare och
konungar, å andra Niebelungen och
Gudrun.
Genom denna fyraåriga kurs har
lärjungen gjorts skicklig att’börja den
egentliga historiens behandling, och så fortsätter
man den historisk-genetiska gången, i
folkskolorna med fosterlandets historia från
äldsta tider, i de högre skolorna med
världshistorien, i det man, utgående från
orientalerna, genom den grekiska och romerska
historien fortskrider till den tyska.
b) Åmnesgruppering och skolkategorier.
(Femte föreläsningen.)
Barnets tankeinnehåll bildas dels af
umgänget med omgifvande människor, dels
af erfarenheten, hämtad från de
omgifvande tingen, från naturen. Det åligger skolan
att i anslutning till dessa båda källor
utvidga innehållet. Så vidgas umgänget
genom det ideella umgänget med historiens
och diktens människor, erfarenheten genom
handledning till iakttagelser, experiment
m. m. Vi erhålla på så sätt tvänne
ämnesgrupper: den historisk-humanistiska
och den naturvetenskapliga. Ur dessa båda
källor borde bildningen ösa i lika mån,
den harmoniska bildningen förutsätter båda
i lika hög grad, men faktiskt öfverväger
alltid endera på grund af hänsyn till
individens framtida kall. Så få vi två grupper
af högre skolor: gymnasier (humanistiska
skolor) och realskolor.
Oberoende af denna skillnad kunna vi
emellertid för alla uppfostrande skolor
uppställa ett grundschema, som uppvisar
ämnenas samhörighet:
A. Ämnen rörande månmskoli/vet
(historiskhumanistiska ämnen).
I. Karaktärsundervisning
(Gesinnungs-unterricht).
1. Biblisk historia och kyrkohistoria.
2. Profan historia.
3. Litteratur.
II. Konstundervisning.
1. Sång.
2. Teckning.
3. Modellering.
III. Språkundervisning.
1. Modersmålet.
2. Främmande språk.
B. Ämnen rörande naturliföet
(naturvetenskapliga ämnen).
I. Geografi.
II. Naturkunnighet.
III. Matematik.
Under gruppen A kommer
konstundervisningen närmast karaktärsundervisningen,
emedan det estetiska står i nära samman-
hang med det moraliska. Följa sedan
språken såsom historieundervisningens
formella sida. Med afseende på de
främmande språken har man i Tyskland fyra
slags högre skolor: realläroverk med
franska eller engelska; högre
realläroverk(Ober-realschulen) med franska och engelska;
realgymnasier med latin, franska och
engelska; gymnasier med latin, grekiska,
franska och fakultativt engelska. Dock äro
realgymnasierna ställda på indragningsstat.
Under B kommer geografien först, såsom
stående människolifvet närmast,
matematiken sist såsom den naturvetenskapliga
undervisningens formella sida.
Ytterligare tillkommer slöjd, som griper
in dels i konstundervisningen, dels i den
naturvetenskapliga undervisningen, samt de
ämnen, som hafva afseende på kroppens
vård såsom gymnastik, utmarscher m. m.
I Tyskland .utgöra folkskolans tre första
klasser* den grund, på hvilken alla skolor
bygga. Men man arbetar för en utvidgning
af denna bottenskola med två år. Man
gör detta dels af pedagogiska skäl, enär
för närvarande det första främmande
språket inträder för tidigt i de högre skolorna,
innan barnet fått tillräcklig stadga i
modersmålet, dels äfven af sociala.
Med styrka framhöll tal:n nödvändigheten
af en dylik för folkets alla lager gemensam
botten- eller rnoderskola, där, liksom i
kyrkan, all ståndsskillnad vore utplånad, där
känslan af samhörighet mellan nationens
alla element närdes och upprätthölles. Ett
universalmedel mot alla sociala skador vore
bottenskolan visserligen ej, ty ett dylikt
existerar icke, men den vore dock ett så
viktigt medel för att upphäfva obehörig
social klasskillnad och förebygga social
revolution, att man ej finge lämna det
obegagnadt.
