Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 36. (766.) 2 september 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
514
SVENSK LÄRARETIDNING.
36
Kostnaderna för ett fullständigt
deltagande i kurserna blifva sålunda:
Medlemsafgift........................ kr. 10: -
Mat å 1,25 pr dag i 14 dagar ... » 17:50
Kum ä 50 öre )) » - » 7:-
Afskedsfest...........................- » 1:25
Summa kronor 35: 75
hvartill så kommer resekostnaden. Då
äfven för den sparsamme någon extra utgift
förekommer, torde beloppet nog stiga till
40 kronor.
För en lärare eller lärarinna är detta
ingalunda någon ringa sunmra, och det torde
kraftigt vittna om kärlek till kallet, då för
att få den kunskap, som genom deltagandet
i sommarkurserna vinnes, ungefär l/%o af
lönen måste uppoffras. Men denna
kunskap och kanske ännu mer den väckelse till
fortsatt kunskapssökande, som genom
uppoffringen erhålles, kommer skolan tillgodo.
Läraren kan icke sägas hafva någon
materiell fördel däraf. Icke heller är det någon
hvila eller ett slags sommarnöje, såsom
kanske någon kunde mena: det är ett arbete
och ett allvarligt sådant, ett arbete, sona
tröttar kroppen, äfven om det icke, såsom
ofta kroppsarbetet, ger värkande lemmar.
Att lärarekårens deltagande i
sommarkurserna kommer skolan till godo har också
blifvit insedt såväl af åtskilliga församlingar
som landsting Så har t. ex. Hallands
landsting för fem år beviljat 10 skollärare
ett understöd af 50 kr. åt hvardera - ett
beslut, som manar till efterföljd i andra
landsting.
K. Holmqvist.
Sommarkurserna och småskolan.
Bland dem, som på den vänliga
inbjudningen från Lunds universitet i år infunno
sig för att deltaga i de där anordnade
sommarkurserna, var också ett ej så ringa
antal småskollärarinnor. Mången tycker
kanske, att detta ej för dem kan vara af
någon särdeles nytta, då den kunskap, som de
möjligen här kunna inhämta, ej kan direkt
användas i småskolan. Kan väl hända
- men icke behöfver det därföre blifva
utan inflytande på vårt skolarbete.
Då vi lämna dessa sommarkurser, hafva
vi helt visst en annan blick för oss själfva,
våra barn och världen omkring oss, än då
vi kommo hit. Vår synkrets har vidgats
på ett sätt, som ej kan blifva utan
betydelse för våra små. Då vi nu återgå till
vårt arbete, sker detta med samma önskan
som en ung man vid ett gästbesök här
uttalade i ungefär följande ordalag: »Måtte
vi under vårt arbete bland de små kunna
bemöta dem med en sådan kärlek och
vänlighet som den, hvarmed vi här blifvit
bemötta !»
På samma gång vi känna en hjärtlig
tacksamhet mot alla dem, som på detta sätt
verka för att slå en brygga mellan den högre
bildningen och de djupa lederna i vårt kära
fädernesland, önska vi innerligt att bland
de små kunna verka för deras höjande mot
det ädla och sanna, som bör vara hvarje
människas lifsuppgift att eftersträfva.
Hanna Jönsson.
Afslutningen.
Verkligen! - Redan slut! -tänkte vi,
där vi med högtidsmin och i helgdagsdräkt
torsdagen den 27 augusti kl. 4 e. m. skredo
upp mot universitetsbyggnaden för att
närvara vid afslutningen af årets sommarkurser
- ljufva i åminnelse.
Den rymliga aulan var fylld. Naturligt l
– då rektor magnificus, professor
Quennerstedt, skulle föra ordet.
Universitetsuret förkunnade »den
akademiska kvartens» slut, och knappt hade slaget
förklingat, förrän »Du gamla, du friska!»
togs upp, och buren fram på starka,
välljudande ackord tonade den genom aulan.
Besteg så professor Quennerstedt talare
stolen.
Ämnet, hvad torfmossarna förtälja ,
tyckes ju knappast kunna ge uppsving till en
högre poetisk lyftning, och dock äger den
s. k. poesin oftast icke ens hälften af den
styrka och förmåga att fängsla och illustrera,
som detta föredrag, där naturens skönhet
och harmoni så tjusniogsfullt strömmade oss
till mötes.
Den högt ärade talaren framrullade i en
tafla, strålande af rosig morgonstämning,
de olika skedena af torfmossarnas
utvecklingshistoria.
Som i ett rörligt panorama sågo vi träskens
invånare, bisonoxar och uroxar ströfva
omkring, och rundt om detsamma anade vi
saftigt gröna lunder, hult och snår,, där björnar
brummade, och där talltrastar och andra
vingade sångare sjöngo vemodiga hymner vid
dalande sol eller jublande kvitter, då östanmoln
purprades röda. Längre bort på heden strök
vargen, sökande rof, omkring, under det lon
bakom fjällkammen eller från den kraftiga,
jättehöga furan med lurande blick följde sitt
byte. Och ännu längre bort skimrade den
lilla sjön i solnedgången röd som ett
rosenblad, medan hvita näckrosor gungade på dess
våg, gömmande laxen, siken och abborren
under sitt blågröna täcke.
