Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 12
SVENSK LÄRARETIDNING.
171
närmare aktgifvande på lifvet omkring oss
finna vi snart, hvilken otrolig mängd
uppblåsta och andligt missbildade
intelligensaristokrater denna slags bildning skapat
trots all sin förmenta vederhäftighet som
knlturmakt. Den sant bildade böjer
däremot ödmjukt sitt hufvud inför tillvarons
gränslösa rikedom och mångfald i djupaste
medvetenhet örn, huru litet han i själfva
verket vet af allt detta. Kunskapsstoffet
lämnar blott partiell bot mot mänsklig
ofullkomlighet och svaghet.
Att kunskap är makt, är obestridligt.
Men det behöfves, en regulator för
kunskapens maktutöfning. Och en sådan
bestämmande raakt erbjuder religionen och
moralen. Karaktärens utdaning, viljans
inriktande mot ljusets regioner, hjärtats
förädling - se där det förnämsta momentet i
uppfostringsarbetet. Utan detta skulle vi
visserligen kunna blifva kloka och sluga människor
men alldeles icke visa. Utan detta vore vi
lika mycket disponerade att utvecklas till
mer eller mindre intelligenta skurkar som
till dessas motsats. Och säkerligen vore
under slika omständigheter en okunnig och
enfaldig människa lyckligare än ett i alla
världens vetenskaper invigdt inefistofeliskt
universalsnille.
Den gammaltestamentliga filosofen säger
icke förgäfves, att Herrens fruktan är
vishetens begynnelse. Kulturhistorien uppvisar
en lysande rad af stormän, hvilkas ädla lif
och sträfvanden lämnat djupa spår efter sig
i tiden, sådana som Sokrates, Karl den
store, Tomas å Kempis, Savonarola, Luther,
Gustaf Adolf, Benjamin Franklin ni. fl. I
våra dagar se vi en väldig gestalt höja sig
öfver Östeuropas millioner såsoin en den
sanna bildningens förespråkare, nämligen
Leo Tolstoi. Helt visst torde man länge få
leta efter en person, hvilken i så innerlig
förening lyckats sammansmälta hög kultur
med ett ödmjukt och kristligt sinnelag, med
ett för lidande medbröder uppoffrande lif.
Och helt nyligen har Sverige haft
anledning begråta ea af sina ädlaste söner,
Viktor Rydberg, som med inträngande
skarpblick och omutlig sanningskärlek sökte lyfta
en flik af taekelset öfver tillvarons
hemlighet, resultatet må nu hafva blifvit ortodoxt
eller icke. Och dock hade han ej vunnit
några lagrar på de akademiska täflingarnas
arena. Med den lätta packningen af ett
vanligt studentpensum vandrade han ut i
lifvet på egen hand, icke för att på grund
af sin utomordentliga begåfning trotsa sig
fram och skörda ära och guld utan för att
söka – sig själf, sin egentliga kallelse.
*
Till bildningen i allmän bemärkelse räkna
vi, som antydt är, allra först ett visst mått
af teoretiskt vetande. Denna bokliga bildning
utgör det objektiva materialet för andens
verksamhet och afser att rikta minne,
fantasi, förstånd och förnuft med vare sig
konkret eller abstrakt innehåll, ett
upptagande utifrån af fakta, hörande till vissa
områden af det mänskliga vetandet.
Genom den formella bildningen, som helt
naturligt går hand i hand ined det
teoretiska studiet eller öfver hufvud taget med
all själsverksamhet, gymnastiseras de and-
liga organen till allt större förbättring och
fullkomning. För att fungera tarfva
nämligen dessa förmögenheter en viss uppöfning
både i att mottaga, bearbeta och assimilera
intryck.
Den estetiska bildningen åsyftar
utvecklandet af blomsterprakten och
blomsterdoften hos det psykiska lifsträdet. Det för
den andliga organismen i sin helhet
vederkvickande och upplyftande uti känslolifvets
odling torde ej kunna jäfvas. Och med
fästadt afseende på den förädlande makt,
som ligger i konstutofning och
konstnjutning torde man till och med kunna påstå,
att det estetiska lifvet utgör ett af
människans högsta tillvarelsesätt, och att detta
ingår som ett väsentligt moment i ett
fullkomligt lif - asketerna må däremot
protestera huru mycket som helst. j
Den specifikt praktiska utbildningen för
vissa industrigrenar, tjänster och yrken,
d. v. s. fackbildning i egentlig mening,
förutsätter ofta nog såväl grundliga teoretiska
insikter som ock en högt uppdrifven andlig
och kroppslig arbetsförmåga, det senare icke
minst.
Dessa nu omhandlade bildningsarter hafva
hufvudsakligen till ändamål att kultivera
samhället, göra individerna till insiktsfulla
och dugliga medborgare och gifva dem
nödig utrustning för att kunna upptaga kam- j
pen för tillvaron. Så är just tidslifvets
lösen.
