Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 50. (728.) 11 december 1895
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 50
SVENSK LÄRARETIDNING.
659
lunda inskränkta till
förståndsverksamheten utan inverka nästan alltid
därjämte äfven på känslans och viljans
område. Flera af de svåraste och
allmännaste utgöras just af sjukliga förändringar
i sinnesstämningen samt yttra sig såsom
tidvis med omotståndlig makt
uppträdande drifter till brottsliga handlingar. Så
tungsinnet och ursinnet samt de arter
af förryckthet, hvilka utmärkas af s. k.
tvångsföreställningar, exempelvis
morddrift, tjufnadsdrift och kringströfvaredrift
samt de hemska och vidriga former af
den sexuella driften, hvilka dårläkarne
sammanfatta under benämningen
Psycho-pathia sexualis.
Kändt är, att dylika abnormiteter
träffas i ofantlig utsträckning äfven utanför
dårhusen. Dels uppträda de vanligen
mer eller mindre periodiskt samt kunna
vara förbundna med ett för öfrigt
åt-| minstone skenbarligen normalt själslif,
dels förhåller det sig med de moraliska
rubbningarna som med de intellektuella,
nämligen att man ingenstädes kan draga
någon absolut gräns mellan lättare och
svårare grader. Liksom det bland de
sinnessvaga finnes en oafbruten kedja
af skiftningar från simpel dumhet till
komplett fånighet och bland de
sinnessjuka från de oskyldigaste bisarrerier till
ohjälplig hjärnförlamning, så ock bland
de uti etiskt afseende bristfälliga från de
lättaste oarter till den fullständigaste
»sedliga idiotism» (»moral insanity»,
»sitt-liche Idiotie», »Folie morale»).
*
Hvad som gör nu antydda moraliska
missbildningar och sjukdomstillstånd
särskildt anmärkningsvärda för uppfostraren,
är den omständigheten, att de i stor
utsträckning äro medfödda, enär de ofta
äro erhållna genom arf.
Att så är förhållandet med kroppsliga
och intellektuella egenskaper är allmänt
bekant, men att äfven rent sedliga sådana
skulle lyda under ärftlighetens lag, det
har man i det längsta dragit sig för att
medgifva.
Och dock tvingar oss erfarenheten att
erkänna den förfärliga sanningen, att
föräldrarnas missgärningar straffas uppå
barnen intill tredje och fjärde led.
Hvem vet ej, att t. ex. dryckenskapen
medför rubbningar i barnets nervsystem
och själsegenskaper?
»Understundom» - vi citera här en
uppsats om Rusdryckerna och deras missbruk af
aktuarien Gustav Sundbärg - »märkes kanske
icke någon i ögonen fallande kroppslig
sjukdom men däremot så mycket tydligare flera
hända dåliga själsanlag. Drinkarens barn äro
ofta lättjefulla och osedliga samt i sin ordning
särdeles begifna på dryckenskap. Detta
sistnämda begär bör ej uppfattas såsom en följd
af dålig uppfostran och dåliga exempel i
föräldrahemmet ; det är ett verkligt ärftligt begär,
som kan utveckla sig hos drinkarens barn,
äfven om de uppfostras utom hemmet och uti
ordentliga familjer. Detta ärftliga begär
framträder i allmänhet särdeles tidigt, uti en ålder,
dä smaken för starka drycker ännu ej plägar
vara kommen och utvecklad, det visar sig ofta
ohäjdadt och oförklarligt, stundom slumrande,
stundom vaknande med en synnerlig
våldsamhet.»
Det är ingalunda blott alkoholisten,
som på detta sätt lämnar en mot
frestelserna värnlös själsorganisation i arf
åt sina efterkommande; det är äfven den
genom andra medel till sitt nervsystem
skadade, den fallandesjuke, den syfilitiske
o. s. v., som sålunda går igen hos sina
barn. Och de ärfda sjukdomsfröen
kunna hos dessa uppträda under olika
gestalter: hos det ena som kroppslig svaghet,
hos det andra som fånighet, hos det
tredje som brottsliga och naturvidriga
böjelser, medan de hos det fjärde kunna
förblifva outvecklade för att kanske hos
dess ättlingar åter spira upp och visa
sina olycksbringande frukter. »Fadren
hafva ätit sura drufvor, men det är
barnens tänder, som, däraf blifva ömma»,
säger härom ett gammalt ordspråk.
#
Dessa erfarenheter om ärftlighetens
makt i synnerhet på känslolifvets
område hafva blifvit starkt betonade af
många framstående forskare, såsom
Darwin och Spencer. Den store franske
psykologen Ribot har med stöd häraf
t. o. m. velat häfda, att ärftligheten är
en långt mera betydande faktor för
individens moraliska utveckling än uppfostran.
