Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 46. (724.) 13 november 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 46
SVENSK LÄRARETIDNING.
601
sökningar till platser kan han med hjälp
af sitt betyg utestänga kanske vida
dugligare medtäflare, hvilka äro i saknad af
ett sådant.
På själfva undervisningen vid läroverken
har ock studentexamen ett ogynnsamt
inflytande. Undervisningsmaterialet måste
väljas helt och hållet med hänsyn till
denna, och den praktiska synpunkten, att
lärjungarne skola inhämta kunskaper för
lifvet, kan därför ej såsom sig bör blifva
beaktad. Härigenom frammanas onödigtvis
hos allmänheten en ovilja mot de högre
bildningsanstalterna, hvilken icke borde få
förekomma.
Äfven på de privata läroverken och på
flickskolorna inverkar studentexamen
förryckande, därigenom att de alltmera tvingas
att föra sina lärjungar fram till densamma.
Därmed hindras de i sin viktiga uppgift
att utgöra bärare för reformer på skolans
område.
Ehuru det vore fullt rättvist, att de
allmänna läroverken äfven öfvertoge den
kvinnliga ,undervisningen, kan detta dock
med det nuvarande examensväsendet icke
anses vara önskvärdt.
Studentexamen utgör äfven ett hinder
för genomförandet af den stora reformen
att göra folkskolan till hela nationens första
gemensamma undervisningsanstalt.
De efterföljande talarne delade i allt
väsentligt inledarens åsikter.
Rektor L. Lindroth: Så godt som alla äro
ense därom, att den nuvarande organisationen
icke är tillfredsställande. Att åstadkomma
något bättre är emellertid en mycket vansklig
sak, och ännu har intet botemedel blifvit
föreslaget, hvilket kan ha utsikt till framgång.
En fara vid studentexamen är, att de, som
genomgått densamma, få likasom en
hallstämpel på mera intelligens och bildning. En
mångårig erfarenhet har dock visat, att de,
som tidigare lämna skolan, ute i praktiska
lifvit visa sig fullt lika begåfvade Hvarje
anordning, som bereder de för studier
obekväma lärjungarne tillfälle att tidigare afgå från
skolan till praktiska sysselsättningar, är väl
värd att beaktas och understödjas.
Professor /. Eriksson uttalade sig
synnerligen kraftigt mot att studentexamen ställes som
kompetensvillkor för så många banor, icke
blott i statens tjänst utan ock i rent privata
verk. Den senaste läroverkskommittén (1891)
hade såsom medel mot den stora
tillströmningen till studentexamen förordat noggrant
fasthållande vid de föreskrifna kurserna samt
sträng afgångspröfning från femte klassen.
Det är visserligen lätt att säga, att föräldrarna
böra tidigt taga sina barn ur läroverket.’ Men
hvar skola de kunna finna plats för dem? De
flesta banor äro ju då stängda för dem, och
vid dem, som ännu stå öppna, blir gallringen
bland de sökande allt strängare. En
afgångspröfning vid sjette klassen, medförande
kompetens till en del befattningar vid tull-, post-,
telegrafverken m. m., vore synnerligen önskvärd.
Folkskolläraren Fridtjuv Berg: Sträfvandet
att sätta studentexamen såsom inkörsporten
till alla möjliga praktiska lefnadsbanor
uppbäres af ganska mäktiga krafter. För det första
utgör intyget om studentexamen en mycket
bekväm »objektiv norm» för de myndigheter
eller personer, hvilka hafva att bestämma
öfver inträdet på de olika banorna. För det
andra har det ofta inom vederbörande
tjänstemannaklasser själfva rådt en stark äflan att
få studentexamen fastställd såsom
inträdesvillkor i syfte att därigenom höja kårens
sociala och ekonomiska ställning. För det tredje
ligger det i de bemedlades intresse att till för
mån för sina söner i möjligaste mån söka
begränsa antalet konkurrerande.
Skall man kunna öfvervinna dessa mäktiga
krafter, så måste man verka för införande af
en afslutningsexamen, som bättre
tillfredsställer samhällets behof af praktiskt dugligt folk.
Allt mer synes man nu ena sig om en
skolorganisation, som sätter en bestämd gräns vid
ungefär 16 års ålder med en allmänt
grundläggande undervisning nedanför denna gräns
samt flera i olika riktningar gående
bildnings-banor ofvanför densamma.
En sådan organisation har under 26 års tid
varit en verklighet i vårt närmaste grannland,
där den store skolmannen Hartvig Nissen år
1869 lyckades införa den s. k.
middelskole-examen, som betecknar den gemensamma
bildningsgrundvalen såväl för dem, hvilka välja
praktiska lefnadsbanor, som för dem, hvilka
fortgå till gymnasiet och universitetet. Då
man betraktar de organisatoriska sträfvanden,
som göra sig gällande såväl i vårt som i andra
land, kan man knappast undgå den slutsatsen,
att det är en skolorganisation ungefär sådan
som denna norska, som skall blifva framtidens.
Redaktionssekreteraren G. Aldén: Den
föreslagna afslutningen vid 15-16 år
öfverensstämmer väsentligen med gamle Grundtvigs
yrkande på, att ungdomen vid denna tid borde
göra ett afbrott i sina studier och under några
år ägna sig åt kroppsarbete, helst
landtbruks-arbete, samt därefter ånyo upptaga studierna.
