Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 12
och grefve Hugo Hamilton i andra
kammaren framburen motion, att riksdagen
måtte ställa till k. m:ts förfogande ett
årsanslag af 100,000 kronor att med
minst 15,000 kronor åt hvartdera
tilldelas sådana för blott manlig eller för
manlig och kvinnlig ungdom redan nu
befintliga, väl vitsordade privata läroverk,
som afse att förbereda till
mogenhetsexamen och som i fråga om organisation
och arbetssätt varit och äro afsedda att
tillämpa och pröfva nya former och
metoder.
I sin motivering för detta förslag söka
motionärerna ådagalägga, att samhället
af de enskilda läroverken har så
väsentligt gagn, att det måste ligga i dess
eget intresse att gifva dem ett vida
kraftigare understöd än hittills varit fallet.
Detta gagn är - framhålla de - dels
ett ekonomiskt, dels ett pedagogiskt.
Med afseende på det förra pågekas,
att statens utgifter för ett fullständigt,
nio-klassigt läroverk (kommunens bidrag
alltså oberäknadt) uppgå till 60,000 -
100,000 kronor. Om staten i stället
understödde ett liknande enskildt läroverk,
så skulle följaktligen, äfven om
understödet uppginge blott till fjärdedelen af
nämda kostnad, en mycket afsevärd
besparing för statskassan uppkomma.
Äfven i pedagogiskt hänseende vore
samhällets vinst af de enskilda skolorna
betydande. De allmänna läroverken med
sin likformiga organisation och sin fast
anställda lärarekår vore mindre
bekväma såsom försöksanstalter, där nya
arbetsplaner och lärometoder kunde till sitt
praktiska värde pröfvas. På helt annat
sätt förhölle det sig med de enskilda
läroverken, som arbetade under rörligare
former och ägde större frihet i valet af
lärarepersonal. Men utan en mångfald
af försök kunde läroverksfrågan, som
sedan länge vore »ett kroniskt ondt, som
med korta mellantider tager sig uttryck
i en rad af riksdagsmotioner med ty
åtföljande utskottsbetänkanden, kommittéer,
regeringspropositioner och förordningar»,
aldrig komma till någon tillfredsställande
lösning.
Sådan hade också i det hela den
uppfattning rörande den ekonomiska och
pedagogiska betydelsen af enskilda
anstalter för högre undervisning varit,
som riksdagen delat med k. m:t, då den
1890 medgifvit, att 20,000 kronor
årligen skulle få användas till understöd
åt sådana läroverk, som förbereda till
studentexamen. Men den beviljade
summan hade visat sig alldeles otillräcklig,
och det är därför, som motionärerna nu
yrka dess höjande till 100,000 kronor.
*
Såsom en utförligare motivering för
nu omnämda, inom båda kamrarna
väckta motion, har i dagarna inom riksdagen
blifvit utdelad en skrift »Om
statsunderstöd för privatläroverk», utarbetad af den
energiske och för skolorna, särskildt de
enskilda, synnerligen intresserade
professor J. A. Lundell i Uppsala. Skrifven
med den raskhet och kläm, som i all-
mänhet utmärker dess författare,
innehåller den en hel del uttalanden och
upplysningar, som äro belysande för
läroverksfrågan i dess helhet, följaktligen
äfven för folkskolan.
Utgångspunkten utgör en allmän
sam-hällsfilosofisk betraktelse öfver
samhällets plikt att sörja för det uppväxande
släktets uppfostran, dock blott för så
vidt denna icke ombesörjes eller kan
ombesörjas af den enskilda företagsamheten.
I fråga om uppfostran och undervisning,
lika väl som i fråga om handel och andra
näringar, sträcka sig - säger han -
samhällets plikter icke längre än till att reglera ocli
supplera den enskildes verksamhet, i den
mån sådant med hänsyn till statens ändamål
eller medborgarnes välfärd påkallas. Går
staten med sitt förmynderskap utöfver dessa
naturliga gränser, blir dels statsmaskineriet
onödigt iiiveckladt och kostsamt, dels
kväf-ves det enskilda initiativet, som i allt
framåtskridande är den viktigaste faktorn,
innehåller den starkaste drifkraften.
Just i detta afseende finnes det,
enligt författarens mening, en väsentlig
skillnad mellan samhällets förhållande till
folkskolan och dess förhållande till de
högre skolorna.
Det ligger visserligen - säger han - i
statens intresse, att alla barn erhålla åtminstone
det mått af bokligt vetande och därtill
hörande färdigheter, som en människa behöfver
för att kunna reda sig i samtidens näringslif
och uppfylla sina skyldigheter som medlem
af nutidens samhälle. Därför är
folkskoleundervisningen kostnadsfri och obligatorisk.
Men detsamma gäller icke den högre
bildningen.
