Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 46. (724.) 13 november 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
600
SVENSK lARARETIDNING.
N:r
hans egentliga verksamhetssfär, som nu
är fallet.
Det synes rnig vara på tid att något
minska på de skyldigheter,, prästen nu har
sig ålagda. Och att han befrias från de
många och tidsödande förpliktelserna som
föredragande i skolrådet, det bör icke
anses vara för mycket begärdt. Denna
förpliktelse bör i stället läggas på
folkskolläraren. Om också folkskolläraren å sin
sida nu vore redo att förklara sig villig
åtaga sig en sådan förpliktelse, så vore
detta ett värdigt svar på de goda vitsord,
som från prästerskapets sida gåfvos
honom under 50 års folkskolejubileet år
1892.
Men folkskolläraren skulle å sin sida
icke förlora på ett sådant åtagande.
Såsom fallet hittills varit, att skolläraren icke
haft något egentligt inflytande på skolans
anordning m. m. utan fått spela en mera
passiv roll: den att endast taga emot
föreskrifter om skolan, har det fordrats en
ovanlig energi hos läraren, för att han icke
i längden skulle slappna af^och bli likgiltig.
Blefve han åter föredragande i skolrådet^
så blefve hans ställning af helt annan art:
deri blefve då verkligt aktiv uti skolan.
Denna aktivitet skulle betydligt sporra hvarje
lärare att följa med folkskolelitteraturen,
följa med folkskolelagstiftningen; med ett
ord: följa med folkskolesakens utveckling
först och främst i vårt eget land och
därefter äfven i andra länder. Eljest kunde
han riskera att bli efter sin tid, riskera
att i sina föredragningar blifva olämplig
eller försumlig.
Men ju mer läraren finge blicka in uti
frågan i dess helhet, ju mer intresse
komme denna inblick att gifva honom. Finge
åter läraren allt större och större intresse
för sin sak, så skulle ju också hans
verksamhet för saken bli lifligare och skolan
i sin helhet vinna. De vunne sålunda
båda två: läraren och hans skola. De
blefve dessutom så att säga ett, de två:
sådan läraren vore, sådan vore skolan.
Och den där aktiviteten ställde därjämte
läraren på en vida bättre social ståndpunkt,
än den han nu innehar. Han komme på
samma gång mera in också uti det praktiska
lifvet, en sida af saken, som icke är af
liten betydelse äfven för folkskolan.
Om någon skulle vilja göra den
invändningen, att föredragandeskapet är mindre
viktigt att eftersträfva än ledamotskap i
skolrådet, så vill jag mot denna
invändning ge följande svar: skolrådets uppgift
är att vara en kontrollerande myndighet
öfver ej blott skolan utan äfven öfver
läraren. Man kan väl icke gärna påstå, att
läraren är lämplig att kontrollera sig själf
i detta fall. Icke heller lär det väl vara
så alldeles rätt att låta den ene kamraten
bli så att säga herre öfver den andre,
hvilket ju måste bli händelsen, om den
ene läraren finge säte och stämma i
skolrådet, under det att *icke alla kunde få det.
Och för öfrigt, hvad skulle de 1,400 å
1,500 lärare, som inneha förenade
organist- klockare- och skolläraretjänster, säga
om skollärarens ledamotskap i skolrådet,
då de såsom kyrkans betjänte vore ställda
utom möjligheten att också blifva
skolrådsledamöter?
Helt annorlunda ter sig frågan om
föredragandeskapet. Genom detta skulle,
såsom ofvan är visadt, ej blott skolan utan
äfven kyrkan och på samma gång läraren
och prästen komma att vinna. Då kunde
icke heller komma i fråga något slags
förmanskap från den ene lärarens sida öfver
den andre. Alla stode de under
skolrådets kontroll.
Någon invänder, att skolrådets myndighet
skulle* till skada för undervisningen bli
kringskuren genom skollärarens
föredra-gandeskap. Riktigheten af en sådan
invändning är svår att förstå, då ju
skolrådet fortfarande skulle ha beslutanderätt
äfvensom både rätt och skyldighet att
kontrollera läraren. Men om skolläraren blefve
vid skolfrågors behandling och afgörande
mera synlig, än han nu är, så skulle ju
detta icke alls skada.
