Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 12
SVENSK LÄRARETIDNING.
165
De hafva därmed äfven större
auktoritet gent emot lärjungarne.
Men å andra sidan kan oberoendet af
föräldrar och hem alstra hänsynslöshet
gent ernot dessas berättigade önskningar.
Skolan blir lätt ett ämbetsverk snarare
än en uppfostringsanstalt. På grund af
lärarnes fasta anställning behöfver bland
dem icke råda någon enhetlig
uppfattning rörande uppfostrans mål och
medel. Verksamheten i det hela taget
är alit för mycket bunden af detaljerade
reglementen, och det enskilda initiativet
får till följd häraf ett mindre spelrum
samt kan lätt kväfvas.
I detta afseende hafva de enskilda
läroverken ett afgjordt företräde.
De naturliga målsmännen för reformer på
undervisningsväsendets område - säger
författaren - äro dels föräldrarna, dels de fria
lärarne. Deras gemensamma arbetsfält, där
de kunna göra sina idéer och erfarenheter
gällande, är privatläroverket.
Här finnes fritt utrymme för det personliga
initiativet, för det pedagogiska geniet eller
talangen att göra sig gällande i uppfinningen
eller tillämpningen af nya
organisationsformer och metoder. Tiden ändrar sig, en
ständig utveckling är lag utom skolan. Skall
hon förbereda för lifvet, får hon ej stå stilla.
För privatläroverket är samarbete med
hemmen ett lifsvillkor, en teoretisk och
praktisk nödvändighet. Och utan samarbete
mellan hem och skola kan ingen uppfostran rätt
lyckas.
I det privata läroverket kan den ledande
själen omgifva sig med en lärarepersonal, som
syftar till samma mål. Här kan bli enhet i
arbetet. Här finns åtminstone en möjlighet
att fostra helgjutna personligheter. - -
Pri-vatläraren kan, i nära beröring med hemmet,
fullständigare lära känna sina lärjungar,
rättvisare bedöma dem, bättre utveckla
personliga anlag, lättare arbeta icke blott på
utbildningen af deras förståndsförmögenheter
utan äfven på deras karaktärsutveckling,
uppfostra deras vilja och känsla jämte deras
förstånd och sörja för deras fysiska utbildning.
Dessa allmänna påståenden finner
författaren bestyrkta af erfarenheten.
Den, som studerar skolväsendets och
uppfostrans historia under nyare tid - säger
han - kominer utan tvifvel till den
slutsatsen, att man för förbättringarna, framstegen,
i allmänhet haft att tacka det enskilda
initiativet, just privatskolorna.
*
Resultatet af undersökningen blir alltså,
att statsläroverken och de enskilda
läroverken hafva i förhållande till
uppfostringsväsendet i det hela hvar sin
uppgift att fylla, och att därför ingen af
dem bör oskäligt gynnas, ingen heller
oskäligt försummas.
Det senare sker för närvarande med
privatläroverken, och häruti ligger deras
största svaghet:
Deras tillvaro beror uteslutande på
föräldrars förtroende och på stundom tillfälliga
opinioner. För att ej förlora lärjungar måste de
ofta ingå kompromisser, lämna sina
ledande grundsatser å sido.–––Privatskolor utan
statsunderstöd löpa fara att småningom
reduceras till affärsproblem, hvarigenom deras
pedagogiska betydelse minskas eller går
förlorad. De bjuda sedan blott en utväg för en
del lärare att uppehålla en mager tillvaro.
De grundläggas vanligen af pedagogisk
entusiasm men drifvas under nuvarande
förhållanden småningom att göra den ekonomiska
synpunkten till hufvudsak.
Krafvet blir därför detta:
Antingen intet understöd åt privatläroverk,
i fall regering och riksdag anse dem för ett
ondt eller anse dem obehöfliga;
eller också understöd på 15,000-20,000
kronor för fullständigt högre läroverk.
Den första invändning, som man vid
framställandet af ett dylikt kraf måste
vara beredd på, är naturligtvis följande:
Allt det där kan vara godt och väl.
Men om staten nu till en början beviljar
100,000 kronor om året till
privatläroverken» så lider det väl knappast något
tvifvel, att detta belopp inom kort
måste höjas till 200,000 eller 300,000
och så vidare. Därom vore intet att
säga, i fall dessa summor kunde
inbesparas på statens nuvarande kostnader
för de allmänna läroverken. Men detta
torde vara föga troligt. Nya utgifter
skulle komma till, men de gamla skulle
stå kvar, och enda följden af
alltsammans skulle följaktligen blifva, att
budgeten för den högre undervisningen skulle
ytterligare svälla, samt att den mycket
omtalade öfverproduktionen på studenter
skulle i än högre grad tillväxa.
Härå svarar emellertid författaren:
1) Indragning af läroverk beror på
riksdagen och är en vanlig bevillningsfråga. Huru
en sådan indragning kan ske, visar oss 1890
års riksdag, då icke mindre än sexton
l-3-klassiga läroverk indrogos, hvarigenom för
staten inbesparades utgifter till ett årligt
belopp af öfver 70,000 kronor (visserligen var
besparingen under den närmaste tiden mindre
i följd af nödvändigheten att pensionera en
del lärare vid de upphäfda skolorna).
