Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 3. (733.) 15 januari 1896
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
SVENSK LÄKARETIDNING.
N:r 3
hans omotståndliga drift att offra sig själf
för andra. Y i kunna se, att hvad som för
honom och hans samtida stod som ett
ödesdigert fel, det utgjorde just hans storhet.
Hade han icke ägt denna brist på jämvikt
mellan de s j älf viska och de sympatiska
drifterna, så hade visserligen intet hindrat,
att han blifvit en god och nyttig
medborgare, att han kunnat bereda sig en sorgfri
tillvaro samt efterlämna ett aktadt namn.
Men hvad som är säkert, det är att
»Henrik Pestalozzi, mänsklighetens uppfostrare»,
hade han under sådana förhållanden icke
blifvit, och någon anledning för lärare och
lärarinnor i alla land att denna dag samlas
till hans minne och uppbyggas däraf hade
då icke funnits.
Denna egendomliga själsanläggning, som
gjorde hans personlighet till hvad den var
och afspeglade sig i hans lifsåskådning, har
han själf i sin »Svanesång» sökt härleda ur
två källor: för det första hans härkomst,
för det andra de omständigheter, under
hvilka han växte upp.
Om man kastar en blick på hans lif, så
skall man finna, att han under hela sin
långa bana under alla olika växlingar
förblef i grunden till sin personlighet och
lifsåskådning densamme: ständigt åsidosättande
hänsynen till sina egna intressen, sin familjs
intressen, sitt stånds intressen, ständigt
endast tänkande på att lefva för det
allmänna, för det i materiellt och andligt
elände försjunkna folket. Det var detta
hos honom allb behärskande intresse, som
dref honom steg för steg fram på hans
bana, som gjorde honom - såsom det i
hans grafskrift heter - till
de fattigas räddare på Neuhof,
folkets predikare i Lienhard och Gertrud,
de faderlösas fader i Stans
grundläggaren af den nutida folkskolan i Burg-
dorf och Miichenbuchsee,
mänsklighetens uppfostrare i Yverdon.
Samtidigt med Pestalozzi lefde en man,
som är en lika fullkomlig personifikation af
själfviskheten, som Pestalozzi är af
samkänslan. Det är Napoleon. Egendomligt
nog korsade dessa båda mäns banor en gång
hvarandra. Napoleon styrde och ställde
med Frankrikes grannland som honom
behagade. Han fann 1802 för godt att göra
slut på Schweiz demokratiska författning
och lät uppgöra en ny samt kallade ombud
från Schweiz för att därtill säga ja och
amen. Pestalozzi blef väld till ombud,
begaf sig till Paris och försvarade frimodigt
och med vältalighet de en gång förvärfvade
friheterna. Men hans vältalighet var spilld.
Bland de angelägenheter, som samhället
enligt hans mening framför allt borde taga om
hand, var naturligtvis äfven folkuppfostran.
Han öfverlämnade en promemoria härom till
Napoleon och uppmanade honom i bevekande
ordalag att taga hand om detta
mänsklighetens mest trängande behof. Men förste
konsuln svarade: Icke kan jag befatta mig
med ABC, och därmed var den saken all.
Föga anade Napoleon, som i sin
förmätenhet trodde sig en gud, att det inom kort
skulle komma en dag, då mänskligheten
skulle samlas i vördnad kring minnet af
den lille obetydlige och fule skolmästaren från
Burgdorf, och då hans, Napoleons, namn
skulle vara öfverstråladt af Pestalozzis.
Men så skall det inom kort bli. Ju
mer Pestalozzis verk fortgår, ju mer
folkets stora massa blir delaktig af en sund,
verklig uppfostran, ju mer skall Zurich få
rätt, ju mer skall det visa sig att folket
älskar sina idealister.
#
Sedan sångkören låtit höra
Josephs-sons Requiem, framträdde
skolföreståndarinnan fröken Anna Sandström och
talade öfver
*
Pestalozzi såsom experimenterande och
upp-finnande pedagog.
Pestalozzis storhet som pedagog är, att
han som ingen annan har tagit barnanaturen
till utgångspunkt. Med innerlig
tillgifvenhet, med ödmjukhet och frihet från alla
förutsättningar lärde han endast af naturen
själf.
Uti förhållandet medan modern och
barnet fann Pestalozzi en naturens omedelbara
ledning för uppfostran. Redan från första
början förmår modern tillfredsställa alla
barnets behof och skänker det därmed det
lugn och den heliga stillhet, som barnet
behöfver for att kunna rätt utvecklas.
Såsom naturliga frukter af denna moderliga
omvårdnad framträda hos barnet de första
elementen till sedlig uppfostran: kärlek,
förtroende, tacksamhet. Härtill kommer
sedermera lydnaden, hvilken innebär ett
behärskande af själfviskheten. Grenom modern
lär barnet sig älska fadern, sina syskon
och öfriga medmänniskor och slutligen äfven
Clud. Allt det goda hos barnet har således
sin grund i moderskärleken. »Barnets
uppfostran måste därför länge vara en hjärtats
sak, innan den blir förståndets, länge
kvinnans sak, innan den blir mannens.»
