Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 3. (733.) 15 januari 1896
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
N:r 3
SVENSK lAllARETlDNING.
31
»det är icke mitt verk, det är Guds verk;
mitt var kärleken, hvarmed jag sökte det
jag icke kände, och tron, hvarmed jag
hoppades, där jag icke såg.» Hell honom
harf or l
#
Lärare och lärarinnor l Vår jämförelse
i stora drag mellan folkskolan vid seklets
början och folkskolan vid seklets slut har
visat oss ovedersägliga framsteg. Vi kunna
glädjas däråt. Men - detta må aldrig
lämnas ur sikte - den skola, Pestalozzi
måhända mer än någon annan varit med
om att framälska, har ännu många
utvecklingsmöjligheter. Mycket är gjordt, men
mycket återstår att göra. Pestalozzi, i
evighetens rike, ser med full åskådlighet, hvad
vi blott våga ana och hoppas. Inför hans
nu förklarade syn reser sig måhända redan
såsom en fullbordad verklighet den skola,
hvartill vi ännu blott kunnat göra ett
utkast på papperet, alla samhällsklassers
folkskola, skolan, som förenar, i stället för
skolan, som åtskiljer. Måhända ser han,
såsom en af alla erkänd sanning den, hvaraf
hans lifsgärning egentligen uppbars,
nämligen att alla frågor - religiösa, politiska,
sociala, ekonomiska - ytterst äro och
ytterst måste behandlas som
uppfostringsfrågor, måhända ser han ... nej, jag vågar
icke fortsätta; mitt efter Pestalozzi skulle
då säkerligen blifva mycket längre än mitt
före. Synen på forntiden har sin naturliga
begränsning; synen på framtiden känner
ingen sådan.
Med stora steg närma vi oss den tid,
då det nittonde seklets timglas är utrunnet,
och täckelset skall snart gå upp för ett
nytt århundrade. Hvad det skall bära i
sitt sköte är oss obekant. Det felas icke
profetior om lös släppta lidelser, om ett allas
krig mot alla, om hatets och våldets
tillfälliga triumfer. Må vi hoppas, att dessa
profetior skola komma på skam, men, huru
som helst, därom kunna vi vara förvissade,
Pestalozzis verk är lika oförstörbart, som det
goda själft, från hvilket det är en
utstrålning. Väl kunna skolhusen nedbrännas,
lärarne dödas, barnen förjagas, men de
pes-talozziska tankarna kunna icke genom
någon omstörtning, något maktbud från
människor förintas. De skola lefva, de skola
uppresa nya byggnader, mana fram andra
lärare och åter sammanföra de spridda
lärjungeskarorna. Men hvad mer är: de skola
fortsätta att foga sten till sten i det
fridens, fördragsamhetens, kärlekens tempel,
som städse hägrade för Pestalozzis syn på
framtiden.
Lärare och lärarinnor ! I sanning förfelad
vore vår fest, om vi blott sammankommit
för att hålla tal och afhöra tal, för att
sjunga och lyssna till sånger. Må minnets
bägare blifva löftets bägare. Godt är att
prisa en mänsklighetens välgörare, långt
bättre dock att fullfölja hans verk. »Lef
nadskall förpliktar» fullt ut lika mycket
som adelskap. Ingen af oss är en
Pestalozzi, men hvar och en af oss har inom
sig fröen till det, som gjorde Pestalozzi stor.
Må vi efter afslutad fest lämna denna sal
med än fastare beslut att söka bringa dessa
frön till vidare utveckling och att ställa
dem och oss själfva i barnens, i
fosterlandets, i mänsklighetens tjänst.
I dag för jämt 50 år sedan invigdes
Pestalozzis minnesvård på kyrkogården i
Birr. Där står: »Åt vår fader Pestalozzi
af det tacksamma Aargau.» Men vi kunna
vara med om att resa en än större
minnesvård, ty rundt kring jorden står i
osynliga bokstäfver öfver ingången till den
skola, där nian i tro, hopp och kärlek
verkar uppfostrans sak: »Ät vår fader
Pestalozzi af den tacksamma mänskligheten.»
Under en paus uti det med spänd
uppmärksamhet åhörda föredraget sjöngs
enstämmigt af hela församlingen den
minnessång, som återgifves här ofvan.
Efter föredraget afsjöng sångkören
»Sommarsöndag» af Wennerberg samt
»Vespersång» (rysk melodi).
*
Därpå talade folkskolläraren Fridtjuv
Berg öfver ämnet:
Något om Pestalozzis personlighet och
lifsåskådning.
Uti den officiella rundskrifvelse, hvilken
uppfostringsrådet i Pestalozzis närmaste f
österland, kantonen Zurich, utfärdat med uppmaning
att fira Pestalozzis minne, finnes ett ord,
som i den mest sammanträngda form
kännetecknar Pestalozzis personlighet och
lifsåskådning. Det heter nämligen : då Zürichs
folk firar Pestalozzis minne, visar det
härmed sanningen af det ordet: Folket älskar
sina idealister.
