Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 35
SVENSK LÄRARETIDNING.
485
Ja, visst voro dessa Uppsaladagar
nöjsamma i ordets bästa bemärkelse! Dessa
oförgätliga lärotimmar flögo bort som en
fest. Hvem var väl ej i högtidsstämning
i Alma mäter Upsaliensis soliga lärosalar?
Icke behöfver väl någon säga till dessa
herrar universitetslärare: »Släpp solljus in i
skolan, herr magister l»
Och ville man ha exempel på ett nobelt,
gladt och förtroligt sällskapslif, så kunde
man se upp till sina lärare. Det goda
exemplet tycktes smitta. Man märkte
detta ej blott i universitetets salar utan
äfven på de öfriga platserna, där samvaro
ägde rum. »Glädjen är lifvets solsken.»
Se där en lösen, som blef gifven för vårt
sällskapslif. Och rätt så! Ty huru gifva
barnen, ungdomen solsken, ren lifsglädje,
ödmjukhet, om man själf är den förutan?
Att räkna »en den andre för mer än
sig själf»: se där ett själfstudium, som
årets sommarkurser också pekat på!
Hur långt hunno vi här? Kanske ett
litet stycke. August Karlberg.
Ett Norrlandsbref från Uppsala.
Broder Simon!
Trogen norrländingars urgamla vana att
från sydligare delar af vårt land fylla hvad
som brustit i såväl andlig som lekamlig
måtto, begaf mig äfven jag, en son af höga
Nord, på »sörkörarefärd» och stannade i
lärdomsstaden Uppsala. Trogen mina
förfäders sed i fråga om sina materiella behof
har jag i sådant fall kunnat lefva
bekym-merslöst, hvilket är af största vikt.
Du frågar: »Hur är det med
sommarkurserna?» Och du inbillar dig, att jag är
mogen att uttömmande besvara din vida, för
att ej säga opedagogiska fråga. Hur kan
en skolmästare göra slika naiva frågor?
Men tänk, om jag helt lakoniskt besvarar
din fråga med ett: »Bra!» Hur mycket
klokare blir du af det svaret? För i dag
må du nöja dig med att få ’del af det
intryck kurserna utöfvat på mig speciellt. I
det fallet kan du väl ana, att såväl den
ofantliga Upplandsslätten som den här
storslagna men icke desto mindre demokratiska
kursapparaten slagit mig- med en viss
häpnad. Jag, en skogsbygdens son, har också
svårt att passa in allt detta inom min
trånga synkrets. Figurligt taget har jag
för många skymmande berg i vägen. Och
jag känner mig för svag i tron att
»försätta» dem. Hur det för tillfället står till
med mig har jag lite svårt att göra androm
klart. Ty om jag icke ser ut som
olyckan själf, liggande »bums i kanalen», så
ter jag mig i allo som ett frågetecken. Så
mycket är säkert. Verkan häraf kan
måhända med tiden öfvergå på mina
lärjungar, så att äfven de blifva likadana tecken.
Alltså: sommarkurser äfven med dem! Ja,
något af sommar blir det.
Så lämnar jag för denna gång »Upsis»,
medveten om, att jag ej blir mig själf,
förrän jag återser mina berg, som så där
lagom bestämma min synvidd. Och där
har jag min lugna sjö, i hvilken de höga
bergen spegla sig. Vidare den rara,
sorlande bäcken, koskällors klang och fågel-
kvitter. Musik som duger! Därför farväl,
Uppsala! Du har lärt mig att hädanefter
bättre förstå, tillvarataga och begagna de
resurser, som äro att finna i »min lilla vrå
bland bergen». Vare det nog sagdt. . . Och
du, Simon, torde både förstå och känna
igen vännen Zelotes.
Sommarkurserna från en
föreläsares synpunkt.
»Sommarkurserna från en föreläsares
synpunkt» - så lyder det ämne Ni har
förelagt mig, hr redaktör. Ämnet är svårt, ty
föreläsaresynpunkterna kunna - och böra -
vara mera än en, och så har Ni begränsat
mitt utrymme till ll/z spalt med samma
stränghet som vederbörande vid sommarkurserna
begränsade föreläsningarnas tid till tre kvarts
timme. Redan den regeln var för en och
annan föreläsare - af vissa skäl nämner
jag inga namn! - stundom svår att
iakttaga; hur skall det då gå inför denna ännu
strängare begränsning?
Säkert är, att inledningen icke får bli
längre än den redan blifvit. Alltså in
medias res!
Det är lättare att hålla en föreläsning än
att åhöra den - det är min första reflexion.
Måhända tar den sig ut som en paradox
för många af mina läsare, men vid närmare
eftertanke skall den helt visst befinnas
riktig. Den som, liksom undertecknad, under
sommarkurserna ömsevis varit föreläsare och
åhörare kan bäst konstatera riktigheten däraf.
