Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 50. (728.) 11 december 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
658
SVENSK LÄEÅKETIDNING.
N:r 50
i synnerhet nyss utexaminerade lärare
hafva gagn af att läsa:
Barnen lämnas under räknetinjmarna för
mycket åt sig själfva, att på egen hand
uträkna exempel ur läroböckerna, och kontrollen
är otillräcklig. Uträkningarna strykas ut och
endast resultatet uppskrifves, hämtadt
törhända mången gång från en mera försigkommen
grannes tafla. På lärarens fråga: »Huru många
hafva fått det så?» svaras i korus, och
härmed känner han sig tillfreds.
(Carl N:son Gierow.)
Ej sällan hafva till och med i folkskolans
öfra afdelning barnen varit osäkra vid
upp-skrifvandet af tal, i hvilkas beteckning O
ingått, likasom, ifall ett sådant tal varit
multip-likator, en eller annan partialprodukt
upp-skrifvits å felaktigt ställe. Stundom har
multiplikationstabellen ej varit ordentligt inlärd.
I somliga fall har anledningen härtill varit
–––-att han (läraren) vid undervisningen
låtit barnen ensidigt räkna på väggtaflan och
därvid ofta sysselsatt sig endast med det barn,
som varit framme vid denna.
(Gust. O. Börjesson.)
En iakttagelse, som allt för ofta gjorts, är
den, att läraren ej ägt kännedom om den
ståndpunkt, hvarpå lärjungarne befunnit sig, i följd
hvaraf dessa fått trots all osäkerhet och
osjälf-ständighet fortsätta räkneboken framåt. Att
svårighet kan möta i skolor med stort
barnantal och helst i sådana, där fyra klasser
samtidigt undervisas, är otvifvelaktigt, men nämda
förhållande behöfde dock icke äga rum. I
prof-talsräkning har läraren ett godt men tyvärr
mycket försurnmadt medel att lära känna hvarje
barns kunskapsmått, såvida den företages på
sådant sätt, att den blir effektiv d. v. s. med
ett fåtal barn, som på lämpligt sätt isolerats
från hvarandra, i sänder. - I vissa skolor
hafva barnen, säkerligen med hänsyn till nyss
antydda svårighet, fått i tur under lärarens
ledning utföra all räkning på svarta taflan.
Men vid företaget prof har det ständigt visat
sig, att barnen på detta sätt trots allt lärarens
bemödande icke förvärfvat förmåga att till
fredsställande reda sig på egen hand.
(J. E. Strandmark.)
Orsaken till den anmärkta bristen torde i
främsta rummet böra sökas i ogynnsamma
yttre förhållanden - - - men till en del
äfven i själfva förfaringssättet vid
undervisningen. Förutom det, att denna esomoftast
varit föga åskådlig samt för litet ägnad att
utveckla tankeförmågan, hafva lärjungarne icke
sällan erhållit för mycken ledning och hjälp
vid räkneuppgifterna, och då de satts att räkna
på egen hand, hafva de därför vanligen blifvit
rådvilla. Profräkning synes hafva förekommit
för sällan–––––-. (Edvard Torell.)
De flesta af västra och norra Sveriges
inspektörer klaga öfver, att barnen vid
räkneundervisningen söndersplittras i för
många afdelningar, så att läraren ej
hinner lämna hvarje elevgrupp behöflig
ledning eller granska deras arbete, hvilket ju
innebär, att klassindelningen ej ännu är
genomförd i detta ämne. Däraf måste
gifvetvis följa, att ej heller kursindelningen
blifvit i sådana skolor genomförd, såsom
ock en inspektör uttryckligen säger: »I
det stora flertalet af skolor får hvarje barn
räkna, så långt det hinner.»
Några inspektörer äro missnöjda med en
eller annan af bestämmelserna för ämnet
i normalplanen. Följande anmärkningar
citeras:
- - - »Hvarhelst hufvudräkningen i en
småskola bedrifves med lif och lust, där
hinner man också i klassen betydligt öfver
talområdet l-30 (normalplanens kurs i
hufvud-räkning), och där visa sig också barnen mera
säkra och jämngoda i lösningen af uppgifter
inom detta talområde, än de äro i småskolor,
hvilkas lärarinnor ej våga öfverskrida
detsamma.»
»Dock följes vid ganska många skolor 1878
års normalplan, hvilken lärarinnorna finna
lättare att tillämpa; i synnerhet uteslutes ej
sällan division inom talområdet 31-100.»
Dessa båda uttalanden innehålla tankar,
som nog delas af ett stort flertal erfarna
småskollärarinnor. Hufvudräkning och
skriftlig räkning böra följas åt ända upp mot
talet 100, så snart det är fråga om
sammanläggning och fråndragning, vid hvilka
hufvudvikten ligger på småskolestadiet. Åt
de båda öfriga räknesätten må ägnas det
arbete, som tiden och de enskilda barnens
utveckling medgifva. Äro barnen säkra
i uppfattning och öfning af de två
förstnämda, kunna de mottaga folkskolans
undervisning, men annars ej. Därom torde
äfven folkskolans lärare vara ense.
