Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 44. (722.) 30 oktober 1895
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
SVENSK LÄKAEETIDNING.
N:r 44
ras kring vissa bestämda, typiska
bibel-illen, såsom nu är förhållandet med de
> budorden och »Fader vår». Men
läro-iken borde ej vara uppställd i förrn af
igor och svar. I främsta rummet borde
issa bibelställen väljas ur nya
testamen-t, särskildt ur Jesu tal och i all
syn-;rhet ur hans bergspredikan.
Nu sjöngs första versen af Grundtvigs
^ivsoplysning».
*
Därpå framträdde seminarieläraren
Mans Skard från Levanger och talade om
Den nedarvede religionsundervisningen og
\ns reform.’»
Tal:n påpekade, att de brister, som
vid-da vår kristendomsundervisning, utgöra
t arf från en opsykologisk och
opedago-sk tid, då man hufvudsakligen lade an
i att vid undervisningen begagna sig af
irnets goda minne. Det var äfven en
Dgmatisk tid, och så blef denna
under-sning i hufvudsak ett inpräglande af
läro-itser. Härtill kom, att staten tog hand
m saken och ville kontrollera arbetets
ukter - examensfrukterna, de enda, som
unna kontrolleras. Det är icke
kristen-om utan kristendomskunskap, som staten
>rdrar eller kan fordra, och detta på
lifs-.ukternas bekostnad. På ett drastiskt sätt
kildrade tal:n det bakvända uti
plugg-ings- och utanläsningssystemet. Han
be-icknade det som en ren humbug eller
omedi, att läraren så mycket frågar barnet
fter det, som han meddelat detsamma,
lela systemet är i hög grad förslöande
Sr både lärare och barn. Det förslöar så,
tt lärarne icke ens kunna tänka en tanke
im systemets fördärf. Grundfelet ligger
läri, att undervisningen är alltigenom
dog-natisk och att den ställer allt för stora
;raf på minneskunskapen. Detta har till
öljd, att det heliga innehållet icke kan
la rot i barnets hjärta och bära frukt för
ifvet. I kristligt hänseende är det
oför-ivarligt att på sådant sätt bibringa barnet
le kristliga sanningarna. Man måste göra
lenna undervisning historisk. Endast
fram-tällandet af historiska, konkreta
person-igheter, i hvilka det gudomliga uppenbarar
ig, kan i religiöst och personligt afseende
nverka lifgifvande på barnet.
Tal:n slutade med att angifva det sätt,
warpå han menade att
religionsundervis-ingen borde bedrifvas, men tiden medgaf
lott en knapphändig redogörelse.
*
Härpå följde ett mycket lifligt
menings->yte.
D:r G. Fasting från Norge uppträdde mot
iorttagandet af examinerandet vid
kristendoms-undervisningen. Man vill på detta sätt ställa
ietta ämne högre än andra ämnen, men fara
/öre, att det därigenom skulle komma lägre.
)en reform, hr Skard yrkar, kunde i sina
konsekvenser leda till krafvet på
kristendomsun-iervisningens aflägsnande ur skolan.
Lektor /. Personne i Stockholm talade i
sam-na riktning. Vi behöfva väl reformer i
religionsundervisningen, men jag vill icke gå så
ångt som hr Skard. Följdriktigheten af hans
rkande vore all undervisnings upphäfvande,
’inna barnen det löjligt, att läraren tillhåller
lem att återberätta något om Abraham, så
naste det. äfven vara komedi att fråga dem,
ivad 2x2 är.
Skrif tställarinnan fru Kåta Dalström i
Stockholm* ville i samvetsfrihetens namn protestera
mot hela den nuvarande
religionsundervisningen. Skolorna borde vara bekännelselösa.
Först och främst borde barnen lära, att
själf-viskheten måste utrotas, om mänskligheten
skall gå framåt. Bättre än talet om, att en
annan frälsar oss, vore att framhålla, att
enhvar frälsar sig själf genom att bevisa kärlek
mot nästan. (Buller.)
Statsrevisor Harald Holm. från Danmark:
»Försök på allvar att älska andra som eder
själf, och I skolen finna, att det är omöjligt
utan kristendomens anda och kraft.» Vidare
yttrade tal:n något om den sanningen, att man
ej förmår tvinga någon till tro, samt om
begreppsförvirringen till följd af förväxling af
kyrkans och statens olika uppgifter.
Öfverläraren H. Raabe i Kristiania
beklagade, att hr Skard ej haft längre tid till sitt
förfogande, ty det skulle varit af stort intresse
att förnimma, hvad han velat bygga upp i
stället för det, han på en kort stund sä modigt
nfvit ned. Tal:n ville finna, att konsekvensen
af hr Skards yrkanden skulle leda därhän, att
kristendomsundervisningen måste uppskjutas
tills skolåldern förlupit.
Hr Skard genmälte: Konsekvensen af mitt
yrkande på reform är, att
religionsundervisningen, såsom jag själf pröfvat, kan begynna
i barnets andra eller tredje år. Jag har aldrig
sagt det vara humbug att kunna biblisk
historia. Blir denna rätt meddelad, uteblifver ej
kunskapen, som visserligen har sitt stora värde.
