Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 18. (748.) 29 april 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 18
hölle ett annat ändamål. De 36
fullständiga och de 22 femklassiga läroverken skulle
helt visst i detta afseende visa sig vara
alldeles nog, ja mer än nog.
Af det anförda framgår, att; den
undervisning, som småläroverken lämna, för
närvarande kommer mycket /å lärjungar till
del och är synnerligen dyr^ samt att den
såsom förberedelse för lärda studier är obehöflig.
Det ligger under sådana förhållanden
nära till hands att anvisa dessa läroverk en
annan uppgift, hvilken de till vidsträcktare
£ragn och med större framgång skulle kunna
fylla, den nämligen att utöfver omfånget
för den egentliga folkskolans verksamhet,
alhså utöfver 12 års ålder, meddela
all-mättt medborgerlig bildning. Detta kunde
vinnas därigenom, att inträdesfordringarna
komme att omfatta den egentliga
folkskolans fullständigt genomgångna kurs samt att
undervisningen under en därpå grundad
treårig fortsättningskurs finge till ändamål att
tillgodose de lärjungars bildningsbehof,
hvilka vid 15-16 års ålder skola utgå i det
praktiska lifvet.
I stället för tvänne med hvarandra
parallella skolarter, folkskolan och
småläro-verket, af hvilka ngen sträcker sig högre
fin till 12 -13 år ieller kan föra sina
lärjungar utöfver, hvad den egentliga
barndomsålderns mottaglighet medgifver, skulle
vederbörande kommuner härigenom erhålla
tvänne hvarandra fulhtändigande skolarter,
af hvilka den ena afsåge åldern 6-12 år,
den andra åldern 12-15 år, och af hvilka
den förra skulle genomgås af alla barn,
den senare därefter af dem, hvilka vore i
tillfälle att ägna ännu några år åt
skolstudier. Srnåläroverket skulle genom denna
åtgärd blifva förvandladt från en skola för
barndomsåldern till en skola för
Öfvergångsåldern, och ifrågavarande kommuners
skolsystem i det hela taget skulle blifva
till-ökadt med trenne årsklasser på höjden.
Utskottet torde knappast behöfva påpeka,
att en organisk förbindelse mellan egentlig
folkskola och högre folkskola af den art,
som här blifvit antydd, icke skulle kunna
undgå att öfva en synnerligen fördelaktig
inverkan på den förra. Denna inverkan
skulle ingalunda bestå däri, att de
fordringar, hvilka i kvantitativt afseende nu
ställas på den egentliga folkskolans
undervisning, därigenom skulle blifva på minsta
sätt uppskrufvade utöfver det mått, som
betingas af denna skolas eget omedelbara
ändamål. Tvärtom skulle genom hennes
förseende med en öfverbyggnad större
möjlighet vara beredd för en behöflig
begränsning i nämda hänseende. Hittills, då äfven
för de mera studiebegåfvade bland hennes
lärjungar ingen för dem lämplig
fortsättningskurs stått öppen, har vid
undervisningsplanens uppgörande den frestelsen legat
nära till hands att i själfva folkskolekursen
inrymma ett och annat, som nian ansett
önskvärdt och nyttigt, men för hvilket
barndomsåldern egentligen saknar
mottaglighet, I samma mån som praktiska
Öfverbyggnader på folkskolan komme till stånd,
skulle denna frestelse emellertid vara
undanröjd; den högre folkskolan skulle då
öfvertaga hvad som hörde Öfvergångsåldern
till, och barndomsskolan skulle kunna
begränsa sig till sådant, som enligt
erfarenhetens vittnesbörd verkligen kan på
barnets ståndpunkt andligen smältas och
tillgodogöras.
Men påtagligt är, att den möjlighet till
fortgång, som blefve Öppnad genom
folkskolans förseende med en treårig praktisk
öfverbyggnad, skulle verka i hög grad
uppryckande på hennes lärjungar, samt att det
mera omedelbara och personliga intresse
från de inflytelserikare
kommunalmedlem-marnes sida, som häraf blefve en naturlig
följd, skulle i så måtto bidraga till
folkskolans höjande, att hon i kvalitativt
afseende blefve i stånd att bättre motsvara
sitt ändamål. Lika gifvet synes ock, att
de ekonomiska uppoffringar, hvilka för
folkskolans inre och yttre förbättring äro af
nöden, skulle under sådana förhållanden
komma att kännas mindre tryckande, än
hittills ofta varit fallet. Det säger sig
själft, att dessa ekonomiska uppoffringar
icke kunna åvägabringas lika hastigt eller
till lika utsträckning öfverallt. De måste,
hädanefter som hittills, komma efter hand,
i samma mån som landet finner sig kunna
bära dem Den utveckling, som försiggått
under det halfsekel, som folkskolan hittills
varit lagstadgad, synes icke ägnad att i
detta afseende ingifva något missmod för
framtiden.
