Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 38. (768.) 16 september 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 38
att den ordinarie lärarepersonalen bör
genom ett par af densamma utsedda ledamöter
vara direkt representerad i skolstyrelsen.
4. Skolstyrelses rätt att förflytta
ordinarie lärare från en tjänst till en annan.
§ 32 i stadgeförslaget medgifver
skolstyrelse »rätt att inom ett distrikt förflytta
en ordinarie lärare från en tjänst till en
annan» utan iakttagande af eljest gifna
bestämmelser. Föreningen framhåller de faror
för den ordinarie lärarepersonalen, ett dylikt
stadgande skulle medföra, särskildt i en
stad med den utsträckning som Stockholm.
Äfven erinras därom, att frågan om rätt
för skolstyrelse att, på sätt i nämda
paragraf är föreslaget, kunna förflytta ordinarie
lärare redan år 1881 varit före i
Stockholm. Af öfverstyrelsen för Stockholms
folkskolor väckt förslag om rätt till sådan
förflyttning blef då såväl af hufvudstadens
församlingar som af k. m:t förkastadt.
Sedan dess har intet inträffat, som
motiverar en ändring.
Föreningen anser, att § 32 bör helt och
hållet utgå.
5. Samlad eller delad skoldag?
K. m:ts kommitté föreslår i § 22, »att
efter tre eller högst fyra lärotimmar, i
hvilket sistnämda fall minst en timme
skall användas till undervisning i slöjd eller
gymnastik, skall lämnas en längre ledighet,
hvilken utsträckes till helst två men minst
en timme, såvida icke k. m:t, på grund af
i något skoldistrikt rådande förhållanden,
härifrån medgifves undantag».
Folkskoleinspektören C. Gr. Bergman
yrkar i häremot afgifven reservation rättighet
för ett skoldistrikt att anordna den dagliga
lästiden antingen som förmiddags- och
eftermiddagsläsning eller som uteslutande
för-middagsläsning.
Ur Stockholms folkskollärareförenings
utförliga yttrande, hvilket ansluter sig till
den i reservationen uttalade meningen,
anföra vi följande, som är riktadt mot det
uttalandet af kommitterade, att en
arbetsordning med s. k. samlad skoldag skulle
vara ur sanitär synpunkt olämplig.
Uti dessa skolor (Stockholms folkskolor,
där undervisningstiden är samlad) utgjorde
antalet sjukdagar på hvarje lärjunge under
år 1891-8,6; år 1892-7; år 1893-7; i
medeltal för de tre åren 7,5.
Uti Malmö och Norrköpings folkskolor, vid
hvilka undervisningstiden är delad, voro
motsvarande siffror för Malmö år 1891-6,8; år
1892-8,7; år 1893-7,9; i medeltal 7,8; för
Norrköping år 1891-9,3; år 1892-6,4; år
1893-7,5; i medeltal 7,7.
Af dödlighetsstatistiken framgår, att antalet
barn_, som dött i åldern 10-15 år, utgjorde
på hvarje tiotusental invånare i Stockholm
år 1891-2,7; år 1892-2,6; år 1893-3,3; i
medeltal 2,9; i Malmö år 1891-3,2; år
1892-4,4; år 1893-2,9; i medeltal 3,5; i
Norrköping år 1891-4,2; år 1892-3,6; år
1893-2,9; i medeltal 3,6; i rikets samtliga
städer år 1891-3,6; år 1892-3,3; år 1893-3,6;
i medeltal 3,5.
Härmed kan jämföras uppgifterna rörande
den allmänna dödligheten. Under åren 1891,
1892 och 1893 utgjorde medelantalet dödsfall
på tusen invånare: i Stockholm 21,3, i Malmö
18,8, i Norrköping 18,8 och i rikets samtliga
städer 18,8.
De statistiska uppgifterna gifva således
intet stöd för kommitterades åsikt beträffande
förmiddagsläsningens ogynnsamma inflytande
på lärjungarnas hälsotillstånd.
Föreningen, som »icke kan dela
kommitterades uppfattning beträffande1 vare sig
behofvet eller gagnet utaf den af
kommitterade föreslagna bestämmelsen om delad
undervisningstid», uttalar som sin åsikt:
att sådan bestämmelse icke bör i stadgan
ingå, och
att det må lämnas skoldistriktet frihet att
välja mellan olika anordningar af
undervisningstid utan att behöfva hos k. m:t därom
göra särskild anhållan.
FÖR DAGEN.
I lönefrågan
hafva vi mottagit flera [artiklar, särskildt
med anledning af det i n:r 36 återgifna
utlåtandet af Västerås domkapitel. Vi
återgifva följande:
Vid genomläsandet af domkapitlets i
Västerås utlåtande i lönefrågan kände sig
undertecknad och antagligen flera med honom
vemodigt stämd. Denna stämning härledde
sig icke blott af själfva yttrandet utan äfven
och kanske ännu mer af det håll,
hvarifrån det kom. Det hade gjort ett mindre
nedslående intryck, om det kommit från en
länsstyrelse, än det gör, då det kommer
från ett domkapitel, hvars ordförande dock
borde vara och helt visst själf anser sig
vara folkskolans främste målsman. Man
önskar så gärna och tycker sig äfven hafva
en viss rätt att fordra, att han såsom
sådan också på allt sätt skall söka främja
folkupplysningen. Och att denna främjas
genom förbättrandet af lärarnes lönevillkor,
är dock så påtagligt och af kända
auktoriteter så ofta påvisadt, att det icke gärna
kan bortresonneras. Jag skall endast tillåta
mig anföra ett uttalande af en man,
hvilkens ord man ej gärna kan underskatta,
missförstå eller misstyda. Vid 1883 års
riksdag yttrade f. d. statsrådet F. F.