Flera af Grundtvigs lärjungar hafva pröfvat
ett sådant tillvägagående med sina egna barn
och funnit det godt.
D.-r Ellen Fries uttalade såsom sin åsikt, att
flickskolorna helt säkert skulle med
tacksamhet mottaga en tidigare afgångspröfning.
D:r N. G. V. Lagerstedt och d:r E. Österberg
redogjorde för motsvarande examina i
Danmark och Tyskland.
Fröken Lilly Engström påvisade vikten af
att denna tidigare afgångsexamen finge ett
innehåll, som motsvarade de ungas
utveckling, så att den väsentligt skilde sig från
studentexamen.
Skolföreståndarinnan Anna Sandström:
Sin-dentexamen inverkar menligare på flickor än
på gossar, emedan de förra hafva mindre
arbetskraft. Helst borde flickskolorna vara fria
från examina, men skall någon sådan
förekomma, är en »middelskoleexamen» att
föredraga.
Skolföreståndarinnan H. Caselli: En
»mid-delskoleexamen» skulle vara lämplig äfven vid
flickskolor. Examina kunna ej alldeles
undvaras. De gifva i många fall mera allvar åt
arbetet. Afskaffades examina och betyg, skulle
vid tillsättningar af platser godtycke och
rekommendationer blifva allenarådande.
På förslag af hr Fridtjuv Berg antog
sällskapet till sist följande resolution:
Sällskapet uttalar sig mot det allt mer
tilltagande sträfvandet att fastställa
studentexamen såsom villkor för inträde på en mängd
lefnadsbanor
samt förordar införandet, åtminstone vid
gossläroverken, af en afslutningspröfning vid
åldern 15-16 år, afpassad efter de ungas
utveckling och medförande kompetens för
anställning i praktiska yrken.
FÖR DAGEN.
Ett betydelsefullt uttalande
gjorde Pedagogiska sällskapet i
Stockholm vid det sammanträde, som
detsamma höll i lördags och hvarom ett här
ofvan meddeladt referat lämnar närmare
upplysning.
Det hör eljest icke till detta sällskaps
praxis att låta diskussionen utmynna i
antagandet af en resolution. Man
uppställer en viss fråga, skärskådar
densamma från olika sidor och låter vid
det sålunda uppkomna meningsbytet bero.
Denna gång var emellertid
enstämmigheten så genomgående, att ett undantag
gjordes, och sällskapet uttalade sig mot
det allt mer tilltagande sträfvandet att
fastställa studentexamen såsom villkor
för inträde på en mängd lefnadsbanor,
samt förordade införandet, åtminstone vid
gossläroverken, af en afslutningspröfning
vid åldern 15-16 år, afpassad efter de
ungas utveckling och medförande
kompetens för anställning i praktiska yrken.
Det kan visserligen tyckas, att det för
folkskolan och folkskollärarekåren skulle
vara ganska likgiltigt, huruvida
studentexamen i större eller mindre
utsträckning göres till kompetensvillkor för de
och de lefnadsbanorna eller i denna
egenskap ersattes en af pröfning, som
förlägges till 16-årsåldern.
En sådan tanke skulle emellertid vittna
om en ganska flyktig uppfattning af
förhållandena. Förevarande fråga har i
själfva verket en stor betydelse såväl för
folkskolans lärjungar som för hennes
lärare och därmed äfven för folkskolan
själf.
’Under senare tiden har blicken allt
mer blifvit öppnad för vikten däraf, att
folkskolan förses med »praktiska
Öfverbyggnader». Genom dessa skulle det
blifva möjligt för sådana lärjungar, hvilka
under den egentliga barndomsåldern
genomgått folkskolan men äro i tillfälle att
fortsätta sin skolgång äfven under
Öfvergångsåldern (13 till 16 år), att uti en
efter deras utveckling och behof lämpad
skola vidare utbilda sig i sådana
kunskaper och färdigheter, som kunna vara
af särskildt värde för det praktiska
lifvet. En dylik möjlighet skulle icke
allenast vara af nytta för de folkskolans
eliter, som däraf blefve i tillfälle att
begagna sig. Den skulle tillika - såsom
man lätt finner - utöfva en kraftig
återverkan på den egentliga folkskolan
till dennas befrämjande och utveckling.
Nu är det emellertid gifvet, att
sträfvandet för »praktiska Öfverbyggnader» på
folkskolan måste få synnerligen svårt att
kämpa sig fram, så länge genomgåendet
af en sådan »öfverbyggnad» och
afgångs-pröfningen därifrån icke medför några
bestämda yttre förmåner, icke gifver
rättighet till inträde på en del praktiska
banor. Skolväsen och kompetensväsen
hafva från urminnes tider hört så nära
tillsammans, att det förra alltid varit
beroende af det senare. Med förbiseende
af detta samband kan ingen fast
skolorganisation komma till stånd.
Hvad som behöfves för frammanandet
af de önskade »öfverbyggnaderna» är
sålunda fastställandet såsom villkor för
inträde vid tekniska skolor,
landtbruks-skolor> apotek, post, järnväg och
telegraf m. fl. dylika inrättningar af en
examen, aflagd vid ungefär 16 års ålder.
Såsom det hittills gått har man allt
mer och mer äflats att göra
studentexamen till den gemensamma inkörsporten
för en massa banor, där dock en »lärd»,
på blifvande universitetsstudier riktad ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
