Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 43. (773.) 21 oktober 1896
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 43
SVENSK LÄRARETIDNING.
603
nande för sitt inlägg i slöjdundervisningen.
Ty det är hufvudsakligen honom man har
att tacka för, att undervisning i slöjd
numera äfven meddelas i våra högre och lägre
allmänna läroverk.
Rektor Palmgren berömmer sig därför
med rätta af, att han i skolans verksamhet
intagit handarbetet och slöjden och gifvit
dessa ämnen lika aktning och rättighet som
de bokliga.
*
»I ett hem», skrifver hr Palmgren,
»finnas både far och mor och oftast syskon af
båda könen, hvilka uppfostras gemensamt.»
Det har därför synts honom, som om
naturen själf förordade samuppfostran, och en
dylik uppfostran har han därför ock
infört i sin skola. Far och mor, som i
hemmet sörja för barnens uppfostran, har han
i skolan låtit representeras af manliga och
kvinnliga lärare, hvilkas uppgift det varit
att ställa sig i ett mera personligt
förhållande till barnen än som gemenligen brukar
vara fallet i skolor för att därigenom »på
ett kraftigt sätt bidraga till de ungas
allsidiga karaktärsdaning».
Hr Palmgren har således till förebild för
samuppfostran tagit hemmet, det goda
hemmet, där i de flesta fall syster och broder fostras
tillsammans och där således samundervisning
härskar. »Samuppfostran hvilar alltså»,
menar han, »på gudomliga och naturliga
förutsättningar. »
I denna uppfattning torde han nog
onekligen hafva rätt. Och för häfdandet af
det naturenligas berättigande såväl i detta
som i flera andra afseenden måste man hålla
hr Palmgren räkning, allra helst i vår i så
många hänseenden, trots all naturalism och
dess hiskliga fordringar, förkonstlade och
inkrånglade tid. I sin fordran på det
naturenligas kraf och berättigande påminner
ock hr Palmgren i flera afseenden om
Rousseau.
Hr Palmgren skrifver vidare, att liksom
ingen far och ingen mor ängsligt väntar och
letar efter fel hos sina söner och döttrar, lika
litet har han under de tjugu år, som
samuppfostran varit tillämpad i hans skola, »
ängsligt väntat och letat efter fel hos den
ungdom, som varit anförtrodd åt hans vård».
Det är dock gifvet, medger han själf,
att om man vid skolundervisning vill föra
de olika könen tillsammans, detta icke kan
ske annat än under vissa förutsättningar.
Bäst är naturligtvis_, om barnen
sammanföras under den spädare åldern och från
början af sin skolgång vänja sig vid att vara
tillsammans. Vidare torde få gälla såsom
allmän regel för samuppfostran, att icke den
ringaste åtskillnad göres i skolan könen
emellan. Man får icke göra såsom t. ex. i några
i Skottland förekommande samskolor, där
gossarne få sina platser på ena sidan i
skolsalen, flickorna på den motsatta^ ty därigenom
uppdrages genast emellan könen en för barnen
onaturlig gräns, som väcker deras nyfikenhet.
Man får ej behandla den ena lärjungen som
gosse, den andra som flicka, alla böra
behandlas som barn, hvarken som gossar eller flickor.
I hr Palmgrens skola ha gossar och
flickor samma trappuppgångar, samma
läs-och arbetssalar samt utföra såväl sitt
läs-arbete som slöjd- och handarbete vid
hvarandras sida. Endast vid tilltagande år öf-
vergå gossarne mera till träarbete, flickorna
till sömnads- och stickningsarbeten. Enkelt
och otvunget som i det husliga lifvet
deltaga här gossar och flickor om hvarandra
i alla skolans arbeten, utan att disciplin eller
god ordning däraf på minsta sätt störas.
Man torde snarare kunna märka, att
gossarnes ofta framstående böjelse för okynne
i någon mån försvagas genom föredömet af
flickornas i allmänhet mera stillsamma
väsende. Disciplinen främjes således snarare
än den försvåras genom flickors och
gossars samuppfostran. Disciplinen i en
samskola måste ock tillägna sig något af
hemmets, det goda hemmets disciplin:
»moderligt mild, men också faderligt allvarlig».
Den enda verkliga fara, som samskolan
kan vålla, torde vara, att klemigheten, som
i vår tid allaredan, är allt för mycket
ingripande i uppfostran än vidare skulle få
tillfälle att utbreda sig. Detta vore farligt,
framför allt för gossarnes uppfostran till
män, verkliga män.
De faror för sedligheten, som enligt
någras förmenande skulle ligga i samskolan,
vederlägger däremot hr Palmgren fullständigt.
Han frågar: Är det endast under
barndoms-åren, endast under skolans allvarliga arbete,
som det kan vara farligt, att gossar och
flickor få vara tillsammans? Man plägar
ju annars framhålla fördelarna för den
manliga ungdomen att äga tillträde till
kvinnligt umgänge i hemmen. Utom skolan
anses således detta icke vara f ärligt utan
tvärtom önskvärdt! Hvarför skulle det då vara
farligt för gossar och flickor att tillsammans
arbeta i samma läroverks allvarliga
lärosalar? De gemensamma skridskobanorna
uppmuntra mycket mera till »kurtis» än arbetet
i samskolan. »Kurtis» uppstår dessutom
förr mellan afskilda goss-skolors och
flickskolors elever än mellan samskolans.