Ett förslag, som nu är i görningen i
Uppsala och Lund, att hvarje
prästkandidat skall genomgå en praktisk kurs vid
därvarande folkskollärareseminarium, kan
icke i sig innebära något giltigt skäl mot
förslaget om skolläraren såsom
föredragande. Denna praktiska kurs är för den
blifvande prästmannen af behofvet
påkallad ändå. Först och främst har
prästkandidaten att såsom präst motse
skyldigheten att bli skolrådsordförande och såsom
sådan öfvervaka undervisningen i folk- och
småskolorna inom den församling, dit han
kommer. För det andra har prästen enligt
63 § folkekolestadgan skyldighet ej blott
att öfvervaka speciellt
kristendomsundervisningens rätta bedrifvande i folkskolan
utan ock att där det tarfvas ge råd och
upplysningar samt själf genom
undervisning, förklaring och tillämpning söka göra
de heliga lärorna lefvande i barnasinnet.
Och för det tredje har han ju att
undervisa årets nattvardsungdom. Intet af detta
kan prästen rätt bedrifva, om han saknar
de därtill nödvändiga förutsättningarna.
Det nämda förslaget synes mig vara afsedt
att afhjälpa i dessa fall förefintliga brister.
Och såsom sådant är det vardt att hälsas
med glädje.
Den, som dagligen arbetar i skolan, den
skall mer än någon annan inse de brister,
hvilka där göra sig gällande, och som böra
afhjälpas. Den som bäst är i tillfälle att
upptäcka behofvet af ändringar inom
skolan, den bör också vara den föredragande
i skolrådet. Och detta är just skolläraren.
Möter denne sedan inom skolrådet i
ordföranden en skolkunning och intresserad
man, kan följden däraf icke bli annat än
till fördel för skolan.
Själfklart är, att den föredragande lära*
ren också bör föra protokollen vid
skolrådssammanträdena, samt att han bör äga
rätt att, därest skolrådet fattar ett mot hans
åsikt stridande beslut, till protokollet
anteckna sin afvikande mening.
Vadstena den 14 oktober 1895.
Högaktningsfullt
E. A. Zotterman.
Studentexamen bör ej vara
målet för undervisningen.
Vid Pedagogiska sällskapets
sammanträde härstädes sistlidna lördag förekom
en långvarig och liflig öfverläggning med
anledning af det för aftonen uppställda
ämnet:
Farorna af att studentexamen sättes
såsom mål för undervisningen
vid våra läroverk.
Öfverläggningen inleddes af direktör
Ernst Beckman med ett anförande af
hufvudsakligen följande innehåll:
Såväl bland skolans egna målsmän som
bland den stora allmänheten råder som
bekant mycket missnöje med läroverkens
nuvarande organisation, och många förslag
till en förändring af densamma hafva
blifvit framställda. Dessa förslag gå
emellertid i vidt skilda riktningar. En del ifra
för en förändring i syfte att sätta de högre
och lägre undervisningsanstalterna i
organisk förbindelse med hvarandra. Andra
åter vilja likasom tudela det nuvarande
läroverket och däraf skapa två, det ena
afsedt för sådana lärjungar, som önska
förvärfva en mera vetenskaplig bildning,
det andra för dem, som tänka ägna sig
åt mera praktiska värf. För dessa båda
grupper fordras, förmenar man, en ända
från första början till arten olika
undervisning. »Båda skola visserligen äta af
kunskapens träd, men under det de senare
erhålla frukterna färdiga och mogna, skola
de förra uppdraga kunskapens träd från
roten och i lugn afbida fruktsättningen.»
Bland dem som hysa en dylik uppfattning,
finner man de, som starkast hålla på
studentexamen såsom läroverkets mål.
Enligt statistikens uppgifter är det
endast ett fåtal af läroverkens ungdom, som
hinner fram till den slutliga examen. Det
stora flertalet lämnar skolan dessförinnan.
Därtill finnas många anledningar.
Lärjungarne kunna vara så praktiskt anlagda,
att de omöjligt kunna inpassa sig i den
formella undervisningens tvångströja, eller
ock komma de underfund med, att de äro
obekväma till studier. En annan
anledning kan vara bristande ekonomiska
tillgångar, eller att föräldrarna icke anse
studentexamen värd de uppoffringar och den
forcerade pluggläsning, som densamma
erfordrar. För dessa många, som lämna
skolan i förtid, är det vid våra läroverk
illa sörjdt.
De däremot, som lyckligt och väl eröfra
den »hvita mössan», vinna därmed en viss
priviligierad ställning i samhället.
Studentexamen anses icke blott af
allmänheten som en utmärkelse, den utgör ock den
nödvändiga nyckeln för inträde på en hel
mängd olika lefnadsbanor. Till en viss
grad må detta anses berättigadt. Men det
medför också sina stora faror. Det ligger
nära till hands för den unge studenten att
tro sig vara fullfärdig, att anse att han
har det driftigaste arbetet bakom sig, han
lockas lätt att öfverskåda sig själf och på
grund däraf taga sig otillbörliga friheter
gent emot andra medborgare, och vid an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