Men det var dock ett öde land utan
människor, utan historia. I torfmossen ligger
emellertid en historia gömd, i den äro lifvets
forna skeden ännu bevarade. Vi se
landskapsbilder lagrade på hvarandra. Att studera ett
af dessa är liksom att på måfå slå upp en
sida i världshistorien och läsa den. Någon
helgjuten bild erhålles väl i hvartdera fallet
icke, men aningen, gissningen får fylla ut,
hvad som brister i bevisningen. Botanisten
kan dock i torfmossens bildning följa sin värld
allt igenom. Svårare är detta för zoologen.
Människan kom dock en gång till den
natur, som länge beredd väntat henne, och hvad
skulle vi hellre önska än att få höra henne,
den okultiverade tala sin tids språk, förtälja
oss den henne omgifvande naturens under.
Eller en annan önskan: Hade nutidens
skrif-klåda varit något jämnare fördelad på
tidsskiftena, huru dyrbara sanningar, nu i mörkret
dolda, och, om delvis funna, dock oklara, skulle då
ej för länge sedan hafva stått fram i ljuset!
Människan kom - och nu måste sjöarna
gifva henne sin tribut i fisk, skogarna sin i
villebråd. Allt detta förtälja oss torfmossarna.
För bågens flintpil, riktad med stadig hand och
skarpt öga, föllo skogens åbor, och >jägarens
lycka stod högt i pris hos vildmön >.––––-
Att längre följa talaren skulle vara att
allt för svårt försynda sig genom att
profanera all den skärande skönhet, han i sitt
föredrag bjöd på.
Behöfver det sägas, att ett tacksamt
auditorium med tjusning, ja, med hänförelse
åhörde det?
Önskade så professor Quennerstedt de
närvarande välkomna en annan gång,
förvissad om att, om än en annan då stode i
hans ställe, denne lika villigt som talaren
skulle upplåta universitetets lärosalar för den
bildningssökande. Och afslöts
högtidligheten med ps. 3, v. 7, ledsagad af orgelspel.
Vidtog så å akademiska föreningen
Afskedsfesten,
anordnad af kursdeltagarne, till hvilket!
samtliga föreläsare med damer jämte
medlemmarna af bestyreisen för kurserna samt
studentkårens ordförande och vice ordförande
voro inbjudna.
Liksom vid de föregående Samkvämen var
festvåningen upplåten.
Vi våga icke säga, att festen bar någon
liffull prägel; därtill var afskedsstunden allt
för nära.
Fjorton dagar hade svunnit hän i
minnets ängder, och - låt vara att vi
plockat fagra blomster, rosor -
evighetsblommor - de fjorton dagarna hade gått för
fort, vi hade velat njuta mera, vi hade velat
dväljas längre i de klara tankarnas värld,
men så ryckas vi därifrån, just då vi
lyckats blicka in bakom en flik af förlåten -
så nog tycktes afskedstimmen komma
något för hastigt uppå. Men - »mötas och
skiljas är världens gång», heter det visst i
en gammal refräng, och det är vid refrängen
af 1896 års sommarkurser vi nu stå.
Hvad nytta gör det väl, att de
inbjud-nes rockuppslag prydas med buketter, rosor,
då vår blomsterplockning i alla fall denna
gång är förbi!
Dock - det är tacksamheten, den af
alla djupt kända känslan af skuld, som tar
sig uttryck i denna vackra handling, och
det är lena kvinnohänder, som virat
buketterna; vi karlar förstå oss naturligtvis ej
på dylikt, vi kunna på fin höjd känna oss
rörda.
Efter en enkel supé blef en »oskyldig»
bål framsatt - sodavatten fanns för dem,
som sådant föredrogo - och nu följde
talen, lyckligtvis ej många.
Fil. kand. O. Bobeck, föreståndaren för
Svalöf s folkhögskola, talade för professor
Quennerstedt och för universitetet, som på
ett synnerligen vackert sätt åtagit sig
folkupplysningens sak.
Talet besvarades af professor
Quennerstedt^ som än en gång till kursdeltagarne
uttalade ett: Välkommna åter!
Hr /. Franzén talade för samtliga
föreläsare :
Vi släppa Er icke, menade talaren, vi vilja
som Kuneberg beträffande den gamle fänrik
Stål, vi vilja höra mera. Vi hafva varit
efterhängsna, men det har varit föreläsarnes egen
skuld, de hafva varit för älskvärda och tåliga.
Vi hafva fått blicken öppen för vår andliga
fattigdom, men därför vilja vi också komma
igen för att få höra mera och lära mera. Vi
hafva ock sett slöjan för vetenskapens
verkstad lyftad, och vi hafva sett den Unge
forskarens vackra bragd i den mörka kammaren.
Vi tacka Er för hvad vi fått lära - för allt
och först och sist för Ert flärdfria, anspråkslösa
uppträdande gent emot oss. - - -
Ja, ungefär så där var innehållet i hr
Franzéns tal, och må han ej vredgas öfver
den jämmerligt stympade form, hvari det
åter-gif vits!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