Pastor Moe från Norge (och för öfrigt flera
norrmän) uppträdde likaledes mot öfverdrifterna
i hr Skards reformsträfvanden. Tal:n önskade,
att hr S. själf ville gå mer historiskt till väga.
I så fall skulle han ej rifva ned så mycket
utan i stället tillgodogöra sig det goda i det
gamla, hvartill han ju gärna må foga något
nytt, som är godt.
Kyrkoherden J. Andersson i Skön bemötte
inledarne i några punkter. Mot lektor B.
riktade han en protest dels för hans uppfattning
af bibeln och inspirationen, dels för hans åsikt,
att katolska kyrkan kunde i afseende på läran
om Andens verksamhet i församlingen hafva
något bättre än lutherska kyrkan. I afseende
på kristendomsundervisningen trodde han sig
finna, att dess fiender, sedan de förgäfves sökt
aflägsna den ur skolan, nu sträfvade att
förvända både själfva läran och sättet för dess
meddelande åt de unga.
Flera talare deltogo i diskussionen med
ett och annat inlägg. Åtskilliga, som sist
anmält sig, måste för tidens knapphet afstå
från att yttra sig.
Ingen resolution antogs. Sammanträdet
afslöts med afsjungandet af en psalmvers.
J. J-n.
* Då åtskilliga oriktiga uppgifter blifvit
lämnade om denna talarinna (hon har sålunda i
ett tidningsreferat blifvit kallad/rö/eera Dalström
och uppgifvits vara lärarinna vid Stockholms
folkskolor), må här den upplysningen lämnas,
att fru Kåta Dalström hvarken är eller
någonsin varit folkskollärarinna. Hon ägnar sig åt
författareskap, och hennes år 1887 utgifna
»Nordiska gudsagor, berättade för barn och
ungdom», torde vara så kända, att någon
förväxling ej behöft uppstå.
FÖR DAGEN.
Folkskolan som bottenskola.
: 5. ; : !.- -; .
Folkskolan oeh privatskolorna.
Vid hvarje debatt örn »folkskolan som
bottenskola» har hänsynen till privatsko
lorna blifvit framdragen såsom ett
huf-vudsakligt motskäl.
»Hvad skulle det gagna folkskolan»,
har man sagt, »om samhället upphörde
att hålla dubbla bildningsanstalter för
barndomsåldern? De barn mellan 9 och
12 år, som nu gå i allmänna läroverkens
lägsta klasser, skulle i alla fall icke
komma till folkskolan. Till och med en
sådan åtgärd som indragning af första
klassen eller upphäfvande af de och de
småläroverken skulle icke komma er
skola till godo.. Följden däraf skulle
endast blifva, att tillströmningen till
privatskolorna blefve så mycket starkare.»
Detta resonnemang hvilar på en
förutsättning, som man eljest bland
mot-ståndarne till »folkskolan som
bottenskola» visar sig synnerligen ifrig att
bestrida.
. Ofta har blifvit framhållet, att det
allmänna läroverket visserligen formellt
taget är tillgängligt för alla
samhällsklasser, men att det dock till hela sin
anläggning är afsedt endast för sådana
barn, hvilkas föräldrar redan från deras
nionde år kunnat förutbestämma dem
för studentexamen, d. v. s. för barn af
de mera bemedlade samhällsklasserna.
Härå svara emellertid det bestående
skolsystemets anhängare med ett visst patos,
att man icke med fog kan klaga öfver
någon klass-skillnad vid våra offentliga
skolor, ty i läroverket sitta ju
grefve-sonen och torparesonen på samma bänk l
Huru liten betydelse de själfva tillmäta
detta vackert klingande svar synes dock
bäst af deras försäkringar om
åfäng-ligheten af alla sträfvanden att låta den
där gemensamma bänken blifva en
folk-skoleb&nk. Sådant skulle icke gå för
sig, ty »bättre folk drar sig med skäl
och utan skäl för att sätta sina barn i
folkskolan», och hellre än alt bekväma
sig härtill, skulle de upprätta flera
privatskolor. Det tages alltså här för gifvet,
att de föräldrar, hvilka anlita allmänna
läroverket, i det stora hela höra till
»bättre folk» och äro bemedlade.
Denna förutsättning är dock endast
delvis grundad. Att vilja räkna sig till »bättre
folk» är för det första icke detsamma
som att verkligen vara bemedlad. Härpå
äro de många föräldrar i
läroverksstäderna ett slående exempel, hvilka
använda läroverkets nedersta klasser
såsom ett slags finare folkskola för sina
barn, men sedan icke hafva råd att låta
dem fortsätta längre.
För det andra är det som bekant en
stor skillnad mellan »bemedlad» och
»bemedlad».
Helt visst gifves det många föräldrar,
som äro till den grad bemedlade, att
de icke behöfva fästa minsta afseende
vid kostnaderna. Om nu dessa »med
skäl och utan skäl» icke vilja begagna
sig af folkskolan, så är naturligtvis
härvid ingenting att göra. De få då blott
själfva betala den särskilda undervisning,
de vilja skaffa sina barn; detta är allt.
Ty hvem skulle väl vilja tvinga folk att
sända sina barn till folkskolan eller
förbjuda hvem det vara må att i hemmet
eller annorstädes på egen bekostnad
bereda dem en motsvarande undervisning?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:39:29 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1895/0574.html
