Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geijer såsom uppfostringstänkare, af Fridtjuv Berg - N:r 20 (803). 19 maj 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom någon rännil skulle finna sin väg till
folket? Förer inflytelsen ej alltid med sig den
ädlaste själaspis, så är denna dock ej sämre,
än den som förtäres i öfra våningen.
Ännu tydligare träder Geijers förändrade
tankeriktning oss till mötes i talet vid
magisterpromotionen i Uppsala den 16 juni
samma år. Han vågade där såsom med
hvarandra besläktade sammanställa de båda
genombrytningar, hvilka i början af
1500-talet inledt den nyare tiden och i slutet af
1700-talet den nyaste. Liksom ur den förra
framgått en ny kyrka, så komme ock ur
den senare att framgå ett nytt samhälle.
Endast den fåvitske kunde önska det gamla
åter. Historiens själ vore icke stillastående
utan rörelse, icke de former, som innestänga
lifvet, utan det lif, som skapar och efter
behof omskapar sina former:
Den verkliga historiska skolan är den, som
med historien går fram.
Och att framåtskridandet icke skulle stanna
på den punkt, där den 1830 triumferande
högre medelklassen fann för sina enskilda
intressen förmånligt att kommendera halt,
det insåg Geijer redan vid denna tid väl.
Bland de »strödda anteckningar», som han
sommaren 1837 utgaf under titeln »Den blå
boken», finnas flera bevis härpå, synnerligast
i den märkliga uppsatsen rörande
»förändringar inom de arbetande klasserna i
England». Geijer gifver här en öfversikt öfver
Englands sociala historia intill 1837, med
lifliga färger skildrande den moderna
industrialismens ödesdigra följder, särskildt för
hemlifvet och ungdomen.
Ett eget släkte — sade han — har upp-
och tillväxt omkring dessa maskiner. De
befunnos till den grad spara människokraft, att
ej blott ett ojämförligt mindre antal arbetare
erfordrades utan ej en gång fullväxta arbetare
och som således kunde fås för ringare
dagspenning. Manufakturen i faktorierna
(fabrikerna) blef till en stor del barn-arbete. I
början hämtades eller rättare köptes dessa
barn i skaror från fattighusen i London. Man
finner till och med exempel på kontrakter
emellan dessas föreståndare och faktoriernas
ägare om leveranser af ett visst antal. — —
Ägarnes profit var enorm. De begynte
införa natt-arbete. När en skara af barn hade
arbetat hela dagen, framdrefs en annan till
arbete hela natten. De kommande bytte sängar
med de väckta. Det var en sägen i Lancashire,
»att sängarna aldrig hunno bli kalla». — —
Uttröttade, utslitna af arbete, söka dessa
olyckliga barn en retelse i starka drycker,
och brännvin säljes nu på krogarna, heter
det, äfven i de minsta mått och för de
minsta summor, så att supen kan lämpas efter
hvarje ålder.
Se här några drag — vi ha ej anfört de
starkaste — till historien om det så kallade
hvita slafveriet i England! En inför
parlaments-kommissionen examinerad läkare, som
länge praktiserat i Västindien, vittnar, att
slafarbetet där är mildare än slafveriet i
faktorierna. Man skulle kunna kalla det en
förklaring i exempel på den sats, man af nyare
engelska statsekonomer hört yrkas: att
nationalekonomien endast är en vetenskap om
rikedom utan afseende på dygd och lycka.
Att önska fabriksväsendet bort ur
världen tjänade naturligtvis emellertid till intet.
Bemödandena borde i stället gå ut på dess
reglerande, så att det icke komme att
degradera den arbetande människan till en
maskindel utan medgåfve och främjade hennes
utveckling till en intelligent varelse:
Maskinernas uppfinning och fullkomnande
äro ju en triumf af mänskliga förståndet?
Deras närmaste verkan, eller besparing af
fysisk människokraft, måste äfven ofelbart
vara ett godt, då därigenom nytt utrymme
beredes åt intelligensens verksamhet.
Med denna märkliga tidsbetraktelse var
det s. k. affallet i själfva verket redan
fullbordadt, och uttalandena i »Litteraturbladet»
samt dess bihang utgjorde endast ett slags
proklamerande däraf. Med sanning kunde
Geijer därför i början af år 1838 skrifva
till landshöfding Hans Järta:
Det är inga yttre omständigheter, som
bestämt mig utan — jag vågar säga det — en
aldrig hvilande inre utveckling. Dennas
dragning följer jag, och endast för att få följa
den har jag skjutit ifrån mig all förändring
af min borgerliga ställning. — —
Jag har länge befunnit mig i en
besynnerlig sinnesstämning genom en småningom men
oupphörligt sig förändrande öfvertygelse i
många viktiga ämnen. Jag befann mig, så
länge den var outtalad, i en falsk ställning
till mig själf, till min omgifning, till mina
vänner. Detta halfva tillstånd blef mig
olidligt, och jag såg ej utan förskräckelse
följderna för ögonen, äfven i ett ej aflägset
exempel. Grubbes öfvertygelse var ifrån början
och är ännu i det innersta i många stycken
besläktad med den, hvartill jag kommit. Af
konsiderationer har han alltid hållit den
undan. Slutet är, att han är litterärt förlorad
och moraliskt förlamad.
Det hopp Geijer till en början hyste, att
han äfven efter »affallet» skulle få behålla
sina gamla vänners aktning och tillgifvenhet,
gick om intet. De flesta af dem sågo i
honom en »förrädare» och tillskrefvo honom
dåliga bevekelsegrunder, Järta bröt
fullständigt och afvisade hvarje försök till
försoning, och äfven bland dem, hvilka numera
skulle vara hans bundsförvanter, funnos
många, som betraktade honom med
misstroende, emedan han i sin nya riktning gick
vida längre ut på djupet än de ville följa
med. Trots den andliga ensamhet, hvartill
han därigenom dömdes, kände han likväl i
sitt inre en harmoni, som mer än uppvägde
allt hvad han förlorat.
Därför är jag — skref han — hvad mig
personligen angår, lycklig i min ensamhet. —
Hade jag ej sönderrifvit alla parti- och
kotteriband, hade jag af några officiella band
låtit betsla mig — jag hade ej känt mig
hvarken så frisk, så välvillig eller fri. — — Mitt
s. k. affall är blott en skenbar yttre
inkonsekvens men i själfva verket en inre
konsekvent utveckling. Denna utveckling har alltid
hos mig varit långsam men fortgående, just
emedan jag hade mycket att taga med mig.
Jag har ställt den på en allt djupare, bredare
basis, men emedan jag ständigt varit i
framskridande, har jag känt mig och känner mig
ännu ung. Jag har följt min genius, enligt
det råd oraklet gaf romaren, och jag tänker
med Guds hjälp att vidare följa honom.
Men just detta att få »följa sin genius»,
att få utrymme för utvecklingen af sin
personlighet — det var den rätt, som Geijer
numera häfdade såsom tillkommande alla
andra lika väl som den tillkom honom.
Jag är — sade han — en man ur hopen
och tackar Gud för ingen högre gåfva än att
jag vet med mig själf, hur äfven den
enfaldigaste är till mods.
Det var denna lefvande känsla af
samhörighet, som hos Geijer kom till fullt
genombrott i och med det s. k. affallet, och
som blef grunden för hans nya uppfattning
af samhällslifvet samt därmed äfven af
uppfostran.
Fridtjuv Berg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
