Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 20 (803). 19 maj 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 20
SVENSK LÄRARETIDNING.
273
andra reformen. Detta till trots var den
lärda skolan ej väl ansedd hos allmänheten.
»Konfusion, söl, bortkommenhet kan
sammanfattas under namnet lärd eller magister. s>
Den lärda skolan får lärjungar endast
emedan hon är förstugan till ämbetsrummet,
katedern och sakristian. Och orsaken? Hon
lider af ett stort och väsentligt grundfel.
Den första lärda skolan var dotter af
katolska kyrkan och insöp tidigt lärdomens
kastväsende. Lärdomen var religionens
väk-tarinna och förtrognaste kammarpiga; därför
återföll på henne ett helgonskimmer från
kyrkans målade fönster. Lärdomen blef
själf en art af helgondyrkan. Vår lutherska
kyrka, dotter af katolicismen och med mera
möderneärfda anlag än hon själf vill
erkänna, byggde sin skola på samma grund.
Katolicismens anda har också gått i arf
till dotterdottern. Samma helgonskimmer,
samma förhäfvande! Samma uppfattning
från första handplaggan för latinska
grammatikan till det sista diplomet, samma
storartade förakt hos gymnasisten, lyceisten mot
realskolisten, bokhållaren, samma beundran
hos ® allmänhetens flertal för martyren med
lagerkransen och det kanoniserade helgonet
med doktorshatten!
Grundfelet är därför, att denna lärda
uppfostran öfvermodigt gör anspråk på att vara
allt, men nästan uteslutande är
förståndsbildning, som dresseras in i barnen utan
att få utveckla sig på ett naturligt sätt.
Barnet drifves från den objektiva
världsåskådning, som tillhör barndomen och
utgör dess friskhet, till en i förtid
reflekterande uppfattning af världen. Själfva
gymnastiken blir tvång och kan aldrig ersätta
bollspel, skidlöpning, skridskoåkning - jag
hade nästan lust att säga slagsmålen utan
tillhygge! utbrister Topelius. Och hur
användas ferierna? Till kammarlekar och
läsning af likt och olikt. »Kasten ej boken
under bänken i ferietiden!» var ett gammalt
afslutningsräd. »Rören aldrig en bok från den
sista maj till den l september!» skulle
Topelius vilja ropa. Han är synbarligen
ingen vän af ferieläsning.
Och den lärda skolbildningens resultat?
Kort och godt: öfveransträngning. I en
tidigt tvinande kropp vacklar en svag vilja,
som uttömmer sitt lilla öfvermod i små
trakasserier mot lärarne, en ovårdad känsla,
som föder en falsk ambition, under det den
är oförmögen att hänföras af det verkligt
sanna, goda och sköna, samt en sjukligt
uppretad fantasi, som företrädesvis jagar
efter det orena - det är den af
förståndsbildningen hämmade fantasien, som sålunda
hämnas.
Hvad vill Topelius sätta i stället? Han
ger här blott antydningar. Framtidens skola
måste uppfostra hela människan och
därigenom förena individerna i stället för att
skilja dem. Vetandet bör bli blott ett af
dess hufvudändamål; skola och hem skola
samverka som värme och ljus.
Naturligtvis följde svaromål från
skolmannens sida på denna uppsats och
förvisso låg i deras opposition åtskilligt
berättigadt. Topelius bemöter dem i
uppsatsen
Lifsfrågor oeh språkfrågor.
Skämtande säger han sig finna det klart,
att han, som för träskepp i strid med
monitorer, skall vid första dusten borras i sank
utan att ens ha förmått skjuta en läcka i
de bepansrade systemen, som med många
hästkrafter bogseras fram i tidens farvatten.
Så skizzerar han sitt ideal af skolan: hur
högt han än ställer vetandets och intelligensens
utveckling, måste han ännu högre ställa
människans sedliga värde, den lefvande
kristendomen, den fasta karaktären, viljekraften,
modet, rättskänslan, hederskänslan, s j älf
försakelsen - ända ned till den fysiska
kraften som ett villkor för själskraften. Skolan
betraktar dessa sidor ännu väl mycket som
biändamål, men framtidens skola syftar
ofelbart dithän att uppställa dessa frågor soioa
hufvudändamål i samband med vetandet,
som för öfrigt därigenom endast kan vinna
i intensitet. Ät samma uppfattning har
han gifvit uttryck i företalet till Läsning
för barn (1865).
I senare delen af uppsatsen söker
Topelius visa, att läroämnenas mängd kunde med
fördel minskas genom inskränkning i studiet
af de lefvande språken. Nu är att märka,
att i Finland har man utom modersmålet
- finska eller svenska - ännu två språk
att lära: ryskan och svenskan - eller finskan.