Grenom det nu sagda torde med
tillräcklig tydlighet vara angifvet, hvilken
bevisningskraft utskottet för sin del kunnat
tillmäta de talesätt och på fri hand
uppkonstruerade betänkligheter, med hvilka man
städse af visat hvarje tanke på ^itt skolor
för högre ålder än den egentliga
folkskoleåldern skulle kunna bygga på folkskolan
såsom sin grund. Utskottet har sig icke
bekant, att förslag hos oss någonsin
framkommit, hvilka afsett, att man vid
uppgörande af folkskolans läroplaner skulle i
dem inrycka något, som skulle vara för
hennes verksamhet främmande, »förrycka
henne på hennes egentliga uppgift»,
»inkräkta på hennes själfständighet», »göra
henne till en tjänarinna», utsätta henne for
någon skadlig »sammankoppling», något
»tyngande tryck» eller dylikt. Argument
af alldeles samma slag hafva för ej länge
sedan blifvit anförda äfven mot den
tanken, att småskolan och folkskolans första
årsklass skulle kunna utgöra bottenskola för
allmänna läroverken, och dock är denna
tanke nu förverkligad, utan att folkskolan
därigenom blifvit utsatt för så mycket som
skuggan af en fara. Så- mycket mindre
skäl till betänkligheter synes man då kunna
hysa mot att förse småläroverksstädernas
folkskolor med treåriga of verbyggnader, hvilka icke
skulle afse »lärd» bildning utan fortsatt
allmänbildning till det mått och af den art,
som motsvarar ifrågavarande ålders
mottaglighet och det praktiska lifvets kraf.
#
Mot förslaget att låta de ombildade
småläroverken blifva Öfverbyggnader på
folkskolan har man framkastat den invändningen,
att folkskolan för detta ändamål skulle
behöfva betydligt »förstärkas». Häremot torde
emellertid kunna anföras, att det skulle vara
ganska klandervärdt, om stadssamhällen,
hvilka åtnjuta så stora förmåner från statens
sida, icke skulle hålla sina folkskolor i bästa
stånd. En blick på ofvan åberopade tabell
visar ock, att dessa samhällen ingalunda
kunna sägas hafva något dåligt
folkskoleväsende, samt att de antingen redan hafva
eller ock med jämförelsevis ganska ringa
uppoffringar skulle kunna få detsamma i ett
fullt mönstergillt skick. Att de aldrig kunna
drifva ned medeltalet lärjungar i hvarje
folkskoleklass till 13 och att de ej kunna
anställa idel akademiskt bildade lärare för alla
sina barn, måste villigt medgifvas, men
utskottet finner sig icke alldeles öfvertygadt,
att en 9 års gosse nödvändigt skall få en
mera gedigen bildning, då han har t. ex.
endast fyra klasskamrater och undervisas af
en filosofie kandidat, än då han är t. ex.
den trettionde i klassen och handledes af
en duglig folkskollärare eller folkskollärari nna
Utskottet tror därför, att folkskolorna uti
ifrågavarande städer mycket väl böra kunna
»uppbära» de af hrr Berg och Hammarlund
föreslagna öfverbyggnaderna.
Visserligen torde det kunna befaras, att
en dylik anordning icke fullt skulle
tillfredsställa de få men kanske ofta så mycket
mera inflytelserika föräldrar inom en
små-stadskommun, hvilka önska att med minsta
kostnad tidigast möjligt få sina söner in på
den lärda banan. Däremot finner utskottet
det alldeles uppenbart, att den så mycket
mer skulle tillfredsställa den stora
allmänhetens och det praktiska lifvets behof.
Lika uppenbart synes det ock, att de på
nu angifvet sätt uppflyttade och ombildade
småläroverken skulle i vida högre grad än
de hittills varande komma till nytta icke
allenast för läroverksstaden själf utan ock
för dess omnejd. Såsom det nu är ställdt
blir det ofta nödvändigt för de i denna
omnejd bosatta föräldrar, hvilka önska
bereda sina söner en till 15-16 års ålder
fortsatt allmänbildning, att redan vid fyllda
nio år sända dem från hemmet in till det
närbelägna småläroverket, hvarifrån de sedan
vid fyllda tolf år måste flyttas till ett nytt
läroverk, där de kunna få gå kvar till den
afsedda åldern. Med den af utskottet
förordade anordningen skulle förhållandena för
dylika å landsbygden boende föräldrar ställa
sig vida gynnsammare. De skulle under
sex år kunna begagna sig af hembygdens
folkskola, så vida nämligen denna ej vore
allt för mycket försummad; de skulle få
hafva sina barn kvar i hemmet tre år längre,
och de skulle ej nödgas hålla dem borta
mer än halfva den tid, som nu för
ändamålet är behöflig. Gifna följden häraf skulle
blifva en ökad tillströmning till
ifrågavarande läroverk af lärjungar från
landsbygden, detta till gagn för den allmänna
bildningen samt därjämte till minskande af
öf-verfyllnaden vid de högre läroverken.
#
Allt sedan den 12 juni 1882 hafva
»småläroverken» varit ställda så att säga på
framtidsdom. Att de i sin nuvarande form och
med sin hittills varande uppgift icke böra
bibehållas, därom synes man från olika håll
vara ense. Äfven från de högre läroverkens
målsmän har det gång på gång uttalats, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
