Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 43. (773.) 21 oktober 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
602
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 43
intresserar sig för nästan allt arbete, och ju
större kroppsrörelsen vid arbetet är, desto
större är vanligtvis belåtenheten. Med denna
belåtenhet följer ett godt och vänligt
sinnelag samt lydaktighet, och härmed äro vi inne
på kroppsarbetets stora betydelse för barnets
moraliska uppfostran . . . Det kroppsliga
arbetet är liksom de andliga förmögenheternas
hafstång.
I afseende på själfva arbetena och dessas
utförande är det af största vikt att tidigt och
strängt hålla fram, att barnet må använda all
sin förmåga för att göra ett redbart och
dugligt arbete utan ersättning. Arbetar barnet
eller mannen ständigt under den tanken att
göra arbetet för arbetets egen skull, att göra
ett dugligt arbete utan svek, redbart och
ärligt, så måste nödvändigt dessa ärliga
redbara tankar förädlande inverka på själfva
arbetaren.
Barnet bör således icke få någon
betalning för sina arbeten. Det får ju icke
be-taldt för sina öfningar i läsning eller
skrifning. Det bör hafva nog ersättning i
glädjen af att få arbeta och tillfället att få lära.
Bäst är det, att barnet själft får behålla
sitt arbete, föra det med sig hem, se det
till sin glädje begagnas och värderas i
hemmet. Ty därigenom fattar barnet aktning
för arbetet, kärlek för arbetet, något, som
det väl svårligen gör eller förstår göra, ifall
dess arbete betalas ined penningar. Hvad
glädje erfar icke barnet af att se mor eller
far begagna dess små arbeten! flär
framträda åter fördelarna af att barnen
tillhållas att göra endast nyttiga, brukbara
föremål.
Handarbetets införande - skrifver hr
Palmgren - i den mening jag fattar det, såsom
en barnens och ungdomens bevarare från det
onda, för så vidt det här på jorden är
möjligt, handarbetets införande på sådant sätt i
uppfostran anser jag för en bland vår tids
viktigaste sociala frågor.
Man har vid talet om slöjd och handarbete
för barn invändt, att det ej är lämpligt att
låta det sköna, det estetiska ingå i
slöjduppfostran för arbetsklassens barn. Är meningen
då den, att det finnes två slag af uppfostran,
den ena för den bättre, den i andra för den sämre
lottade ? Är det sköna icke en gåfva af Gud,
eller är det sköna måhända en lyx? Ingen
finnes så fattig, att icke något slag af
skönhet passar för honom. Det är dessutom att
märka, att slöjden, för att läras rätt och få
en allmännare blomstring, icke kan undvara
skönheten och dess väckelser. Vår gamla
egendomliga allmogestil, som ännu för ett
sekel sedan stod i flor, innan den moderna
tidens stillösa virrvarr och efterhärmning
kunnat upplösa den, utgör ett kraftigt bevis på,
att hvarken skol- eller hemslöjden kan
undvara skönheten, samt att verklig
skönhetskänsla ej är bunden vid en viss kultiverad
samhällsklass . . . Skönheten i slöjdarbetet är
nära förbunden med ett nationellt
fosterländskt element . . . Fosterlandskänslan kan
häraf icke annat än erhålla en lika ädel som
kraftig väckelse.
Vår tid hyllar nyttan utan skönhet, men
har också förlorat först kärleken till hemslöjd
och därmed ock såsom en naturlig följd själfva
hemslöjden. Vilja vi således återinföra
hemslöjden, låt oss då göra, såsom våra förfäder
gjorde: icke ensamt nyttig slöjd utan äfven
efter hvars och ens förhållande skon och
tilltalande.
Man talar så ofta om de gamla goda
tiderna, och i visst hänseende är det
berättigadt. Men i de tiderna stod husfliten högt
i Nordanlanden och höll jämna steg med
kärleken till hem och fosterland. I de tiderna
älskade bonden sitt hem så högt, att han
använde största delen af sin från öfriga sysslor
lediga tid till hemmets nytta och trefnad.
Husmodern ansåg sin och hemmets ära fordra,
att hennes linneskåp icke endast var rikt
försedt utan äfven prydligt genom sina sydda
och väfda mönster, arbeten, som hon med
glädje och berättigad stolthet gärna visade.
Skolslöjden, besjälad af en sund och
riktig uppfattning, har således ett vidsträckt
fält för sin verksamhet. Den kan ju
mäktigt bidraga till väckande och underhållande
af kärlek till hus och hem, och ju mera
man kan vända de ungas sinnen till hemlif
och ett rätt uppskattande af hemlifvets
välsignelserika inflytande, desto mer verkar
man i en sund uppfostrans anda, desto mer
gagnar denna uppfostran individen, hemmet,
samhället och staten.
Skol- och hemslöjden kunna därför ha
en stor och viktig betydelse i socialt
afseende, emedan de kunna få ett välgörande
inflytande på familjen i allmänhet och en
och hvar af dess särskilda medlemmar i
synnerhet samt därigenom ock på själfva
hemmet.
För skapandet af ett sundt, trefligt och
angenämt hemlif stå stora medel och
krafter kvinnan till buds, men tyvärr hysa en
stor del af det täcka könets individer i våra
dagar den falska uppfattningen, att
hemmets uppgifter äro lägre uppgifter. Denna
missuppfattning har långt större inflytande,
än hvad man i allmänhet vill medgifva.