Men om vi måste tillstå, att människans
personliga jag är odödligt, så ställer
evig-hetslifvet alldeles oafvisliga och ansvarsdigra
kraf på dess sedliga fullkomning. Lärdom
och skicklighet kunna svårligen annat än
indirekt och preliminärt bereda människan
egentlig lycka. Och dock torde väl allt
lefvandes yttersta sträfvan faktiskt mynna
ut i det gemensamma perspektivet: lycka
och harmoni.
Såsom bildningens mest
människo-omska-pande moment sätta vi därför den etiska
och religiösa bildningen, hvilken åsyftar den
centrala personlighetens sanna utveckling,
viljelifvets genomgående förädling. Det
första steget på denna bana är att lära känna
sig själf. Denna på själ f kännedom,
grundade andliga mognad yttrar sig inåt i ett
ödmjukt sinne, godt hjärtelag, sympatiskt
väsende och framför allt i en af kärlek
genomandad trängtan att finna, likna och
älska sin urbild, den Allgode. Den yttrar
sig utåt i sympati för andra människor,
hjärta för deras lidanden och behof af
hjälp, ett pä människokännedom grundadt
uppsåt att lyckliggöra, förädla och bilda sin
omgifning! - med ett ord: den lär oss älska
vår nästa. l
Det urgamla grekiska uttrycket: »känn
dig själf!» är sålunda bildningens allra
innersta kärna. Om alltså bildningen i
allmänt vedertagen bemärkelse gör oss till
värdiga medborgare i rimlighetens värld, så
har den etiska och religiösa bildningen en
vida ansenligare bärvidd. Den har löfte icke
allenast om detta lifvet utan ock om det
tillkommande. Därför: söken först efter
Guds rike och hans rättfärdighet!
Praktiskt taget har alltså en i högre
mening bildande uppfostran trefaldigt syfte:
att göra människan god och kärleksfull,
klarseende och vis samt mottaglig för det
sköna. Grundtonen i denna treklang är
följaktligen den oegennyttigt älskande och
s j älf uppoffrande godheten, efter hvilken de
båda öfriga tonerna böra stämmas - ju
renare stämningen är, desto mera harmoniskt
varder det ackord, som bildar den
personliga karaktären.
Litteratur.
Om /ungsof, dess orsaker, kännetecken,
förebyggande och botande af d:r Henrik
Berg. Sthm, N. J. Schedin. Utkommer i 8
-10 häften å 30 öre. – Intet tidehvarf har
sett mänskligheten så ifrigt, så mangrant
resa sig till en afgörande strid mot den
sjukdom, som med rätta kallas vår
arf-fiende. Vår konung har velat med ett
storartadt inlägg i den striden hugfästa sitt
snart stundande jubileum, och vetenskaps
männen i alla länder söka komma den
lömska fienden in på lifvet. Ett af dessa
for-sok föreligger uti d:r Bergs bok, hvars
första häfte utkommit. I inledningen
förekommer en efter Göteborgs Handelstidning
åter-gifven, djupt gripande verklighetsskildring
af lungsoten i arbetarehemmen, och efter
några rätt intressanta historiskt-statistiska
uppgifter öfvergår förf. till frågan om
lungsotens förekomst i Sverige. Resultatet är
förfärande: hvart sjunde sjukdomsfall
förorsakades 1871 - 95 af lungsot, och i
Stockholm var samma sjukdom orsaken till hvart
tredje dödsfall mellan 10-40 år. Öfver
12,000 personer dö årligen däraf i Sverige,
och årliga nationalforlusten har beräknats
till 30 millioner kronor. Glädjande nog har
emellertid dödligheten aftagit i städerna på
senaste tiden, hvaremot
tuberkulosfrekvensen betydligt tilltagit i de norra länen.
Detta arbete är »en bok för dagen», och
dess författare har med varmt nit länge
ägnat sig åt lungsotspatienters behandling.
Också både borde och torde det finna väg
till många hem, där denna sjukdom gnager
på lifstråden, eller där man förstår att
uppskatta den nutida sunda hälsovårdsprincipen
att hellre förebygga i tide än efteråt bota.
Stilen är lättläst och fattlig äfven för den,
som saknar underbyggnad på det medicinska
området. H. W-r.
FRIA ORD.
HUPU officiella frågor besvaras.
Med anledning af det frågeformulär, söm
Tvångsuppfostringskommittén utsändt till
skolrådsordförandeiia, vill undertecknad
härmed lämna exempel på, huru de af k. m:t i
fjor till skolråden utsända frågorna för
utredande af lärarnes löneförmåner behandlades.
Lärarne i en församling på landet fingo
en söndag höra tjänstförrättande
pastorsadjunkten anmoda vid kyrkan närvarande
skolrådsledamöter sammanträda i sakristian efter
gudstjänsten. For eii lärare upplyste en af
de vid sammanträdet närvarande ledamöterna
efteråt, att det varit fråga om att lärarne
»skulle ha’ höjt löna, men pastorn hade sagt,
att kyrkoherden hade sagt, att dä’ fick vaf
som dä’ ä’.» - >Nå, hvad beslöt Ni då?» - »Ja,;
dä’ ved inte ja’; dä fick väl bli som pastorn
sa’.» »Men», tillade han tröstande (och med
f ullt all var), »det beror väl inte bara på honom.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:40:56 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1897/0175.html
