Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 37. (767.) 9 september 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 37
SVENSK LÄRARETIDNING.
529
ket, som går och gäller som axiomatiskt i
fråga om våra folkskolor. Det är rätt
märkvärdigt med dessa folkskolor, ty om jag
frågar: »hvad är det, som våra folkskolor vilja
åstadkomma ?» så har på den frågan hittills
aldrig afgifvits något ordentligt svar. Och
det är icke underligt, ty man har mig
veterligt aldrig gjort sig klart reda för, hvad
man med folkskolan vill uträtta eller vinna.
Den, som har de ojämförligt största
meriterna om vår folkskola, ville icke fixera
syftet med folkskolan på ett klart och
bestämdt sätt, utan lät programmet ligga i
detta oklara: folkskolan vilja vi drifva så
långt och så högt som möjligt. Man nöjde
sig med att säga: ju mera dess bättre.
Vid denna axiomatiska sats är det, som
jag ställer mitt stora frågetecken, och detta
af praktiska grunder. Man vet icke, man
har icke klart för sig fixerat, hvad man
med folkskolan vill uträtta, och en följd
däraf är, att i vårt land folkskola och
folkskola äro de allra mest olika realiteter.
Den ena är icke lik den andra, utan man
följer den pricipen: man gör så mycket man
kan, man pluggar i barnen så mycket man
kan, och ju mera, dess bättre, några sidor
till är redan en fördel. Så är det.
Då frågar jag: är det månne icke tid,
att man besinnar sig på, hvad man med
folkskolan vill, och hvad man rimligen med
folkskolan kan uträtta’? Och frågan blir
då, huruvida icke höjandet af folkbildningen
i vissa afseenden måste medföra någonting
så förfärligt som reaktion.
Mig synes det, som om det vore på
tiden, att man fastsloge ett bestämdt program
för folkskolan och sade: detta, icke en smula
mindre än detta, är det minimala, som alla
landets barn böra lära sig, och detta
minimala är det, som alla folkskolor utan
undantag skola åstadkomma: detta är
folkskolans program. Sedan kunna ju många barn
sig till gagn få lära mera och många
församlingar sig till gagn få utöfver detta
minimala något mera, men då är det icke det
specifika för folkskolan i allmänhet, utan
det är det specifika för vissa församlingar
eller för en del barn i vårt land.
Af hvad jag nu sagt följer, att jag
ingalunda är öfvertygad om, att det svenska
prästerskapet tjänar folkbildningens sak
genom att försöka att på så många ställen
som möjligt endast öka och öka, öka
klassernas antal, öka antalet ämnen, öka
kurserna o. s. v. Och jag är så långt ifrån
att tro, att vi skulle gagna folkbildningen
genom ett sådant tillvägagående, att jag
fastmer är öfvertygad, att om vi icke lugna
oss en smula, vi komma att tröttköra våra
församlingar, så att deras intresse för
folkskolan komme att slitas ut i stället för att
Blöjas.
Prästerskapet skall hafva den
berömmelsen - och därvid hafva de följt högsta
vederbörandes anvisningar - att de på
folkskolan lagt ned arbete i otrolig grad, och
jag tvekar icke att säga, att de lagt ned
litet mer än de borde hafva gjort, ty visst
är, att de pressat församlingarna. Och när
därtill kommit de öfvermåttan nitiska
folkskoleinspektörerna, så har resultatet blifvit,
att vårt folk i detta stycke ansträngts så,
att det är tid på, att man begynner
besinna sig en smula.
Nu är det ju tydligt, att om vi här skulle
ingå på folkskolefrägan i det hela, så skulle
det blifva en lång historia, som herrarne
icke skulle orka höra på, och jag
begärde icke heller ordet för att säga detta,
utan jag begärde ordet för en annan sak,
nämligen för att göra ett tillägg till
referentens framställning - kanske betonade
han det, och i så fall ber jag om ursäkt,
för att jag icke observerat det. Men till
svar på frågan, hvad som är »det svenska
prästerskapets uppgift med afseende på vår
tids bemödanden att höja folkbildningen»
skulle jag vilja säga: Mig förekommer det,
som om prästerskapets bemödanden att höja
folkbildningen framför allt borde gå ut på
det svenska prästerskapets förhållande icke
till folkskolan utan till folkskollärarne.
Jag tror, att det svenska prästerskapets
förnämsta uppgift i afseende på
folkbildningen nu är att vinna, att vid sig, vid
den svenska kyrkan, vid det svenska
folkets bästa minnen binda folkskollärarne.
Visen folkskollärarne förtroende och kärlek,
låten dem känna, att vi behandla dem
såsom i viss mån ämbetsbröder i
församlingens uppfostran, i kyrkans arbete! Låten
folkskollärarne icke känna sig stå ensamma!
Låten dem söka sin nästa icke där långt
borta, utan låten dem finna sin nästa hos
prästerna! Och låten lärarinnorna finna sin
nästa i prästfruarna!