Det har däremot händt, omtalar hr
Palmgren, att tycke har uppstått mellan en
yngling och en kvinnlig kamrat i samskolan.
Men när han har märkt detta, har han vänligt
frågat dem därom och då i allmänhet fått
uppriktiga svar. Han har då brukat säga
ungefär följande:
Jag anser icke för orätt, att I fatten tycke
för hvarandra, men för såvidt du vill
fortsätta med ditt tycke, så skall du omtala
det för dina föräldrar. Kan du göra det och
erhålla deras gillande, så må du vidblifva ditt
tycke, men kan du ej uppriktigt och ärligt
omtala det för mor och far, så bör du alltid
misstänka, att det måhända ligger något ondt
däri, och då bör du som en hederlig yngling
eller flicka bekämpa det och söka komma
ifrån det.
Hvad åter den anmärkningen angår, att
eleverna under vägen till och från skolan
kunna komma öfverens om möten o. s. v.
kunna vi väl ej med minsta sken af
sanning påstå, att dylika förhållanden ha sin
grund i samuppfostran. Möten af
ofvannämda slag kunna ju elever, tillhörande
olika läroverk, lika väl göra. Detta har ju
ofta händt på nästan alla ställen, där
särskilda goss- och flickskolor finnas.
Samskolan har den stora och verkligt goda
förtjänsten med sig, att den så att säga
hu-maniserar både kvinna ock man, ock hade vi
män genom samuppfostran med kvinnan lärt
oss att i verkligheten och icke endast med
tomma fraser skatta och behandla henne som
jämlike, så vore därmed icke så litet vunnet,
och detta kanske icke minst för sedligheten
och för ett ädlare och mera otvunget
umgänge mellan de båda könen.
Det finns en författarinna, som kallar sig
Ivar Dal. Denna har nyligen utgifvit en
liten novellsamling, Lifvets Lek, som på det
välvilligaste blifvit bedömd af vår
förnämste kritiker, d:r C. D. af Wirsén. I en af
sina noveller »I nöjets värld», som dock
icke i estetiskt afseende hör till de bästa
i samlingen, har författarinnan visat, huru
en ädel, god, väl uppfostrad och
kunskapsrik flicka blir misskänd och orättvist
bedömd för att hon i stället för den fadda
balkonversationen talar allvarligt med dem, som
vilja tala allvarligt om allvarliga ting.
Novellen visar, huru hon blef tvingad till den
föresatsen, som hon ock höll, nämligen att
alldeles upphöra att tala allvar med en ung
man.
Denna novell är en bitter, men sann
kritik öfver tomheten, flärden och
simpelheten i vårt umgängeslif, som vi svenskar
dock äro så stolta öfver, emedan den yttre
förfiningen i vårt sällskapslif lämnar föga
eller intet öfrigt att önska, om det
jämför es med andra folks. Men hvad säga
ut-ländingarna om vårt sällskapslif? Jo,
ingenting, som är för oss svenskar smickrande i
intellektuellt afseende. För att säga
meningen rent anser utländingen det svenska
umgängeslif vet höra till det ledsammaste och
andefattigaste i Europa.
Månne icke samskolan och samuppfostran
skola kunna blifva kraftiga medel mot detta
lyte hos ett så begåfvadt folk som vårt?
Samskolans idé tyckes ock lyckligtvis mer
och mer vinna utbredning. Detta framgår
bland annat däraf, att numera flera
samskolor finnas i vårt land samt i Finland och
Norge. Dessa äro alla dotterskolor af hr
Palmgrens skola. Likaledes må äfven
framhållas, att hr Palmgren i Gröteborg på det
tolfte allmänna svenska läraremötet slog ett
stort slag för samskolans idé. Hans
häftigaste motståndare vid detta tillfälle har
sedermera såsom biskop sökt vinna regeringens
bifall och understöd för att få samskolor
upprättade inom sitt stift.
Af hvad som i det föregående sagts
framgår, att Praktiska arbetsskolan, som i
förstone endast meddelat undervisning i
slöjd och handarbeten, snart äfven började
meddela boklig undervisning. Och liksom
undervisningen i slöjd var gemensam för
gossar och flickor, blef äfven det bokliga
skolarbetet detta. Men med slöjdens
upptagande och bibehållande bland skolans
undervisningsämnen sammanhänger en annan
princip, som rektor Palmgren tydligare än
någon fore honom preciserat, och som han
ock tillämpat i sin samskola. Denna
princip är valfrihet i alla inom en klass
förekommande läroämnen.
Första uppslaget till denna princips
uppställande var, såsom redan sagdt är,
slöjdens upptagande som undervisningsämne.
Men innan rektor Palmgren öppnat
Praktiska arbetsskolan, hade han en gång på
ett pedagogiskt möte, där frågan om skol-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:40:11 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1896/0603.html