Efter den femåriga bottenskolan skulle
delning inträda i öfre folkskola och högre
läroverk. Den senare åter måste delas i
realskola och gymnasium för de klassiska språkens
skull. Till dessa intager den nyare tyska
didaktiken samma ställning som en
framstående man, hvilken yttrat: »Om de andra
nationerna nödgas uppgifva sammanhanget
med den klassiska forntiden, så måste
dock tyskarne genom något slag af skolor
upprätthålla detta sammanhang, enär det
är för intimt för att kunna alldeles
släppas.» Sanningen häraf inser man lätt,
om man blott tänker på den tyska
litteraturens senaste blomstringsperiod.
Det är således en äkta idealism, som är
anledningen till, att tysken ej vill släppa de
klassiska språken. Därmed vill man dock
ingalunda ha sagt, att den reala bildningen
skulle ha ett ringare värde än den
humanistiska. För att motarbeta en dylik
uppfattning yrkar man på, att den högre
realskolan skall få samma rättigheter, skall
meddela samma kompetens som gymnasiet.
Detta skulle vara till gagn för gymnasiet
själft, enär det skulle befrias från en mängd
lärjungar, som besöker det ej för det
kunskapsinnehålls skull, hvilket det meddelar,
* Motsvaras hos oss af småskolan och
folkskolans första klass.
utan endast för erhållande af ett
pappersintyg.
Man bör således studera de klassiska
språken ej för att lära sig tala och skrifva
latin utan för att göra sig förtrogen med
den klassiska forntidens ideella innehåll.
Därför af- det alldeles oriktigt att åt det
grammatiska studiet gifva så stort
utrymme, som hittills varit fallet och som hos
allmänheten medfört ett underskattande af
de klassiska språken. Det myckna talet
om den formella bildning, grammatikens
studium skulle meddela, har ej någon
psykologisk grund. Det är visserligen så, att
inhämtandet af ett språk underlättar
inlärandet af ett annat; men att det
grammatiska studiet skulle stegra förmågan att
uppfatta det allmänt mänskliga, är oriktigt,
och genom detta påstående, hvilket väcker
förväntningar, som ej kunna uppfyllas,
hafva filologerna skadat sig själfva.
Men då det är för den klassiska
forntidens ideella innehålls skull, som vi böra
studera, de klassiska|språken, så måste ett
rollombyte äga rum, så att grekiska
språket vinner prioritet*öfver det latinska,
emedan den grekiska litteraturen har vida större
värde än den latinska. Latinets supremati
berodde först på, att kyrkan, som var
skolans vårdarinna, ledde sitt ursprung från
Rom, och sedan på vanans makt. Men
latinska litteraturen har inga alster att
uppvisa, hvilkas innehåll så lämpar sig
för barnet som den grekiska. Man tanke
blott på Odyssén, hvars innehållsvärde för
gossåldern är oöfverträffligt. Dessutom bör
det ej blott vara fråga om ett fördjupande
i litteraturen utan samtidigt ock i konsten,
där ju grekerna voro ännu mera
öfverlägsna romarne än på litteraturens
område. De större svårigheter, grekiskans
inlärande erbjuder, måste öfvervinnas
genom lärometodens förbättring.
(Forts.)
FÖR DAGEN.
Huru är det ställdt med
ungdomens uppfostran?
I de årligen utkommande bidragen till
Sveriges officiella statistik finnes en
afdelning om fångvården. De statistiska
uppgifter, som där lämnas, äro redan i
och för sig af sorglig beskaffenhet. De
äro nämligen ägnade att lägga i dagen
en af samhällets svartaste skuggsidor,
att med siffrornas omutliga språk tolka
antalet och beskaffenheten af sådana brott,
som äro åtalbara inför världslig lag.
Ännu sorgligare blifver denna statistik,
om den visar, att brottsligheten särskildt
hos det yngre släktet i stället för att
vara stadd i tillbakagång i betänklig grad
allt mer och mer ökas.
Den af fångvårdsstyrelsen senast
afgifna berättelsen gäller året 1893. Af
denna inhämtas, att för det året var
antalet nykomna, till straffarbete eller
tvångsarbete under längre eller kortare tid
dömda fångar under 20 års ålder icke
mindre än 359. År 1885 var
motsvarande antal 251.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