Den vållar nämligen, att vårt familjelif ej
är så sundt, så friskt, som det skulle vara
önskvärdt, samt vidare att vårt umgängeslif
lider af betänkliga och i ögonen fallande
lyten, af hvilka ledsnaden icke är den
minsta. Många af vår tids mindre ädla
nöjen och tidsfördrif skulle icke ha fått en
så stor utbredning, om vårt hemlif vore
annorlunda ordnadt och om värt umgängeslif
hade mindre fruktan för det verkligt
angenäma och underhållande, eller med andra ord
för den äkta och sanna lefnadsglädjen.
Tyvärr förstår man i våra dagar med
»lifsglädje» något helt annat än nyssnämda
glädje.
Skolslöjdstanken i Sverige väcktes, som
bekant, af några fosterländskt sinnade,
praktiska män, bland hvilka rektor Palmgren
särskildt framhåller grefve Claes Lewenhaupt,
majoren Alf Björkman och
ornamentsbildhuggaren C. Ahlborn, »alla tre så att säga
handgripligen hemmastadda i slöjd och
handarbete». Genom dessa, men framför allt
genom den sistnämde, spriddes
skolslöjds-tanken genom hela landet och gaf åt den
första svenska Skolslöjden dess riktning, d.
v. s. att dess ändamål skulle vara att
återinföra hemslöjden i våra bygder, eller att
Skolslöjden skulle vara af praktiskt gagn
för lifvet.
Efter hand tillkommo andra intresserade,
alla med samma syfte, ehuru de voro af
olika tankar rörande medlen för att nå
detsamma. Alla voro visserligen öfverens om,
att slöjden var ett uppfostringsmedel och att
det som sådant skulle upptagas ibland skolans
läroämnen, alla voro öfverens om, att det
fordrades en viss metodik vid handledandet;
men därmed var det ock slut med enigheten.
Det ena partiet fortfor att yrka på och
drifva Skolslöjden praktiskt, med lifvet
utanför skolan som mål, det andra partiet
fastslog Skolslöjden i skolan, liksom vi förut
fastslagit våra öfriga skolämnen, och yrkade
på, att slöjden skulle hufvudsakligen läras
för skolans skull, formellt, som de uttryckte
sig.
Här är icke platsen att söka utreda,
hvilkendera parten, som har rätten på sin sida.
Då må i detta sammanhang vara nog att
framhålla, det rektor Palmgren ganska strängt
kritiserat den formella skolslöjdens
representanter. Han anmärker mot dessa, att
de allt för mycket betona slöljdens formella
förträfflighet. Slöjdundervisningen måste ju
såsom all annan undervisning vara formellt
bildande. Men som våra skolor hafva mer
än nog af formella öfningsärnnen, men
däremot lida brist på sådana, som mera direkt
och praktiskt ingripa i lifvet, icke i
skol-lifvet utan lifvet efter skolan, så menar hr
Palmgren, att man icke bör förvrida det
enda praktiska ämne, man äger i skolan,
samt att man må akta sig för att insnöra
äfven detta i den formella bildningens hårda
band utan i stället göra det så praktiskt,
så fruktbärande för lifvet, det verkliga
sträfvande och arbetande lifvet, som möjligt.
Skolan bör visserligen genom slöjdens
införande icke göras till yrkesskola, men
Skolslöjden kan och bör där så pedagogiskt
bedrifvas, att barnet förvärfvar utom formella
färdigheter äfven bestämd praktisk skicklighet
i ett yrke, t. ex. snickeriet. Detta praktiska
sätt att lära barnet slöjda anser han vara
att föredraga framför det endast formella
sättet.
Man måste nämligen akta sig för att i
slöjden ställa formen öfver själfva lifvet
(formalistisk slöjd) utan i stället sätta lifvet
med dess kraf öfver formen (realistisk slöjd).
Hr Palmgren har uttalat dessa varnande ord
mot den teoretiskt schablonmässiga slöjden.
Han anser nämligen, att påläggsmodellen
och påläggsmönstren befordra tankelättja.
För sin del föredrager han vid
barnauppfostran genom slöjd sådana arbeten, hvilka,
förutom sin möjlighet för barnen att utföra
dem, fordra ett rent geometrisk
uppritnings-sätt, ett sätt, hvilket kan läras af alla och
som erfordrar kunskap om och begagnande
af de äfven i formellt hänseende så
förträffliga och enkla verktygen passare, linjal
och tumstock (måttband). Detta blir ett
både handens och tankens arbete, icke
slumpens och schablonens. Af huru stor vikt
det är i det verkliga lifvet och hvilka rent
intellektuella kraf det fordrar att rätt och
raskt kunna sköta passaren, linjalen och
tumstocken, tror han icke tarfvar någon
på-pekning.
Han anser vidare,, att den skolslöjd, hvars
följd och frukt ej yttrar sig såsom husslöjd,
folkslöjd, icke har någon större betydelse.
Hr Palmgren önskar bestämd och
afslutad skicklighet i slöjdarbeten. Talet om
allmän hända färdighet anser han vara »ett
löst prat, ett slappt uttryck, som kan
betyda allt, men äfven kan betyda intet».
Ehuru hr Palmgren i sin optimism och
på grund af sin lifliga fantasi kanske
understundom öfverskattar barnens förmåga att
själfständigt och utan lärarens biträde
förverkliga hans slöjdsystem, d. v. s. att på
egen väg fullborda sina slöjdarbeten,
förtjänar dock hr Palmgren det största erkän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