Ordet idealist är som så många andra
ett mångtydigt ord. Men hvad Pestalozzis
födelsekanton vid detta hans
hundrafemtioårs jubileum därmed menar, det har på det
mest träffande sätt blifvit uttaladt redan
vid hans hundraårsjubileum af den kanton,
inom hvilken han ägde sitt egentliga hem
och inom hvilken han dog och har sin graf,
kantonen Aargau. På den minnesvård, som
då restes öfver honom och hvars inskrift i
korta satser angifver hans lefnadsöden och
lefnadsdåd, sammanfattas hans karakteristik
i dessa ord: Allt för andra, intet för sig själf.
Idealister af detta slag få i lefvande
lifvet vanligen andra namn. Människorna
bära inom sig tvänne grunddrifter, hvilka
bestämma deras förhållande till
medmänniskor. Den ena är själ friskhetens, den andra
samkänslans. Det är resultanten af dessa
båda krafter, som ger riktningen åt vårt
lif. Regeln torde väl vara, att vi låta den
förra gälla för oss själfva, medan vi
däremot rätt gärna se, att våra medmänniskor
välja den senare. Detta dock blott intill
en viss gräns. Befinnes hos en människa
samkänslan synnerligen starkt utvecklad och
s j älf viskheten synnerligen starkt tillbakaträngd,
så väcker detta lätt i vårt inre en anklagande
röst, för hvilken vi icke vilja böja oss, men
som hos oss kvarlämnar en känsla af olust.
Denna vilja vi gärna göra oss kvitt, och
vi äro därför tacksamma, om vi kunna hos
den person, som är i fråga, framdraga några
svaga sidor samt stämpla honom såsom ett
slags mänsklig kuriositet, hvilken snarare
måste uppfattas såsom ett afskräckande än
ett efterföljansvärdt exempel.
Mot få personer har denna samvetets
sofistik blifvit så flitigt öfvad som mot
Pestalozzi. Hvem har icke hört honom
omtalas såsom en drömmare, en opraktisk
Svärmare, oduglig att styra och leda,
oförmögen att genomföra något af allt hvad
han ville? Hvem har icke hört, att
han icke kunde stafva en rad felfritt eller
skrifva grammatikaliskt, att hans litterära
bildning var mycket bristfällig, att han
öf-verskattat metodens värde o. s. v. Några
af dessa omdömen, t. ex. det sista, hvila
på missförstånd. Om ortografien brukade
han själf säga, att den var för tanken,
hvad pudret var för hufvudet. Puder kunde
man köpa sig i hvilken butik som helst,
icke så hufvud.
Hvad de mera väsentliga beskyllningarna
angår, såsom den att han var en opraktisk
drömmare, som icke förmådde leda något
företag till ett lyckligt slut o. s. v., så har
ingen så oförbehållsamt uttalat detta som
Pestalozzi själf. Särskildt har detta skett
i den »Svanesång», som han utgaf vid
fyllda 80 års ålder, och som utgör hans
testamente. Han kastar däri en blick
tillbaka på sina öden och söker uppvisa de
verkliga . orsakerna till sitt misslyckande,
och han söker härvid skulden i främsta
rummet hos sig själf, sin egen personlighet
och de många brister, han däri fann.
De omdömen om sig själf, som
Pestalozzi i sin »Svanesång* uttalat, äro något af
det vackraste man kan läsa, så djupt
ödmjuka och så skoningslöst stränga. Men
de höra till det slags uttalanden, som böra
upptagas med allra största varsamhet. I
öfvermåttet af sin ödmjukhet har den
80-årige gamle varit i ytterlig grad orättvis
mot sig själf. Vissa af dessa uttalanden
hafva dessutom blifvit ytterligare förvärrade
genom att fattas alldeles efter bokstafven,
hvilket bevisligen icke kunnat vara Pestalozzis
mening.
Samma varsamhet måste man iakttaga
äfven gent emot Pestalozzis tal om sin s.
k. opraktiska själsriktning, sitt drömsinne
såsom han kallar det. Pestalozzi hade sett
sina inånga företag gå om intet. Andra
hade sagt honom, och han hade själf
fan-nit, att orsaken härtill legat däruti, att
man för att få framgång här i världen
måste äga en viss förmåga att beräkna sina
intressen och värna sig mot andras
intressen, att i viss mån underkufva andra och
göra dem till medel för sina syften:
sam-känslan måste begränsas med en smula
själfhäfdelse. Men det egendomligaste med
Pestalozzi var just det, att s j älf haf
delsedriften var så ytterligt outvecklad. Detta var den
stora »skavank» i Pestalozzis personlighet,
hvilken vållade, att han oupphörligen låg
under i lifvets strid. Det som felades
honom var några karat af själfviskhetens
koppar, blandade till samkänslans rena guld
för att gifva hans väsende den behöfliga
hårdheten och motståndskraften mot lifvets
nötning. Det stora hindret var, att han var
för mycket idealist.
För oss är hans »drömsinne» blott ett
annat namn på hans ideella sinnesriktning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:40:11 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1896/0035.html