Jag tror, att detta är för ögonblicket det
viktigaste, som det svenska prästerskapet
kan göra för att höj a folkbildningen. (Starka
bravorop.)
Biskop von Schéele: Ingen talare har
vidare anmält sig för erhållandet af ordet,
men det synes mig som vore frågan
ingalunda uttömmande behandlad. Jag anser
det därför som en samvetsplikt att så godt
jag kan bidraga till frågans utredning, och
det är således icke för att korrigera eller
opponera, utan för att komplettera, som jag
ber att få säga några ord.
Det synes mig, som skulle det
väsentligen vara på två krafter, som en sund
utveckling hänger, nämligen å ena sidan ett
lifligt framåtskridande och å andra sidan
ett allvarligt begrundande, så att det icke
på oförsiktigt och omåttligt sätt kommer
att ske ett ryckande framåt, utan att det
anknyter sig till det förhandenvarande och
med måtta och sans går framåt, hvilket
tillvägagångssätt brukar betecknas med
ordet utveckling. Det kräfves således, att
hvarje framsteg är betingad t af det, som
förut är för handen. Hvilkendera af dessa
krafter, som saknas, synes det mig i
sanning innebära en olycka.
Nu har man talat om behofvet af sans
och måtta i detta afseende, och det med
rätta. A andra sidan vill jag emellertid
framhålla nödvändigheten af ett allvarligt
»framåt», och samme man, som i dag har
manat oss att tänka på, att icke detta blir
ett fortskyndande i o vishet, var ock den,
som inledde våra förhandlingar med att
erinra om aposteln Pauli ord: »Jag jagar emot
målet.»
Hvilken är det då, som är
hufvudupp-giften för oss, hvilken är det, som vi främst
behöfva hålla lefvande för oss? Är det
den tillbakahållande eller den
framåtmanan-de uppgiften, som är vår egentliga uppgift
gent emot och i samarbete med
församlingarna? Jag saknar icke heller erfarenhet i
detta afseende. Jag har en församling, äfven
jag, där jag nu i mer än 10 år har tagit
verksam del i arbetet för folkskolan, och
har tillika genom min ställning såsom biskop
varit i tillfälle att göra jämförelser med
många andra församlingars skolväsen. Jag
har därvid funnit, att så välvilligt, så
tillmötesgående det svenska folket än är, så
visar det dock äfven i detta afseende den
vis inertice, den tröghet, som i allmänhet
utmärker vårt folk. »Vårt folk är godt i
sin innersta rot, och går man det till
mötes, så kommer det emot.» Men man
får akta sig att ställa sådana kraf på
detsamma, att det kanske känner sig
föröd-mjukadt, när det vill göra sitt bästa. Man
bör med erkännande af dess goda vilja vara
måttfull i sina fordringar. Men nog är det
så ändå, mine bröder, att det är vi präster,
som särskildt få hafva blicken riktad på
framåtskridandet på detta område ; ty nog finnes
det krafter, som hålla igen oss förutan. Jag
undrar, huru den berömmelsen skulle hafva
kunnat komma till stånd, att Sverige i
fråga om folkbildning står i främsta ledet bland
världens nationer, ined mindre prästerna
haft blicken så fäst på framåtskridandets kraf
att jagB emot målet, som händelsen varit.
Man har sagt, att det var illa, när
folkskolan nybildades, att man icke begränsade
den. Låt så vara. Begränsning innebär
styrka på alla områden, och utan
begränsning kommer man ej till något resultat.
Men icke är begränsningen densamma vid
hvarje särskildt tidsskede. Nog skall man
väl erkänna, att hvad som för 20 år
tillbaka var den enda ståndpunkt, som då kunde
och borde intagas, nu icke längre är
användbart. Och icke bör man allt för hårdt
döma grundläggaren af en så viktig sak som
folkskolan, därför att han icke strax fixerat,
hvad som skulle vara framtidsmålet.
Nu menar jag emellertid, att man
hunnit därhän, att man väl kan säga ett »halt»
med hänsyn till det kvantitativa
framåtskridandet. När man t. ex. börjar på att tala
om införandet af främmande språk i våra
folkskolor, så känner äfven jag denna olust.
Jag förnimmer då, att Sträfvandena för
folkskolan äro på afvägar, och att det icke får
vara så, att man blott kvanlitativt ställer
for sig omåttliga anspråk, utan att man
framför allt måste fylla dem kvaUtativt,
d. v. s. med hänsyn till inåtgående
förstärkning i det, som är folkbildningens mål. Och
därför att jag blifvit mer och mer
öfvertygad därom, så har jag mer och mer
blifvit en bestämd motståndare mot folkskolan
såsom bottenskola, en tanke, som abstrakt
och teoretiskt kan tilltala ett yngre sinne,
men som dock måste afvisas, emedan
därigenom folkbildningen icke erkännes i sin
begränsning, emedan den icke erkännes hafva
sitt mål i sig själf och endast syfta att
mer och mer fördjupas, förinnerliga och
därigenom blifva mer och mer praktisk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