Carlson med anledning af en af honom inom
första kammaren väckt motion om
löneförbättring åt folkskollärarne följande
behjär-tansvärda ord:
Om man frågar, hvem som bildar själfva
lifvet i skolan,, blir svaret: läraren. Att nu
befria läraren från tryckande brödbekymmer
är i sig själf ett stort och viktigt ändamål,
men man vinner äfven ett annat ändamål,
i det man höjer hans bildning: man
förbättrar skolan.
För min del har jag alltid såväl hyst som
uttalat den grundsats, att vill man höja
skolan, har man två stora medel att tillgripa:
att höja lärarens bildning och att förbättra
hans villkor, hvilka båda medel med
hvarandra stå i oskiljaktig förening.
Den synpunkten tyckes emellertid
Västerås domkapitel helt och hållet ha
förbisett och endast fäst sig vid frågans
ekonomiska sida. Och äfven denna ser
domkapitlet blott och bart från en enda synpunkt,
nämligen »det trängande behofvets». Att
lärarens och lärarinnans arbete är af den
beskaffenhet och den betydelse, att det bör
aflönas bättre än nu, det tyckes
domkapitlet ej förstå.
Häraf kommer sig den minst sagdt
besynnerliga uppfattningen, att lärarinnorna ej
skulle behöfva likställas med lärarne i fråga
om ordinarie aflöning - ty endast om
sådan är här fråga. Att lefnadskostnaderna
på olika orter betinga olika aflöning är
visserligen sant, men icke kan väl riksdagen
för den skull bestämma minimilönen olika.
Det blir ju skoldistriktens sak att reglera
uppåt, sedan staten bestämt gränsen nedåt..
Så har ju redan skett i de flesta städer
och andra med dem jämförliga orter. Ingen
kan väl rimligtvis begära, att en lärare i
Stockholm t. ex. skulle kunna lefva på
6-eller 700 kr. och »kofoder», hvarför också
lärarepersonalen där är betydligt högre
af-lönad än på landsbygden, ehuru arbetet där
snarare är lättare än på landet, enär hvarje
lärare har endast en klass att undervisa, då
däremot vi landsortslärare i regeln hafva fyra.
Lika svårt torde det falla sig för staten
att bestämma, när en lärare på grund af
större eller mindre familj är i behof af
högre eller lägre lön. Därtill skulle
kräfvas en årlig familjestatistik för hvarje
lärare, hvilken måhända skulle kosta lika
mycket årligen som det nu begärda
ålderstillägget.
Domkapitlet talar äfven om de »många
lärare», som »med sin läraretjänst förena
andra befattningar, hvilka ofta äro ganska
väl aflönade». Folkskolestadgan vet
emellertid icke af någon annan »förening» än
mellan folkskollärare- och klockaretjänst, vid
hvilken förening det dock åligger läraren
att »i första rummet ägna sin tid och sina
krafter åt skollärarekallet». Om sålunda
skolläraren innehar andra befattningar, så
handlar han åtminstone indirekt i strid mot
folkskolestadgans föreskrift. Nu anser
visserligen domkapitlet, att skötandet af dylika
befattningar »långt ifrån att skadligt
inverka på deras (lärarnes) undervisning,
tvärtom gagnar denna genom den omväxling det
bereder läraren», men härom äro nog
meningarna mycket delade. Antag t. ex., att
en lärare är auktionist eller landthandlande,
hvilket förr icke var gå ovanligt och ännu
torde förekomma på ett och annat ställe.
Nog skall det vara en ovanligt
samvetsgrann lärare, som ej härvidlag sätter
affären i främsta rummet och läraresysslan i
andra.
Ett annat skäl för sitt indirekta af
styrkande utlåtande finner domkapitlet däri, »att
en och annan lärare icke kan sägas hafva
gjort sig så förtjänt af församlingen, att
denna kan känna sig uppfordrad till att
höja hans lön, ehuru ej mot hans
tjänstgöring gjorts någon anmärkning med laga
påföljd enligt gällande folkskolestadga». Mot
dylika eventualiteter har ju skolrådet
mycket lätt att skydda vederbörande
församlingar. Har läraren verkligen gjort sig
förtjänt af »anmärkning, med laga påföljd
enligt folkskolestadgan», så har man ju endast
att tillämpa denna, hvilken just ej är att
leka med. Att däremot beröfva en lärare
någon del af hans lön eller vägra honom
löneförhöjning ifall han eljest vore
berättigad till sådan, på den grund, att han ej
vore »omtyckt» ai alla - eller kanske blott
några få - inom församlingen, vore väl
lika orättvist, som att exempelvis nedsätta
lönen för en präst - om sådant läte sig
göra - på grund af »torra» predikningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