2) Vid de allmänna läroverken funnos
läsåret 1895-96 125 af staten aflönade extra
lärare (däraf 45 i Stockholm). Dessa kosta
staten i aflöning omkring 200,000 kronor
årligen. Själfva arten af deras anställning
anger ju, att man tänker sig, att de kunde bli
obehöfliga och platserna indragas.
3) Om de nuvarande privatläroverken, i
hvilka undervisas omkring 600 gossar (i klasser,
som motsvara de allmänna läroverkens kl. I
-VIL2) upphörde med sin verksamhet, och
deras manliga lärjungar skulle undervisas i
statsläroverk, måste ytterligare 20-30
parallel laf delningar med ytterligare ett trettiotal
extralärare eller ett par medelstora
fullständiga läroverk upprättas, hvilket skulle vålla
staten en utgift på 50,000-150,000 kronor.
4) Med stigande folkmängd har man
naturligtvis att motse ett ökadt behof af allmänna
läroverk. Det inneburo utan tvifvel en
ganska afsevärd besparing, om staten sökte
undgå denna nödvändighet genom alt låta det
bero vid de nuvarande statsläroverken och
möta de småningom ökade behofven af
tillfälle till högre undervisning genom understöd
åt pri vät läroverk.
Under förutsättning, att ett visst antal
privatläroverk finnes för att mottaga en del af de
ynglingar, som ej få plats i statens skolor,
kan staten alltså - äfven om det skulle möta
svårigheter att helt och hållet indraga redan
befintliga statsläroverk - göra besparingar:
genom indragning af extra lärareplatser vid
statsläroverken,
genom bortskärande af vissa linjer eller
klasser vid dessa,
genom att underlåta inrättning af nya
statsläroverk, där annars stigande folkmängd skulle
göra sådana nödiga.
Statens utgifter för den högre
undervisningen kunna minskas genom att vid de allmänna
läroverken mottagas ett mindre antal lärjungar
än nu. De barn, som där ej få plats,
hänvisas till enskilda anstalter.
Slutligen framhålles äfven den
besparing, som skulle blifva en följd af det
nu alltmera allmänt önskade
stadgandet att för kompetens till vissa
tjänster en lägre examen än studentexamen
skulle vara tillräcklig, genom hvilket
stadgande tillströmningen till den lärda
banan borde kunna i afsevärd grad minskas.
De intressanta upplysningar, som i
professor Lundeils skrift lämnas rörande
en del nu befintliga privatläroverk, skola
vi i det följande beröra, hvarjämte vi då
torde blifva i tillfälle att från vår
ståndpunkt göra några erinringar i fråga om
det program för läroverksfrågans lösning,
som här från privatskolornas sida
föreligger.
Ett lärjungrebibliotek på
utställningen.
Såsom förut meddelats, kommer
centralstyrelsen för Sveriges allmänna
folkskollärareförening att vid sommarens
allmänna utställning anordna ett
mönsterbibliotek för folkskolans lärjungar.
Pia-j nen för detsamma framgår af följande
till k. m:t ingifna skrifvelse:
Till Konungen.
Då den stundande allmänna konst- och
industriutställningen i hufvudstaden åsyftar
att - så vidt genom en utställning ske kan
- lämna en bild äfven af den svenska
folkskolans tillstånd och särskildt af de olika
hjälpmedel, hvaröfver densamma för sin
verksamhet förfogar, har centralstyrelsen för
Sveriges allmänna folkskollärareförening
ansett sig böra söka i sin mån bidraga till
uppnåendet af detta syfte genom utställande
af mönsterprof å ett bland dessa
hjälpmedel, för hvars utveckling den sedan några
år tillbaka efter måttet af sina resurser sökt
verka, nämligen ett för folkskolan afsedt
lärjungeUUiotek.
Ändamålet med det utställda biblioteket
skulle vara, att det såväl med afseende på
innehållsurval som anordning och yttre
utstyrsel skulle kunna tjäna såsom förebild
vid upprättandet af likartade bibliotek i
landets skilda folkskolor. Inom allt vidare
kretsar har man börjat komma till insikt
om .nödvändigheten af att icke efter
skolålderns slut lämna de unga utan all ledning
vid tillfredsställandet af den läslust, som
folkskoleundervisningen till äfventyrs hos
dem kan hafva lyckats väcka. Ty om
denna läslust icke blifver på ett sundt och godt
sätt tillgodosedd, så ligger, enligt hvad
erfarenheten nogsamt visat, den faran nära
till hands, att densamma söker sin näring
uti den massa underhaltig eller rent af usel
litteratur, som af företagsamheten och
vinningslystnaden med så stor flit framalstras
och utkolporteras, l betraktande häraf har
under senare åren bland ungdomens
uppfostrare den uppfattningen allt mer
börjat göra sig gällande, att lärjungebibliotek,
ordnade enligt pedagogiska grunder, utgöra
ett af de väsentligaste medlen för
vinnandet af det mål, som folkskolan har- att
ef-tersträfva. Men i samma mån har ock
framträdt ett allt starkare behof af hjälp och
ledning vid bemödandena att få dylika
bibliotek till stånd, och det är för att till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:40:56 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1897/0169.html