Det ligger visserligen i statens intresse, att
tillgång finnes på ämnessvenner för sådana
statens ämbeten, hvilkas skötsel kraf ver
högre bildning, och att inom samhället, utom
ämbetsmännens krets, finnes ett visst antal
personer med högre bildning, som bärare af
samtidens högre kultur, med förmåga att
uppskatta och främja sådana sidor af mänsklig
odling (konst och vetenskap), som ej
omedelbart afse att tillfredsställa blott de mest
trängande mänskliga behofven.
För dessa uppgifter sörjer samhället
hufvudsakligen genom de s. k. »allmänna
läroverken» och universiteten, jämte det
samhället genom tekniska läroverk af olika slag
sörjer för att tillfälle finnes till inhämtande af
den högre yrkesbildningen, som kräfves för
att vi inom landet i möjligast stora
omfattning må kunna tillgodogöra oss samtidens
uppfinningar inom näringslifvet (högre teknisk
bildning).
Men samhället är icke tjänt med
öfverpro-duktioii af ämbetsmannaärrmeii, icke tjänt med
ett större antal personer med s. k. högre
(vetenskaplig eller litterär) bildning än
samhällets materiella tillgångar lämpligen medgifva
att underhålla.
Såsom stöd för denna mening anföres,,
att i medeltal 700 ynglingar årligen
aflägga studentexamen samt af dessa
omkring 200-250 årligen afgå till
universitetet. Visserligen finnes ingen statistik,
som kan visa, huru stort samhällets
årliga behof af studentbildade och
universi-tetsbildade personer verkligen är, men
den dagliga erfarenheten visar i alla fall,
att efterfrågan på det »lärda» området
är mycket mindre än tillgången, och att
en ofantlig öfverproduktion här äger rum.
Samhällets naturliga behof af högre
bildning af detta slag kräfver - säger
författaren - alldeles icke de offer, staten nu gör.
Vårt högre skolväsen med nästan kostnadsfri
undervisning för ett nästan obegränsadt
antal ynglingar kräfver af statsmedel större
utgifter än som af statens naturliga intressen
kunna motiveras.
Slående äro de uppgifter rörande
storleken af nämda statsutgifter, som af
författaren anföras. Enligt den beräkning,
som blifvit lämnad af riksdagens
revisorer i deras senast afgifna berättelse, skulle
kostnaden för hvarje lärjunges
undervisning vid allmänna läroverken under 1895
kunna anses hafva uppgått till 229
kronor 82 öre. Men vid denna
beräkning hafva, såsom revisorerna ock själfva
anmärka, endast de under åttonde
hufvudtiteln utgående anslagen blifvit tagna
i betraktande. Författaren lägger härtill
de summor till pensioner o. d., som för
samma läroverk finnas anvisade å nionde
hufvudtiteln, och kommer därigenom till
det resultat, att hvarje lärjunge, som
under året begagnat läroverket, kostat
staten 244 kronor, samt att hvarje
yngling, som under året tagit studentexamen,
förorsakat statsverket en samlad
produktionskostnad af 5,335 kronor.
Genom beviljande af ett måttligt
understöd åt enskilda läroverk skulle dessa
ekonomiska uppoffringar från statens
sida kunna i högst afsevärd mån
minskas. Om de tre fullständiga
privatläroverken, som nu finnas, erhölle i
årsanslag endast 15,000 kronor hvartdera,
så skulle statens utgifter för hvarje däri
studerande lärjunge uppgå till endast 118
kronor och för hvarje därifrån utgående
student till endast 1,286 kronor. Med
rätta framkastar författaren det
spörsmålet, hvad staten egentligen kan hafva för
intresse af att på sätt nu sker icke
allenast framkalla en stor öfverproduktion på
studenter och akademici utan ock ikläda
sig så godt som alla kostnaderna för denna
åtminstone ur statens synpunkt
obehöfliga verksamhet.
Om föräldrar hafva råd och lust - säger
han - att bekosta sina barns undervisning
till väsentligt större del än våra allmänna
läroverk kräfva, och om staten i alla fall i
mogenhetsexamen kan kontrollera den
enskilda undervisningens resultat och dess
duglighet med hänsyn till statens behof, hvarför
skall staten aflas att själf få bära hela
bördan ?
Hvarför skulle ej staten kunna understödja
ett visst antal privatläroverk och betala t. ex.
fjärdedelen af hvad undervisningen af ett
visst antal lärjungar kostar i stället för att
bekosta hela undervisningen af samma antal
lärjungar i statsläroverk? - -
Vår nuvarande läroverksorganisation
passade för en tid, då intresset för högre bildning
bland vårt folk var svagt. Då måste staten
ensam göra allt. Nu är detta åtminstone
öfverflödigt.
*
Och det är - menar författaren -
ej allenast öfverflödigt. Det är därjämte
ur pedagogisk synpunkt afgjordt skadligt.
Privatläroverken hafva nämligen vissa
fördelar, hvilka icke i lika grad
förefinnas hos statsläroverken.
Väl äro de senare mera oafhängiga
af tillfälliga opinioner och behöfva icke
i samma mån fästa afseende vid
hemmens önskningar, hvilka ofta äro
oupp-fyllbara och mot hvarandra stridande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:40:56 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1897/0168.html