Det paradoxala i satsen beror väl
hufvudsakligen därpå, att man vanligen med
tanken: hålla en föreläsning förbinder tanken
på dess förberedelse. Är förberedelsen väl
gjord - och det vid sommarkurserna med
skäl uppmuntrade bruket att i god tid trycka
»grundlinjer» verkar i detta afseende
mycket uppfostrande på föreläsaren - då går
själfva föreläsningen som en dans, och den
talande märker själf, trots den intensiva
aktivitet han på sätt och vis utvecklar,
ingen trötthet*.
Värre kan det vara för åhöraren, som
saknar den egna aktivitetens tvingande sporre
till uppmärksamhet. Åhörandet är svårare
än talandet, ty hvad som säges af
föreläsaren är för honom bekant och vanligen
förut många gånger i föreställning och tanke
genomgånget. Uppfattandet af de olika
tankebilderna och anknytningen af den ena
föreställningsserien till den andra vålla för
honom mindre tidsutdräkt och
kraftförbrukning. För åhöraren däremot är ofta
mycket af hvad som meddelas något nytt, som
kräfver sin assimilationstid och som kanske
knappt hunnit fullständigt uppfattas förr än
det efterföljes af något annat, lika nytt och
obekant. I den mån en föreläsning är rik
på för åhöraren nya tankar och bilder, i
samma mån är den ansträngande att åhöra
- under förutsättning, naturligtvis, att
uppmärksamheten skall vara spänd från början
till slut. Lyckligtvis reglerar naturen sig
* Men väl en viss torrhet (emedan munnen
hvarje ögonblick är öppen), som låter
bort-justera sig med ett glas vatten. Öfvergår
torrheten på själfva föreläsningen, hjälper
emellertid intet vattenglas.
själf, i detta fall på det numera lika litet
som fordom ovanliga sätt att åhöraren gör
längre eller större ofrivilliga pauser i sin
uppmärksamhet. Antalet och längden af
dessa pauser är det som bestämmer, huru
»tacksamt» ett auditorium är.
Det bör här sägas, att sommarkursernas
deltagare höra till de tacksammaste åhörare
en föreläsare kan önska sig. Detta beror
af många samverkande orsaker, på hvilka
jag gärna skulle vilja gå in; men jag ser
i andanom hr redaktörens lyfta pekfinger
och tänker med förskräckelse på det
begränsade utrymmet. En orsak kan jag ju
i förbigående nämna: flertalet deltagare hörde
till den klass af medborgare, som så att
säga har till yrke att öfvervaka andras
uppmärksamhet och som därför helt naturligt
vant sig att föregå med godt exempel.
Emellertid, orsakerna lämna vi därhän;
faktum kvarstår och föranleder mig att
med-ett visst vemod tänka därpå, att den
andliga hvila, som sommarferierna och kanske
t. o. m. sommarkurserna i viss mån bort
meddela, motverkats af denna ständigt spända
uppmärksamhet, hvilken hos många icke ens
haft regulativet af en själfbehärskning, som
kunnat förmå dem att begränsa antalet af
åhörda föreläsningsserier. Däri skulle den
af vederbörande afsedda säkerhetsventilen
mot allt för starkt andligt ångtryck hafva
bestått.
Som det nu faktiskt blef, beklagar jag
nästan, att Uppsala universitet har så
exem-plariska föreläsare, att ingen duger att
ap-teras till sådan där originel säkerhetsventil,
hvartill vissa läroverkslärare, åtminstone förr,
kunnat tjäna - till att bereda stunder af
hvad man på skolpojksspråket kallar skoj,
visserligen i viss mån brottsliga, men
mycket uppfriskande pauser i det under öfriga
lärotimmar ansträngande studiearbetet.
Det berättas om en mycket hög och
mycket folkkär kyrklig potentat - om icke
precis den enligt grundlagen högste
episco-pus, så dock den på sätt och vis närmast
högste - att han såsom eforus öfver ett
läroverk icke synnerligen långt ifrån de
salar, där sommarkurserna i år hållits, en gång
blef tillfrågad, hvad man skulle göra med
ett gammalt lektorsoriginal, som inte lärde
pojkarne någonting utan bara tjänade som
deras driftföremål.
»Låt honom hållas», sade eforus, »det
är då för väl, att pojkarne ha någon som
de få hvila sig för; annars skulle detta
läroverk med dess stränga fordringar i de flesta
ämnen totalt fördärfva ungdomen. Och»,
tillade han, säger folkmunnen, som
berättar historien, »jag beklagar blott, att jag
icke själf längre är ung, så att jag kunde
få sitta på skolbänken under timmar af
sådan gamman,»
Den, som har öron till att höra, han kan
nog aflyssna denna litet dissonanta historia
den ton, som är grundtonen och som nog
innebär ett visst sanningselement.
Som sagdt, Uppsala universitet saknar det
goda inventarium, som läroverket hade i
ofvannämnde gamle hedersman.
Det har nog funnits föreläsare, som
stundtals framkallat ett tillstånd hos auditoriet,
för den oinvigde något påminnande om lif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