Lägger man härtill de gamla språken och de
tre kulturspråken, så får man i den lärda
skolan den nätta summan af nio
språkämnen. Finskan, svenskan och latinet, för
hvilket senare språk Topelius onekligen
hyser en viss kloekarkärlek,, anser han vara
de enda nödvändiga vid läroverk, som
di-mittera till universitet. De moderna
språken bära vid läroverken ringa frukt och böra
förflyttas till universitetsstadiet. Ryskan
bör vara valfri och kunna ersättas med
grekiskan. »Multum, non rnultal» »Mycket,
ej mångahanda!» är valspråket. Tron äger,
kunskapen söker, kärleken finner.
Kunskapen är härnere ett fragment af en
gissning men dock en världsmakt. De öfriga
två äro lifsmakter. Världshistoriens som
individens högsta uppgift är en allsidigt
förädlad mänsklighet. Ali bildning hvilar
ytterst på jämvikt mellan förmögenheterna.
Skolan skall främst uppfostra människor, i
andra rummet medborgare. Metoden är
mindre viktig - anden gör lefvande. Men
man måste bryta med
korfstoppningsmeto-den. Endast vapenöfningars införande i
skolorna kan för gossen klargöra hans
plikter mot fäderneslandet; endast
barna-och sjukvård för flickan hennes plikter mot
mänskligheten.
Skolan oeh fäderneslandet,
den tredje uppsatsen, i tal:s tycke något af
det bästa Topelius skrifvit, söker klargöra
hur skolan skall vara uppfostrarinna.
Fäderneslandet bör ingå som en sedlig makt
och ett lifselement i hennes
uppfostringsplan. Något är gjordt i detta afseende. Men
mer bör göras. Ingalunda vill han på
preussiskt manér framkonstla fosterlandskärleken
genom prunkande, af öfverheten påbjudna
nationalfester eller dylikt - den bör växa fram
genom en ökad kunskap om fäderneslandet.
Eleverna böra bli personligen förtrogna
med sitt land och folk genom samlingar ur
dess kulturhistoria, genocn exkursioner
under ferierna o. s. v. Framför allt böra de
lära sig att ej se ned på folket som på en
hop okunniga bönder, enkom bestämda för
tjänstehjonssysslor. Skolan skall inplanta
känslan af de personliga plikterna mot
fäderne ^landet. Diktens maningar, historiens
föredömen kunna ofta tilltala lärjungen
mäktigt. Hans tanke ledes åt att bli något
stort. Men man .säger honom icke hvad
han skall göra. Hans egen person blir
därför medelpunkten - det högre målet blir
blott en stege, hvarpå han klifver.
Själf-försakelsen, alla dygders moder, blir honom
obekant’-själfviskheten, alla synders
Pandoras-ask, blir hans utgångspunkt. Och
beklagligast är att de mest begåfvade förvilla
sig lättast och längst.
Botemedlet ? » Vapenöf ningar i skolorna l»
svarar Topelius. Författaren till »Fältskärns
berättelser», finnen, som tillhör ett för sin
nationalitet kämpande folk, finner denna tanke
helt naturlig, sade talaren, som anmärkte,
att Topelius underligt nog ej bemött den
nära till hands liggande anmärkningen, att
öfningarna kunna bli något konstladt, som
hos barnen väcker ej kärlek utan leda –
hvilket han själf anmärkt om gymnastiken.
Men han söker med sitt hjärtas hela glöd
inskärpa, att en man utan kraft, utan mod,
hvilken i farans stund gömmer sig bakom
legda knektars rygg, ej är en fullgiltig man
i ädla fäders spår - han må vara hur lärd
som helst.
Men dessutom bör skolan vid hvarje
tillfälle väcka själfuppoffringens och
försakelsens pliktkänsla. Som en praktisk sida af
skolans medborgerliga uppfostran anbefaller
han öfning i att tala och extemporera. Af
ven flickskolan behöfver den fosterländska
bildningen. Vid hemmets härd tändes af
kvinnan fosterlandskärlekens första och
varmaste låga. Den är för henne en h j ärtesak,
för mannen mera en idé. All barndom står
kvinnans synpunkt närmast. Demonstrera
för barn hvad fosterlandskärlek är - de
skola gapa. Låt dem sjunga »Vårt land»
- de skola förstå det.
Om skolornas morgontimmar
har Topelius 1874 skrifvit en liten uppsats.
Kraftigt motsätter han sig framflyttningen
af skoldagens början efter kl. 8 och ser i
dylika förslag en yttring af slapphet och
veklighet, som vill innästla sig i de s. k.
bildade klassernas lif och därifrån sprida
sig allt djupare. Ungdomens sed är
framtidens rot. Bevara roten frisk!
Först efter 19 års tystnad insände
Topelius till »Pedagogiska föreningens» möte
några teser om
Skolans ställning till hemmet oeh lifvet.
Här möter oss samma uppfattning af
undervisningen, hvadan vår granskning kan
göras kortare. Men tonen är något
resignerad, nä got satirisk, oaktadt sitt lugn och
sin förtröstansfullhet. Han upprepar mycket
af hvad han förut sagt oeh spörjer framför
allt, hvar den normala hälsan är under
lifvets ömtåligaste utvecklingsperiod. Den lärda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