-d.
Sedan tidningstaxan för år 1896
nu utkommit, han prenumeration
å Svensk Läraretidning för nästa
år när som helst verkställas.
Den bör ske å närmaste
postanstalt ju förr dess hellre och
senast inom den 24 december.
Priset är det vanliga - 3
kronor 50 öre för hel årgång.
FÖR DAGEN.
»Den sedliga förvildningen
bland ungdomen.»
3. Det ondas orsaker: de individuella.
I viss mening kan man säga, att den
sedliga förvildningens orsaker alltid äro
af individuell natur. Det moraliskt
berättigade eller oberättigade i en handling
ligger nämligen ej i dennas yttre förlopp
och verkningar utan i den
sinnesbeskaffenhet, hvaraf den är ett uttryck.
Den sedliga förvildningen utgör ej en
summa af så och så många formella
lagöfverträdelser. Den är fast mer till
sitt väsende en förvridning af
människans inre varelse, en missriktning af
hennes känslo-, vilje- och föreställningslif.
Denna förvridning och missriktning visar
sig däruti, att de själfviska instinkter och
drifter, som tillhöra hennes lägre natur
och bjuda henne taga hänsyn endast till
ögonblickets lust och olust samt till egna
intressen, öfverväldiga ocb förkväfva de
osjälfviska tillskyndelser och drifter, som
mana henne att söka sin lycka i
underkastelsen under en högre makt och i
kärleken till medmänniskor. Den utgör
sålunda en omkastning och
tillintetgörelse af den utveckling, som hvarje
individ måste genomgå för att blifva hvad
man kallar en sedlig karaktär.
De sociala förhållandenas betydelse för
nu förevarande fråga ligger däruti, att
de allt efter sin beskaffenhet kunna
antingen främja denna sedliga utveckling
eller ock hämma och missrikta
densamma. Där detta senare är fallet, där måste
nästan med nödvändighet sedlig
förvildning inträda.
%
Huru stor vikt man än må tillmäta
de yttre lefnadsomständigheter,
hvarunder ett barn får växa upp, skulle det
dock vara en ensidighet att uti bristen
på vård och ledning m. m. dylikt vilja
se enda orsaken till oarterna bland
ungdomen.
Vid sidan af inflytelserna från
omgifningen (»den sociala miljön») och
understundom oberoende däraf, ja i rak strid
däremot göra sig nämligen äfven andra
orsaker gällande, hvilka bland
fackmännen visserligen länge varit bekanta men
först i vår tid lyckats tillvinna sig någon
allmännare uppmärksamhet.
Dessa orsaker bestå däruti, att
individens normala andliga utveckling blifvit
hämmad eller rubbad genom vissa
anatomiska, fysiologiska eller psykologiska
missbildningar, hvilka gjort honom till
en i sedligt afseende vanskapad eller
sjuklig varelse.
Att många förbrytelser begås af
personer, som lida af sinnesrubbning, har
sedan gammalt varit allmänt bekant.
Principiellt äro ock i alla civiliserade lands
strafflagar sådana personer betecknade
såsom juridiskt otillräkneliga. Men
vetenskapen om sinnessjukdomarna samt
deras olika arter och orsaker har ända
intill senaste tid varit i sin barndom,
och man har därför haft föga aning om
den utsträckning, i hvilken dylika
sjukdomar förekomma, och om det
förhållande, hvari de stå till brottsligheten.
På grund häraf har det ock - såsom
man numera allmänt erkänner - ofta
händt, att personer blifvit dömda till
döden eller insatta i fängelse, hvilka
rätteligen borde intagas i ett dårhus eller
i ett vårdhem för sinnessvaga.
En mängd exempel härpå hafva blifvit
framdragna, bland annat äfven inom vårt
land. Så t. ex. hade den på sin tid
mycket omtalade Kallebäcksmördaren ena
hälften af hufvudet missformadt, sedan
han en gång under sin sjömanstid fallit
från en masttopp ned på fartygets däck.
Redan från början af sin fängelsetid
visade han ock tecken till vansinne, hvilket
slutligen tog så öfverhand, att han efter
flera anfall mot sina väktare måste
upprepade gånger instängas i dårcell,
hvarefter han hängde sig. En annan svensk
fånge, på hvilken man icke kunnat
upptäcka några yttre skador, fick plötsligt
en natt utbrott af ursinne, hvarvid han
sönderslog allt löst i cellen för att
användas som tillhyggen mot bevakningen.
Han befanns sedan vid en af läkaren
företagen undersökning hafva å
hufvudskålen flera gamla, illa läkta kross-sår,
hvilka dittills varit dolda af håret.
Ännu oftare än af sådana mekaniska
orsaker kunna hjärnskador och därmed
sammanhängande själsabnormiteter
uppkomma genom vissa sjukdomar,
exempelvis alkoholförgiftning, syfilis,
fallandesot o. s. v, De själsrubbningar och
själslyten, som häraf alstras, äro inga-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