Ju mera skolan liknar ett godt hem, ju
bättre är det alltså. Hvilken skillnad fann
emellertid icke Pestalozzi mellan dem l Huru
onaturlig var icke skolans både undervisning
och uppfostran! I stället för att naturen
och det omgifvande lifvet skulle vara
barnens första lärobok, så såg Pestalozzi, hur man
i skolan bjöd dem blott döda böcker och
bokstäfver. Man lärde dem se allt med
»bokstafsögon», och så förlorade de
förmågan att bruka sina verkliga ögon. Med
kraft ifrade han därför mot utanläsningen,
ordprålet och frasmakeriet såsom ledande
till skenväsende och därmed följande
osanning, hyckleri och fariseism. Åskådningen
eller den omedelbara förnimmelsen af
verkligheten skulle vara undervisningens grund.
Pestalozzis öde var i många fall tragiskt,
icke minst därför, att han först vid 52 års
ålder kunde under någorlunda gynnsamma
förhållanden söka utföra den idé, som han
burit på sedan sin allra första ungdom.
Det var då han i Stans samlade ikring sig
en skara af de mest olyckliga, vanvårdade,
fysiskt och moraliskt urartade barn.
På dessa skulle han nu pröfva sina
uppfostringsidéer. Han insåg genast, att
sederegler och förmaningar här intet skulle
verka. Från första stunden lade han an
på att vinna barnens förtroende och tillgif-
venhet, och detta kunde endast ske
därigenom, att han of yertygade deni om sin
kärlek till dem. Med hvilka uppoffringar gjorde
han icke detta! Han åt och drack och sof
tillsammans med dem. Med otrolig möda
ombesörjde han själf renhållning af deras
kroppar och kläder. När de voro friska,
undervisade han dem, när de voro sjuka
vårdade han dem. Han hade ingen
medlärare, ingen af sina anhöriga hos sig: »Jag
hade endast dem», sade han. »Allt hvad
godt, som vederfors dem till kropp och själ,
kom från mig.»
Under denna trogna omvårdnad, hvarvid
han på en gång var dem både fader, lärare
och tjänstepiga, ville han smälta deras
hjärtan och förvandla dem till en stor familj
med barnakärlek till honom och
syskonkänsla för hvarandra. Först då denna
stämning förefanns, var jordmånen beredd för
deri öfriga uppfostran. Det var nämligen
en af hans grundåsikter, att endast i
kärlekens varma klimat kunna barnens anlag
slå ut och utveckla sig. Hans sträfvan
lyckades öfver all förväntan: »Innan
vårsolen smälte snön på våra berg, hade mina
barn så förändrats, att man ej längre kunde
känna igen dem. För mig voro deras
ängla-ögon den högsta njutning.»
Men utomstående hånade och misstänkte
honom. De sågo icke dessa djupgående
verkningar, de sågo endast yttre brister - så
förklarliga och oundvikliga under dessa
förhållanden - i yttre ordning och dylikt. Misstänkt
föreföll det också, att han icke ville uppgifva
någon plan för sitt sätt att sköta anstalten.
Men hur skulle han kunna detta, han som nu
ville utan alla teoretiska förutsättningar
endast låta barnens egen natur leda sig?
Endast ur hans förhållande till barnen skulle
planen och systemet växa fram. Icke ens
en medhjälpare kunde han anställa, ty han
hade inga föreskrifter att gifva en sådan.
Ett mer förutsättningslöst empiriskt
tillvägagående kan man icke tänka sig.
Vi veta, hur anstalten i Stans efter
endast några månaders tillvaro blef upplöst,
huru Pestalozzi sedermera ännu en tid
oaktadt allt misstroende och alla misstankar
profvade och experimenterade med sina
upp-fostrings- och undervisningsidéer, tills dessa
slutligen kunde antaga fasta former i
läroböcker och undervisningsplaner. Men det
var endast nied en slags bäfvan som han,
den store fienden till allt bokstafsväsende,
släppte ut dessa former i världen. I sitt
kraftiga språk uttalar han i företalet till en
af sina böcker snart sagdt en förbannelse
öfver dem, som skulle hänga sig upp vid
formerna, »detta min metods usla skal», och
glömma den lifgifvande anden. I så fall
skulle metoden döda, säger han. Dessa
profetiska ord hafva nog, under den
pedagogiska utvecklingens gång, tyvärr ganska
ofta gått i uppfyllelse.
Pestalozzi genomgick på ett rent af
typiskt sätt alla en reformators öden. Först
den långa tiden, då ingen trodde på honom ;
sedan en tid, då hans läroanstalt var
på modet och han själf var en europeisk
ryktbarhet. Äfven i denna ställning fick
han erfara mycket lidande, ty modet
samlade kring honom en massa nyfikna åska-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:40:11 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1896/0036.html