Uti Italien har den snillrike dårläkaren
professor Cesare Lombroso på
grundvalen af samma erfarenhet bildat en
kri-minalistisk skola, som vunnit talrika och
skarpsinniga anhängare bland psykologer
och rättslärde inom andra land, och som
till den grad betonar de uti förbrytarens
naturbeskaffenhet liggande (»biologiska»
eller »antropologiska») anledningarna till
brottsligheten, att den för dem nästan
alldeles förbiser de från hans
lefnadsomständigheter och omgifning härrörande
(de »sociala»).
För lombrosianerna delar sig
mänskligheten rent af i två klasser: å ena
sidan de personer, hvilka behärskas
af en medfödd samhörighets- och
rätt-färdighetskänsla, å andra sidan de,
hvilka fått i arf ett af våldsamma
instinkter och drifter splittradt och
miss-riktadt själslif. Dessa senare bilda enligt
Lombroso liksom en egen ras,
»förbrytaremänniskan», som i flera afseenden
skiljer sig från den normala. Så genom
ofta förekommande egendomligheter i
hufvudskålens storlek och skapnad, i
ansiktets form och uttryck, i de inre
organens och sinnenas verksamhet samt i
skaplynne och seder.*
För en närmare utredning af
Lombro-sos åskådningar samt den om dem förda
striden är här ej platsen. Så till vida
är denna strid nu utkämpad, som det
blifvit visadt, å ena sidan att Lombroso
genom sitt undanskjutande af de sociala
förhållandenas verkan gjort sig skyldig
till en svår ensidighet, å andra sidan att
de af honom framhållna biologiska
inflytelserna förtjäna långt mera beaktan-
* Bland annat genom den utpräglade smaken
för det på vildestadiet så omtyckta bruket att
tatuera sig - ett bruk, som i våra skolors
gossklasser ingalunda är sällsynt.
de än man förut varit böjd att tillmäta
dem.
*
Få torde de lärare och lärarinnor vara,
hvilka icke åtminstone någon gång bland
sina lärjungar lagt märke till en eller
annan, som genom sitt sätt, sitt
ansiktsuttryck och framför allt sin blick inger
en beklämmande känsla af att man står
inför en stackars varelse, som antagligen
kommer att »göra sig olycklig». I de
flesta fall torde det ock ha händt, att
de barn, af hvilka man rent oviLkorligt
får ett sådant intryck, visa sig
fullständigt oemottagliga för alla uppfostrarens
omsorger och bemödanden. Kärlek och
förtroende uträtta intet, aga ännu mindre,
och efter att hafva försökt alla medel
får man sig slutligen den öfvertygelsen
påtvingad, att man här har att göra med
en i moraliskt afseende abnorm natur.
För dem, som valt uppfostran till sitt
lefnadskall, behöfver det icke påpekas,
att man ej bör vara allt för hastig i att
draga denna slutsats. Barn äro barn,
d. ä. människor, som äro outvecklade,
icke blott till sin kropp och sin
intelligens utan äfven - och icke minst -
till sin moral. Att hos barn vänta en
stadgad sedlig karaktär är en själf
motsägelse, ty det är att förutsätta slutmålets
uppnående redan vid banans begynnelse.
Vore sådant möjligt, så vore ju all
uppfostran och alla uppfostrare i grunden
öfverflödiga.
Hvar och en som har med barn att
skaffa vet, att deras tankegång i
allmänhet är så osammanhängande och så full
af de otroligaste logiska bockar, att den
hos en vuxen skulle vara ett fullgiltigt
bevis på idioti eller sinnesrubbning. Det
kan därför ej förvåna, att äfven deras
känslo- och viljelif samt deras
föreställningar om rätt och orätt äro lika
sammanhangslösa och oordnade. Ingenting
är därför vanligare, än att ett barns
uppförande företer drag af en så ohöljd
själfviskhet och ett så blindt slafveri
under ögonblickets ingifvelser, att en vuxen,
som gjorde sig skyldig tillnågot liknande,
utan tvekan skulle betecknas såsom en
fördärfvad människa. Hvad som oaktadt
alla dylika yttringar af intellektuell och
moralisk undermålighet hindrar oss att
kalla ett vanligt barn idiotiskt eller
sedligt abnormt, är den grundväsentliga
omständigheten, att det befinner sig i
normal utveckling från en lägre ståndpunkt
till en högre. Först dar denna
utveckling blifvit hämmad eller missriktad
genom hinder, hvilka icke genom en god
uppfostran kunna aflägsnas, först där
har man rätt att tillskrifva rent
»biologiska» missförhållanden skulden till
barnets tanklöshet eller vanart.
Att missförhållanden af detta slag
förefinnas i ganska stor utsträckning lider
emellertid intet tvifvel. Antagligt är, att
ganska många af de lärjungar, hvilka
utgöra en samvetsgrann lärares eller
lärarinnas förtviflan, skulle vid en
sakkunnig undersökning visa sig behäftade
därmed. Och hvad de i våra industristäder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:39:29 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1895/0663.html
